Välkomnar mörkret

Annie blir alltid förfärad över hur mörkt det är här, tänder alla lampor.
Jag sitter ständigt i mörker, tomheten känns inte lika starkt om man inte ser den. Meningslösheten förtär inte min själ lika våldsamt när jag kryper ihop i mörkret och låtsas att jag inte finns. Närheten till mina döda känns närmare i mörkret. Jag stänger in mig själv i mitt sovrum och sover bort allt ljus, begraver mig själv i nån fånig dröm om hopp och framtid.

recap

Tror jag har sovit i flera dagar, bara legat här. Trevlig hobby.

Julen kom och nu kan man väl säga att den passerat, äntligen, jag gillar inte julen. Inte mina råttor heller, de slåss mer än någonsin och Sixten är alldeles för smal. Så jag antar att det är något som är fel. Kanon.
Är ingen bra djurhållare. Sover alldeles för mycket.

Juldagen, den stora hemvändardagen, kom med sina skyhöga förväntningar och slutade allt som oftast i besvikelse. Nångång kanske det blir rätt.

Jag pratar med pappa varenda kväll, ingen dialog precis men jag är å andra sidan ganska van vid envägskommunikation. Jag vill iallafall tro att han lyssnar. Ber om ursäkt för alla dumheter jag håller på med, hoppas att han inte är alltför besviken nu när han kan se vartenda felsteg jag tar. Säger att jag hoppas kunna göra honom stolt nån dag, att jag älskar honom och han får sova gott. Det är ju trots allt på kvällen vi pratar.

Efter att jag fick veta att mina sköldkörtel värden blivit förhöjda, dagen innan pappa gick bort, ansåg jag att det fick räcka med bedrövelse så jag avbröt min litium behandling. Så nu väntar jag med skräckblandad förtjusning på vad som kan tänkas hända.

Nästa stora grej är väl nyårsafton, årets största antiklimax.

'til death do us part

Jag kan inte känna någonting, bara tomhet.
Från att ha funnits till att inte finnas alls, det går inte att ta in.
Att aldrig få se dig igen, aldrig höra din röst, hur går det till?

Jag såg dig lida de sista dagarna, jag såg dig kvävas och jag såg rädslan i dina ögon, jag såg dig komma tillbaka och sen kvävas, om och om igen. Jag hörde smärtan i dina rop, såg den i ditt ansikte och i dina rörelser. Att veta att man ska dö när man inte vill det men inte kunna göra något åt det, är något jag inte kan föreställa mig. All den ångest och rädsla instängd utan att kunna förmedla. Herregud, den ensamheten du måste ha känt..

Du förändrades så fort, från att vara min pappa, stark, glad och full av liv. Och sen som att vända på en hand blev du så gammal, så svag och du försvann.

För din skull var det här det bästa som kunde hända, det fanns ingen återvändo och att se dig ligga och lida är inget jag önskat. Där du är nu finns ingen smärta och ingen rädsla och jag hoppas att du har återförenats med alla de du saknat, jag har iallafall bett dem om att ta hand om dig.

Sov gott nu pappa, så ses vi kanske igen
I mina minnen kommer du alltid leva vidare
Jag älskar dig  

Jag orkar inte

Jag är knockad. Totalt meningslös. Försökte skrika efter mamma så hon kunde hjälpa mig vakna, inuti hörde jag mig själv skrika, utanför hörde jag bara ett svagt väsande. Och vad hade det spelat för roll, hon är inte här.
Klädhögarna hopar sig, mitt hem ser ut som ett kaos och jag får panik, för jag orkar inte..
Något sliter i mig, mitt huvud brinner och hela tiden trycker någon ner mig i mörkt vatten.

Jag fortsätter brinna. Men av en anledning jag inte förstår så är jag förlamad.

Ying yang

Framtiden har lämnat mig, hoppet om att den ska finnas för mig, finns inte.
Jag ser inget ljus i tunneln.
Det enda jag har att vänta på är Döden, kanske blir jag fri där.
Jag drunknar i tjära, långsamt.
Befinner mig någonstans mellan ångest och ingenting.
Egentligen gör det kanske ingenting.
Jag låtsas att det sätt jag lider på, betyder att någon annan får vara lycklig.
Det måste finnas nån mening, det kan inte bara få vara i onödan, det måste finnas nån balans.

