Hon som väntade

Så jag var till psykologen idag och hon berättade att jag troligtvis har något som heter Dissociativ peronlighetsstörning. Alltså är jag varken bipolär eller schizoaffekt. Suck. Snart har jag haft allt.
Denna störning ska iallafall ha utlösts av att jag blivit utsatt för trauma. Och ska eventuellt gå att bota? Eventuellt..

Detta gjorde mig så oerhört sorgsen. Att det skulle gå att bota. Nu när jag förlorat hela min barndom och ungdom så säger hon att det kanske går att bota. Varför, när jag gått i terapi och träffat läkare i över 11 år, har de inte kunnat ta sig tiden att hitta det här som hon upptäckte på två träffar?! Varför har de inte låtit mig träffa en psykolog innan när jag bett om det så länge?

Har jag tur och om det är det här som är fel, så kanske jag är 35 när jag kan börja fungera. För först är det väntetider och sen är det terapi i 2-3 år som gäller, tydligen. Om det nu ens går att göra något åt.

Så idag dog jag för att föddas igen, med en ny diagnos. Nu ska jag se på verkligheten genom nya förvirrade ögon. Vem är jag nu, vad innebär det här?

Jag kommer aldrig hitta hem, ni har också förstått det va? Jag irrar runt i dimman, en förlorad själ i ett oändligt hav av dimma. Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Bara en dåre fortsätter hoppas när det är dömt att misslyckas.

Och nu ska jag vänta, igen. På min gravsten kommer det att stå; Hon som väntade.

... Och idag dog jag igen.

Aldrig hade jag mött rädslan, inte så som då. Spänningen i luften mellan oss gick att ta på och tiden stod still. Vad hade jag gjort för att du skulle sluta älska mig, vad hade jag gjort för att behöva dö?

Jag kommer aldrig glömma den där gevärspipan. Och jag kan fortfarande känna det jag kände då. Förvirringen. Paniken. Hjärtslagen. Skakningarna. Skriket som satt fast i halsen. Stelheten.

Hade jag rört mig skulle jag ha varit död. Tyst. Tomt. Ingenting. Jag minns att jag föreställde mig hur mitt blod skulle täcka väggen och soffan bakom mig, hur min kropp skulle falla till golvet och livet sakta skulle lämna mig. Så många gånger jag önskat att du hade kramat avtryckaren och gett mig frid.

Jag minns uttrycket i ditt ansikte när du frågade om jag var rädd, hur orden skar genom luften. Hur du hånade mig. Jag var vettskrämd. Men jag svarade nej och hoppades att allt bara var ett sjukt skämt. Varpå du sa att det borde jag vara. Ditt hånflin när du tog sikte på den dotter du borde beskyddat från allt ont.

Jag var nio och du var full. Du visade mig hur verkligheten egentligen såg ut. Jag förlorade min barndom och min framtid. Vad du förlorade kommer jag aldrig få veta. Jag vet inte ens om du minns det. Och nu är det försent. Jag är för alltid förstörd, förlorad och fylld av mörker.

En del av mig dog den dagen och idag dog jag igen. Allt det jag är tog sin början i askan av ett förlorat barn. Och jag kommer fortsätta dö tills mitt hjärta slutar slå. Min själ är trasig och jag har inget hopp om att den någonsin ska bli hel... Förvirrad och ensam i en mardröm som inte har något slut.

The Martian

Förra fredagen såg jag The Martian på bio.
Matt Damon har huvudrollen. Han blir lämnad på Mars. Jag fick ångest och den höll i sig genom hela filmen. Jag hejade på när han lyckades odla potatis och dog en skvätt när saker och ting gick åt helvete. På det hela taget en ganska bra film. Den var dock väldigt lång, typ två timmar och tjugo minuter. Lyckades ändå hålla det intressant. Inget våldsamt fartfyllt äventyr men jag kommer garanterat se den igen, nån gång :P och då inte i 3D, blidde lite lätt illamående av allt snurrande.

På begäran

Det har väl i princip gått en hel sommar sen jag skrev sist? Jag minns inte. Men då minns jag för det mesta väldigt dåligt.

Jag dricker Starbucks latte och svävar, när den är slut dricker jag två starka egengjorda koppar för att bibehålla känslan och sedan.. Sedan kraschar jag. Våldsamt! Och jag hatar det verkligen men jag måste få känna sådär som jag gör mitt i ruset. Så har min sommar sett ut. Och så ser idag ut. Jag gör allt för att slippa känna det jag känner när det bara är jag. Står inte ut med känslan av hopplöshet.

I några veckor nu har jag levt på koffein och för lite sömn, åkt runt Värmland flera gånger om och till och med svängt förbi Oslo. Hållit gnistan vid liv. För så fort jag stannar upp så drunknar jag.

Träffade en psykolog i tisdags, hon vill träffa mig igen och utreda mig. Jag vet inte för vad men jag har mina misstankar.

Jag ska gå ut i morgon. Har kommit fram till att det är det enda jag är bra på. Att dricka öl. Så varför sitta hemma liksom? Går hellre ut och dricker öl med andra än sitter här själv och blir full. Låtsas att jag inte har problem. Vilket problem det är förtäljer inte historien.