Vem är jag om jag inte är sjuk?

Veckorna går verkligen fort och jag, ja va fan gör jag?! Ni förstår inte hur frustrerande det är att inte kunna styra över sitt eget liv, att bara se det försvinna. Vissa dagar är ju relativt bra, förlamningen släpper och jag gör saker. De dagarna är enda anledningen till att jag överhuvudtaget fortsätter. Alla de andra dagarna, som tyvärr är i majoritet, när jag bara ligger och önskar att allt kunde ta slut, när meningslösheten kväver mig, de förgör mig och gör mig till något jag inte är.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått någon diagnos, att jag aldrig fått några tabletter. Då hade allt bara gått vidare som det alltid har gjort, eller. Jag minns inte ens hur det var då. Troligtvis var det som nu men med ovissheten som åt upp mig och gnagde sönder. Trodde jag kanske att jag mirakulöst skulle bli bättre om jag fick en diagnos? Det var nog så. Man fattar inte riktigt vad man ber om. En diagnos innebär inte att man blir frisk, det innebär att man måste acceptera vissa saker om sig själv, som kanske aldrig kommer försvinna, eller som med tiden kan förvärras. Att man måste äta tabletter hela livet för att kunna tygla "sjukdomen", den sjukdom som hela tiden varit du. Plötsligt ska du inte vara du mer, för du är sjuk, men vem är jag då utan min sjukdom, när tabletterna gör mig till en gråzon, vem är jag då?

Mina bipolära drag, de är en del av mig, de gör mig till mig. Jag saknar den energin jag brukade ha, den livslusten jag kunde känna, att jag skulle kunna klara precis vad som helst för jag trodde på mig själv. För att ta bort mina dalar måste man också ta bort mina toppar. Kvar blir.. Något som ser ut som jag, som är lättare att kontrollera men som inte känns som jag. Det ska jag lära mig leva med, att inte vara jag mer.

Jag önskar att jag inte hade lidit så mycket av att vara jag.

Men jag är fortfarande jag på något vis, jag står fortfarande kvar med en fot i helvetet och en i himlen. Det är bara svårare att känna det när man kvävs av grå meningslöshet.

Irriterande

Blir så irriterad! Sitter och ser på The walking dead och min uppkoppling har plötsligt bestämt sig för att lämna in skilsmässopapper!? Jäkla skräp grejer.. Ringa till Mr. Sheap i morgon och fråga om det är så här han tänkt få nöjda kunder :( Fråga vad jag har gjort för att förtjäna det här?

Den här helgen har gått förbi ganska obemärkt, sovit dygnet runt i princip. Liten släng av meningslöshet i antågande, som jag har saknat den! A ja, man kan ju inte få leva jämt, det vore ju synd och skam.
Så här sitter jag i mörkret och tittar på zombie-serier, väldigt upplyftande.

Mina två kamrater är inte så kamratliga än, de bits inte men för snabba rörelser från min sida resulterar i att de blir livrädda och gömmer sig så man bara ser två små nosar. Men söta är de och jag vet att det tar lite (mycket?) tid att få dom tama så det är väl bara att ha tålamod.

Nu ska jag försöka kolla vidare på mina zombier.

Meningslöst

Jag är trött och seg, mitt eget fel, utekvällar resulterar alltid i en veckas zombie-mode.. Dumt av mig. Skulle vilja säga att det får va slut med det, men det brukar alltid gå så dåligt så jag kan lika gärna hålla tyst.

Har satt i mitt hår tillbaka, underbart! Fick bli några slingor röd/rosa i underhåret också. Tyvärr ger de mig inte särskilt mycket energi, kanske i morgon. Jag gillar att ha långt hår, det gör mig lite gladare, typ. Jobbigt att tvätta håret bara :P

Nej hörrni, det här är ingen idé, jag återkommer när jag fått fyr på elden igen ;)

Anna

Min underbart förvirrade kamrat!

Galliano och Jalla dansa Sawa gör en perfekt festkväll för denna donna ;)

Hon är grymt omtänksam och så oerhört snäll!