Vem är jag om jag inte är sjuk?

Veckorna går verkligen fort och jag, ja va fan gör jag?! Ni förstår inte hur frustrerande det är att inte kunna styra över sitt eget liv, att bara se det försvinna. Vissa dagar är ju relativt bra, förlamningen släpper och jag gör saker. De dagarna är enda anledningen till att jag överhuvudtaget fortsätter. Alla de andra dagarna, som tyvärr är i majoritet, när jag bara ligger och önskar att allt kunde ta slut, när meningslösheten kväver mig, de förgör mig och gör mig till något jag inte är.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått någon diagnos, att jag aldrig fått några tabletter. Då hade allt bara gått vidare som det alltid har gjort, eller. Jag minns inte ens hur det var då. Troligtvis var det som nu men med ovissheten som åt upp mig och gnagde sönder. Trodde jag kanske att jag mirakulöst skulle bli bättre om jag fick en diagnos? Det var nog så. Man fattar inte riktigt vad man ber om. En diagnos innebär inte att man blir frisk, det innebär att man måste acceptera vissa saker om sig själv, som kanske aldrig kommer försvinna, eller som med tiden kan förvärras. Att man måste äta tabletter hela livet för att kunna tygla "sjukdomen", den sjukdom som hela tiden varit du. Plötsligt ska du inte vara du mer, för du är sjuk, men vem är jag då utan min sjukdom, när tabletterna gör mig till en gråzon, vem är jag då?

Mina bipolära drag, de är en del av mig, de gör mig till mig. Jag saknar den energin jag brukade ha, den livslusten jag kunde känna, att jag skulle kunna klara precis vad som helst för jag trodde på mig själv. För att ta bort mina dalar måste man också ta bort mina toppar. Kvar blir.. Något som ser ut som jag, som är lättare att kontrollera men som inte känns som jag. Det ska jag lära mig leva med, att inte vara jag mer.

Jag önskar att jag inte hade lidit så mycket av att vara jag.

Men jag är fortfarande jag på något vis, jag står fortfarande kvar med en fot i helvetet och en i himlen. Det är bara svårare att känna det när man kvävs av grå meningslöshet.

Irriterande

Blir så irriterad! Sitter och ser på The walking dead och min uppkoppling har plötsligt bestämt sig för att lämna in skilsmässopapper!? Jäkla skräp grejer.. Ringa till Mr. Sheap i morgon och fråga om det är så här han tänkt få nöjda kunder :( Fråga vad jag har gjort för att förtjäna det här?

Den här helgen har gått förbi ganska obemärkt, sovit dygnet runt i princip. Liten släng av meningslöshet i antågande, som jag har saknat den! A ja, man kan ju inte få leva jämt, det vore ju synd och skam.
Så här sitter jag i mörkret och tittar på zombie-serier, väldigt upplyftande.

Mina två kamrater är inte så kamratliga än, de bits inte men för snabba rörelser från min sida resulterar i att de blir livrädda och gömmer sig så man bara ser två små nosar. Men söta är de och jag vet att det tar lite (mycket?) tid att få dom tama så det är väl bara att ha tålamod.

Nu ska jag försöka kolla vidare på mina zombier.

Meningslöst

Jag är trött och seg, mitt eget fel, utekvällar resulterar alltid i en veckas zombie-mode.. Dumt av mig. Skulle vilja säga att det får va slut med det, men det brukar alltid gå så dåligt så jag kan lika gärna hålla tyst.

Har satt i mitt hår tillbaka, underbart! Fick bli några slingor röd/rosa i underhåret också. Tyvärr ger de mig inte särskilt mycket energi, kanske i morgon. Jag gillar att ha långt hår, det gör mig lite gladare, typ. Jobbigt att tvätta håret bara :P

Nej hörrni, det här är ingen idé, jag återkommer när jag fått fyr på elden igen ;)

Anna

Min underbart förvirrade kamrat!

Galliano och Jalla dansa Sawa gör en perfekt festkväll för denna donna ;)

Hon är grymt omtänksam och så oerhört snäll!

