Jag är en levande berg-och-dalbana, allt har varit så jävla bra i några veckor, sen helt plötsligt så... SLURP! Allt återgår till meningslöst grått ingenting. Fast inte ända till botten, typ halvvägs.
Ni får ursäkta men jag kan inte tänka, tankarna sitter fast, fastklibbade i tomheten där hjärnan borde varit. Det är så mycket som borde vara men som inte är och så mycket som är som inte borde vara. Livet är så skört, så oförutsägbart, varför lever vi inte mer. Varför tar vi inte vara på alla dyrbara sekunder, varför skrattar vi inte mer, känner mer, varför gör vi inte de där sakerna vi egentligen vill göra, varför väntar och längtar vi så mycket, varför gör vi inte bara?!
Varför strävar vi efter att se ut på ett visst vis, att vara på ett visst vis? Tror vi att vi skulle bli lyckligare om vi va någon annan? Vad är det som är så fel med att vara JAG, varför är JAG så fel?!
Hela mitt liv har jag fått höra att jag är KONSTIG, jag har aldrig förstått om det är något bra eller dåligt. Alltid känt mig annorlunda och aldrig riktigt passat in någonstans. Jag har varit FUL, TJOCK, FEL, TÖNT, SEG, dålig i största allmänhet och fy fan va jag har mått dåligt över det. Jag har svält mig själv för att bli smal och "fin", bara för att få höra att jag ser äckligt smal och sjuk ut. Jag trodde omgivningen skulle tycka om mig mer om jag såg ut som man "skulle." Men vet ni vad? Det spelar ingen roll hur mycket man strävar efter perfektion, man kommer aldrig kunna behaga alla. Efter år av träning och ändring av personlighet så va det en deprission som fick mig att tycka om mig själv och inse vad som verkligen är viktigt. JAG är VIKTIG, precis som DU! Det viktiga är inte vad andra tycker om dig, utan vad du tycker om dig själv.
Anledningen till att jag är KONSTIG är att jag är annorlunda och det är inte nått jag tänker ändra på, jag tror inte ens det går. Då skulle jag inte vara jag mer.
Önskar jag kunde berätta för alla världens människor hur vackra, underbara och betydelsefulla de är! Tänk om man varje dag skulle ge en ny person en komplimang, så våldsamt mycket trevligare världen skulle bli. Jag har massor av fördomar pga andra människors åsikter men jag är villig att lägga dem åt sidan för att bilda mig en egen uppfattning. Vem är jag att döma någon annan när jag inte vill att andra ska döma mig?