Snygg, sexig och singel :P

Att leva med bipolär diagnos

Det är svårt att veta vem man är när man plötsligt får en etikett. Jag glömde liksom bort vem jag var när jag fick min diagnos. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv, det som verkligen är jag. Ett arbete som aldrig tar slut. Ibland jävligt deprimerande och svårt, att acceptera att man ska leva med en sjukdom resten av livet är ganska tungt. Ibland ganska skönt, då man vet varför det blir som det blir och att det inte nödvändigtvis behöver bero på att man gjort något fel och man kan ha förståelse för och lära sig hantera på ett annat sätt.

Jag har lärt mig att jag inte fixar ett liv utan tabletter, då mina svängningar kan vara ganska rejäla och jag måste (eller snarare vill) ha ett skyddsnät. Att ligga däckad i depression i ett halv år åt gången är ingen hit och inte heller att vara på gränsen till manisk flera månader i sträck och inte vara medveten om vad man håller på med.

I mina hypomana/maniska perioder har jag gjort av med våldsamt mycket pengar, åkte till Florens för att studera, haft en "kärleksrelation" med en kille utan att fatta det, samtidigt som jag hade pojkvän. Jag har haft upp till fem jobb samtidigt och flängt runt som en yr höna i långa perioder. Blivit jävligt aggressiv och lättirriterad, men om man tänker på hur lite jag sovit i dessa perioder (2-3 timmar/natt ca. 3 månader åt gången) så är det inte så konstigt. Kört bil som.. Jag vet inte vad..

Mina depressioner ser olika ut, jag kan ibland ha blandningar av depression och "mani," det är fruktansvärt obehagligt. Då ligger självdestruktiviteten väldigt nära till hands eftersom jag ändå har energin till att göra verklighet av mina idéer. Sen har jag haft depressioner som har total däckat mig, då får man vara glad om man lyckas ta sig upp ur sängen. Då funkar inte livet, alls. Jag måste ha hjälp med nästan allt. Det går inte att tänka själv, det är tjära i huvudet som allt sitter fast och drunknar i.

Att veta att det är så här ens liv kommer te sig kan kännas lite överväldigande, frustrerande och ogreppbart. Hela livet är en lång tid! Men det är naturligtvis möjligt att leva ett normalt liv med rätt medicin och kunskap om sin sjukdom. Man måste bara vara medveten om sina egna begränsningar och acceptera när livet rämnar, att det bara är så, just då.

Mitt liv är ett äventyr, ibland rentutav en actionfilm.

Sällskap införskaffat

Nu är vi på väg hem ifrån Karlstad och i mitt knä ligger två vackra pojkar :) den ena har redan fått ett namn. Alfons.
Något förslag på namn till den andra?

Det har varit en bra dag, lekt med Joline, suttit i solen med Ingela och njutit, ätit god Ceasarsallad och druckit en Pucko på biltema. Nu är jag jätte trött! Hem och göra i ordning råttornas hem och sen ska jag inte göra något alls! Kanske ta en öl (alkoholfri) och se om det finns nått att se på tvn.

Jag känner mig knäpp som köpt två råttor.
Förväntansfull och hopplös. Det ska nog gå bra :) det måste jag ju tro annars är det ju helt meningslöst..

Troian Bellisario

Jag tror jag är lite kär i denna vackra människa.

Upptäckte henne när jag var i Florens och studerade. Karin tyckte bestämt att jag skulle titta på 

Pretty Little Liars.

Något jag inte var helt övertygad om, men efter att ha sett första avsnittet så var jag fast.

Troian spelar Spencer Hastings och hon blev min favorit. Gillar hennes röst, utseende och klädstil, dock är väl just den ämnad för hennes karaktär, men ändå..

Hon kan nog va den snyggaste "plugghästen" i världen!

Serien förövrigt är ganska lättsmält med snygga ansikten, lite lagom spännande. Inget mardröms-material direkt.

Handlingen utspelar sig i Rosewood, highschool-miljö typ.

Aria, Spencer, Hannah och Emily är namnen på huvudkaraktärerna och de trakasseras ständigt av en person som kallar sig "A".