Snygg, sexig och singel :P

Att leva med bipolär diagnos

Det är svårt att veta vem man är när man plötsligt får en etikett. Jag glömde liksom bort vem jag var när jag fick min diagnos. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv, det som verkligen är jag. Ett arbete som aldrig tar slut. Ibland jävligt deprimerande och svårt, att acceptera att man ska leva med en sjukdom resten av livet är ganska tungt. Ibland ganska skönt, då man vet varför det blir som det blir och att det inte nödvändigtvis behöver bero på att man gjort något fel och man kan ha förståelse för och lära sig hantera på ett annat sätt.

Jag har lärt mig att jag inte fixar ett liv utan tabletter, då mina svängningar kan vara ganska rejäla och jag måste (eller snarare vill) ha ett skyddsnät. Att ligga däckad i depression i ett halv år åt gången är ingen hit och inte heller att vara på gränsen till manisk flera månader i sträck och inte vara medveten om vad man håller på med.

I mina hypomana/maniska perioder har jag gjort av med våldsamt mycket pengar, åkte till Florens för att studera, haft en "kärleksrelation" med en kille utan att fatta det, samtidigt som jag hade pojkvän. Jag har haft upp till fem jobb samtidigt och flängt runt som en yr höna i långa perioder. Blivit jävligt aggressiv och lättirriterad, men om man tänker på hur lite jag sovit i dessa perioder (2-3 timmar/natt ca. 3 månader åt gången) så är det inte så konstigt. Kört bil som.. Jag vet inte vad..

Mina depressioner ser olika ut, jag kan ibland ha blandningar av depression och "mani," det är fruktansvärt obehagligt. Då ligger självdestruktiviteten väldigt nära till hands eftersom jag ändå har energin till att göra verklighet av mina idéer. Sen har jag haft depressioner som har total däckat mig, då får man vara glad om man lyckas ta sig upp ur sängen. Då funkar inte livet, alls. Jag måste ha hjälp med nästan allt. Det går inte att tänka själv, det är tjära i huvudet som allt sitter fast och drunknar i.

Att veta att det är så här ens liv kommer te sig kan kännas lite överväldigande, frustrerande och ogreppbart. Hela livet är en lång tid! Men det är naturligtvis möjligt att leva ett normalt liv med rätt medicin och kunskap om sin sjukdom. Man måste bara vara medveten om sina egna begränsningar och acceptera när livet rämnar, att det bara är så, just då.

Mitt liv är ett äventyr, ibland rentutav en actionfilm.

Sällskap införskaffat

Nu är vi på väg hem ifrån Karlstad och i mitt knä ligger två vackra pojkar :) den ena har redan fått ett namn. Alfons.
Något förslag på namn till den andra?

Det har varit en bra dag, lekt med Joline, suttit i solen med Ingela och njutit, ätit god Ceasarsallad och druckit en Pucko på biltema. Nu är jag jätte trött! Hem och göra i ordning råttornas hem och sen ska jag inte göra något alls! Kanske ta en öl (alkoholfri) och se om det finns nått att se på tvn.

Jag känner mig knäpp som köpt två råttor.
Förväntansfull och hopplös. Det ska nog gå bra :) det måste jag ju tro annars är det ju helt meningslöst..

Troian Bellisario

Jag tror jag är lite kär i denna vackra människa.

Upptäckte henne när jag var i Florens och studerade. Karin tyckte bestämt att jag skulle titta på 

Pretty Little Liars.

Något jag inte var helt övertygad om, men efter att ha sett första avsnittet så var jag fast.

Troian spelar Spencer Hastings och hon blev min favorit. Gillar hennes röst, utseende och klädstil, dock är väl just den ämnad för hennes karaktär, men ändå..

Hon kan nog va den snyggaste "plugghästen" i världen!

Serien förövrigt är ganska lättsmält med snygga ansikten, lite lagom spännande. Inget mardröms-material direkt.

Handlingen utspelar sig i Rosewood, highschool-miljö typ.

Aria, Spencer, Hannah och Emily är namnen på huvudkaraktärerna och de trakasseras ständigt av en person som kallar sig "A".

Btw, jag har inte tänkt mig en karriär som filmrecensent ;)

Mr V, mardrömmar och karlstadsresor

Igår kväll skrev Ingela och frågade om jag ville med henne som sällskap till Karlstad. Hennes bil ska in på service. Och det är klart att jag sa ja, en spontan tur kan ju vara trevligt. Får se om vi hinner med att titta oss lite omkring eller om det bara är dit och tillbaka som gäller. Hur som helst så ska det bli trevligt att träffa Ingela :)

Om jag kommer ihåg så kan jag ju skriva senare idag och berätta om det blev några intressanta inköp eller något annat kul.

Natten har bestått av dålig sömn blandat med mardrömmar. Härligt! Drömde dock en lite sekvens som inte var så farlig, bara rörig. Relativt trevligt. Mr V va med. Fantastiskt fin människa, som finns på riktigt men för tillfället bara är en dröm i periferin. Den enda som lyckats fastna i mitt minne. Som skulle kunna vara en riktig dynghôvvel, ligist eller ogärningsman men sånt kan man inte veta för än man träffat personen i fråga, vilket jag ju iofs har gjort men det är lite dimmigt. Jaja. Drömma får man.




Nu går jag bort sa lille Per
Nu går jag bort dit stigen bär
Att söka slottet Silvertopp
Att få prinsessan Rosenknopp
Jag tror att hon mig bannar
Om här jag längre stannar

Lite sällskap

 Gud va söta, jag vill ha dem allihop!
Det är så konstigt att inte ha nått sällskap längre. Saknar Doris. Så jag fundera på att skaffa två råttor. Lite större, lite socialare. Och så fruktansvärt söta! Har ju haft flera stycken förut. Mamma blir dock alldeles förfärad av mina funderingar, fördelen med att ha sitt eget, jag kan göra precis som jag vill! Mohaha!

Färg och tapet i mången mängd

Det går bra nu, eller inte, för det kliar så in i helvete! Varför undrar ni? Jo det ska jag ta att berätta, jag spraymålar en väldans massa saker just nu och antingen tål jag inte lukten av målarfärg eller så är jag allergisk mot att få färgen på huden.. Hur som helst så kliar det, MASSOR!

Anledningen till allt detta målande och pysslande är att jag försöker få någon slags ordning, iallafall på kaoset jag har på utsidan. Det går sådär. Ibland känns det som jag har åt fanders för mycket grejer, för att i nästa kännas som för lite, förstår inte? Men det kanske inte är meningen. Har lyckats få upp två taklampor, det tog bara 3½ månad.. Blev våldsamt bra och jag har gjort det alldeles själv! En spegel som jag spraymålat i guld har också kommit upp på väggen i mitt sovrum. Det tar sig :) typ. Försöker röja undan gamla papper och annat skräp, vilket innebär att det uppstår nytt kaos hela tiden. Och sen kliar det ju också... Totalt kaos med en hysterisk galning som sliter i en massa papper. Underbart :)

Har hämtat min tapet, måste nog beställa en rulle till... För att vara på den säkra sidan :) Vore ju lite trist om det inte skulle räcka och så fruktansvärt likt mig, höhö.

Tapet som passar en prinsessa

Jag har bestämt mig för att tapetsera mitt kök, själv! Hur det nu ska gå, haha.

Hur som helst så va jag in på Colorama idag och fann den här underbart blå tapeten. Jag är verkligen våldsamt trött på alla vita tapeter och allt vitt i övrigt, iallafall när allt ska behöva va vitt! Så nu ska här bli blått, på fondväggen, som förövrigt är den enda "hela" väggen i köket. Resten ska vara nån mjuk grå färg. Jag tror det kommer bli bra och om det inte blir det så är den ändå inte så väldigt dyr, STRÅLANDE!

Och annars då? Jo jag mår banne mig riktigt bra! Fantastiskt! Jag är som en furie här hemma och pysslar, diskar, målar och lagar mat. Idag va jag till Sunne en sväng också och i morgon ska jag till Charlottenberg. Det är bäst att passa på när man väl mår bra :)

Vad tycker ni om tapeten? Funkar den i köket lr borde jag ha den nån annanstans?

Puss på er!

Mârten 2013

Det regnade inte! Fantastiskt! Eller jo det ramlade ner några pytte droppar på lördan men det va så lite att det egentligen inte är värt att nämna.
Jag köpte obligatoriska strumpor och godis. En trevlig lykta och ett par örhängen.
Va ute på lördan, nykter (tummen upp,) jag hade skit tråkigt (tummen ner.) Det berodde inte på sällskapet utan på mitt mentala tillstånd. Låg i "koma" hela dagen igår, är allmänt bedrövlig idag men jag lär väl återhämta mig snart, typ onsda-torsda.