Btw, jag har inte tänkt mig en karriär som filmrecensent ;)

Mr V, mardrömmar och karlstadsresor

Igår kväll skrev Ingela och frågade om jag ville med henne som sällskap till Karlstad. Hennes bil ska in på service. Och det är klart att jag sa ja, en spontan tur kan ju vara trevligt. Får se om vi hinner med att titta oss lite omkring eller om det bara är dit och tillbaka som gäller. Hur som helst så ska det bli trevligt att träffa Ingela :)

Om jag kommer ihåg så kan jag ju skriva senare idag och berätta om det blev några intressanta inköp eller något annat kul.

Natten har bestått av dålig sömn blandat med mardrömmar. Härligt! Drömde dock en lite sekvens som inte var så farlig, bara rörig. Relativt trevligt. Mr V va med. Fantastiskt fin människa, som finns på riktigt men för tillfället bara är en dröm i periferin. Den enda som lyckats fastna i mitt minne. Som skulle kunna vara en riktig dynghôvvel, ligist eller ogärningsman men sånt kan man inte veta för än man träffat personen i fråga, vilket jag ju iofs har gjort men det är lite dimmigt. Jaja. Drömma får man.




Nu går jag bort sa lille Per
Nu går jag bort dit stigen bär
Att söka slottet Silvertopp
Att få prinsessan Rosenknopp
Jag tror att hon mig bannar
Om här jag längre stannar

Lite sällskap

 Gud va söta, jag vill ha dem allihop!
Det är så konstigt att inte ha nått sällskap längre. Saknar Doris. Så jag fundera på att skaffa två råttor. Lite större, lite socialare. Och så fruktansvärt söta! Har ju haft flera stycken förut. Mamma blir dock alldeles förfärad av mina funderingar, fördelen med att ha sitt eget, jag kan göra precis som jag vill! Mohaha!

Färg och tapet i mången mängd

Det går bra nu, eller inte, för det kliar så in i helvete! Varför undrar ni? Jo det ska jag ta att berätta, jag spraymålar en väldans massa saker just nu och antingen tål jag inte lukten av målarfärg eller så är jag allergisk mot att få färgen på huden.. Hur som helst så kliar det, MASSOR!

Anledningen till allt detta målande och pysslande är att jag försöker få någon slags ordning, iallafall på kaoset jag har på utsidan. Det går sådär. Ibland känns det som jag har åt fanders för mycket grejer, för att i nästa kännas som för lite, förstår inte? Men det kanske inte är meningen. Har lyckats få upp två taklampor, det tog bara 3½ månad.. Blev våldsamt bra och jag har gjort det alldeles själv! En spegel som jag spraymålat i guld har också kommit upp på väggen i mitt sovrum. Det tar sig :) typ. Försöker röja undan gamla papper och annat skräp, vilket innebär att det uppstår nytt kaos hela tiden. Och sen kliar det ju också... Totalt kaos med en hysterisk galning som sliter i en massa papper. Underbart :)

Har hämtat min tapet, måste nog beställa en rulle till... För att vara på den säkra sidan :) Vore ju lite trist om det inte skulle räcka och så fruktansvärt likt mig, höhö.

Tapet som passar en prinsessa

Jag har bestämt mig för att tapetsera mitt kök, själv! Hur det nu ska gå, haha.

Hur som helst så va jag in på Colorama idag och fann den här underbart blå tapeten. Jag är verkligen våldsamt trött på alla vita tapeter och allt vitt i övrigt, iallafall när allt ska behöva va vitt! Så nu ska här bli blått, på fondväggen, som förövrigt är den enda "hela" väggen i köket. Resten ska vara nån mjuk grå färg. Jag tror det kommer bli bra och om det inte blir det så är den ändå inte så väldigt dyr, STRÅLANDE!

Och annars då? Jo jag mår banne mig riktigt bra! Fantastiskt! Jag är som en furie här hemma och pysslar, diskar, målar och lagar mat. Idag va jag till Sunne en sväng också och i morgon ska jag till Charlottenberg. Det är bäst att passa på när man väl mår bra :)

Vad tycker ni om tapeten? Funkar den i köket lr borde jag ha den nån annanstans?

Puss på er!