Åkte inte en enda karusell, är rädd att jag blivit gammal och stabil, vilket skulle resultera i åksjuka och det vore ju tråkigt. För de som inte är lika fjompiga som jag så fanns det en massa ruskiga maskiner som snurrade, gungade och åkte uppochner, jag dog av blotta åsynen.

Det har iallafall varit en trevlig helg och jag såg bara en geting :)

Underbar dag

Ja idag har varit en fantastisk dag, underbar i sin enkelhet.
Om det finns något som jag verkligen älskar så är det att skratta! Och det har jag gjort idag, massor. Egentligen har inget speciellt hänt men det har varit en "perfekt" dag. Umgåtts med Anna, vilket kändes som en evighet sen och jag fick se hennes lägenhet, som för övrigt ser mer hemma ut än min och hon har inte ens fått in alla grejer än! Sen va vi till Wiener och jag åt en salami/brie smörgås utan salami och drack Söders Höjder med honung. Efter det va vi till Q och pratade med folk.
Svårare än så behöver det inte vara.

Har varit till psyk och träffat både Lena och Susanne, det kändes bra det också. Vi pratade om mitt möte som jag ska på till Onsdan och om vad jag skulle vilja göra. Sen avbröts vi av en annan sköterska/läkare som hade problem med en patient så hon behövdes mer där. Men det gjorde inte mig nått, jag tyckte att jag fick relativt bra svar ändå.

Och nu har jag träffat min underbara bror <3

Imorgon ska jag försöka köpa hyllor, mamma och jag ska till Ikea om jag mår bra. Och till en massa andra ställen :D

Kärlek tar tid, precis som sås.

Kollade på denna när jag va sjuk, om du inte sett den så gör det.

Jag ogillar allt som oftast svenska filmer våldsamt mycket!

Men den här va bra, riktigt bra och Simon, ja vad ska man säga, han är underbar.

"Man kan inte lita på människor, de säger en sak och menar en annan." 

Skam

Har varit sjuk (i kroppen) under veckan, ont överallt och halsmandlarna va stora som golfbollar, typ. Men det är ju skönt med lite omväxling. Fast jag har iofs tänkt en massa bedrövligt ändå, men inte riktigt lika mörkt.

Söp mig skamvrå-full förra Lördan, minns inte särskilt mycket om jag ska va ärlig och jag drack inte för att roa mig, utan mer för att skada mig, för sån är jag ju ibland också. Och det lyckades jag väl ganska bra med. Iallafall rent ryktesmässigt. Att dämpa sina egna sorger och sin egen ensamhet på bekostnad av andra, det är... Sorgligt och jävligt elakt!

Insåg iallafall att det räcker nu, jag vill inte va det jag håller på att bli, så innan det är för sent så ska ta tag i det här. En gång kunde jag ha lika roligt (kanske roligare) utan att dricka och det måste jag lära mig igen, hur svårt kan det va? ... Att va sig själv...

dröm-material

Ska sova nu, jo jag vet att det är tidigt, men stannar jag uppe bara lite längre kommer jag bli speedad och då får jag miljontals idéer som jag kanske måste genomföra.

David Beckham kan vara en utav de vackraste människor som finns och han blir bara finare ju äldre han blir.
Nån som inte är vacker men fin/snygg på nått grinigt, buttert, ruffigt sätt är Jeremy Renner. Jag antar att det är något med deras ögon som gör att de har något gemensamt, i min värld. Men de är inte lika alls.
Nä, sängen kallar!

Sov gott älskade du.

Hon somnade in igår kväll för att aldrig vakna igen.
Jag kan bara känna en känsla av frid för hennes skull <3
Hon låg där så länge och det fanns bara en enda slutgiltig destination.
Det vore själviskt att önska att hon fanns kvar när jag vet att hon led, hon förtjänar vilan, hon har kämpat så länge.

Du kommer alltid finnas hos mig, inte som något jag kan se eller ta på, men i mitt minne och i mitt hjärta.

Jag har iaf diskat

Läst hela dagen, lr mellan typ tio och fyra. Sen tog boken slut och jag va tvungen att duscha för att kunna gå till Hanna och Erik för att låna den sista delen. Så jag har varit våldsamt produktiv idag, handlade också.

Så då kanske det är på väg upp igen, för min del får det gärna vara så, hatar att vara levande död.

Jag förtjänar ingen prins..

Jag känner mig ensam, vilket kanske är rätt åt mig, har väl inte betett mig optimalt den här sommaren. Inte följt regler som säkert borde ha följts, bara försökt vara fri, dock på bekostnad av andra.
Jag ber om ursäkt. Och jag får vad jag förtjänar. I min desperata jakt efter att få KÄNNA något annat än mitt eget inre krig, som ständigt rasar, brinner, skriker, så har jag lånat ut mina läppar till några prinsar för mycket. Och prinsessor också ska väl tilläggas.

Jag hoppades på att finna någon som faktiskt skulle få mig att känna något, någon som skulle väcka mig till liv igen.
Någon som skulle kunna få mig att hoppas, på en framtid.
Någon som kunde få ljuset att röra vid min bittra, kalla själ.
Någon som kunde fylla mig med något annat än tomhet.
Någon som kunde rädda mig från mig själv.
Någon som kunde få mig att känna mig fri.

Men vem vill ha någon som är förstörd, galen, förlorad?  Jag kommer aldrig att bli frisk igen.

Kanske fann jag någon men han gick förlorad när han insåg hur jag betett mig, när han insåg att han trodde att han visste vad för slags person jag är. Så nog får jag vad jag förtjänar, tusen gånger om, i resten av mitt meningslösa liv... Vilken tur för honom, att han insåg det han insett, så han slapp dras in i min äckligt sjuka värld.



 

Jag vill bara vara fri

Jag kommer ingenstans, har fastnat i något slags vakuum. Den ständiga molande ångesten som greppat min strupe, hysterin i mina armar, fan och gud som spelar tennis med mina tankar. Undrar vem som vinner?

Tar en öl till bara för att vara säker på att rösterna ska hålla käften, hur många har jag druckit nu, fyra, fem, sju? Äh vem bryr sig! Jag låter mig själv träda in i en annan verklighet, där tankarna står still och demonerna sover. Inget kan röra mig här, jag är fri, för några timmar. Jag svävar, lever, det finns inget i morgon, inget igår, bara här och nu, precis i det här ögonblicket. Men jag kan inte fortsätta såhär.. Det funkar inte så, men det är så skönt att få andas utan tvångströjan.

Hem?

Sitter i min nya lägenhet och funderar på hur det här ska bli, har hur mycket grejer som helst och ingenstans att ha dem, så nu är det kaos! Kaos är ganska jobbigt, är trött i huvudet och kroppen, lite lätt irriterad och kanske lite frustrerad om jag känner efter riktigt noga. Jag försöker låta bli.

Nu får jag göra precis som jag vill, ha vilka möbler jag vill, vilka färger som helst, bestämma när det ska städas, diskas, tvättas, allt det där som jag minns att jag en gång hade behov av att få bestämma över. Det behovet känns avlägset. Vill bara (som så många gånger förr) försvinna.

Krypa igenom ett litet hål i väggen och in i en låtsas värld, luddig, och inte så spretig och taggig som verkligheten är.


Jag och Dan är inte vi längre, alla här kanske redan visste det, men ifall någon är oinformerad så vet ni nu.

...

 

Hur förklarar man den känslan jag har för dig?

Är det kärlek som brinner okontrollerat,

eller hat som sakta förgör.

För jag älskar dig för att du är du,

men jag hatar dig för detsamma.

 

 

The freakshow's in town

Det är jobbigt nu, som sagt, oändligt. Vi är samlade allihop, grötigt och bedrövligt. Jag står med armarna hängande längsmed kroppen, tyst med stora ögon och ett vakuum som fyller mitt huvud till bristningsgränsen, orkar inte. Jag ser Henne, den ledsna sitta i ett hörn och vagga med tårar hängande på kinderna och ett knappt märkbart hummande genom stängda läppar. Och där är Hon, infernot, hon behöver ingen presentation.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag mår, vill fly, som så många gånger förr. Vi är här, tillsammans, finns det något mer skräckinjagande än det?

Hur många gånger kan man överleva ett inbördeskrig?

förlåt

Sitter på tåget till Karlstad, måste dit och köpa schampo och balsam.
Det regnar, massor och jag är så fruktansvärt trött. Det är en balansgång nu.
Alla verkar oroa sig, av nån anledning så blir jag immun, orkar inte. Lägg ner. Jag gör folk ledsna, upprörda och oroliga. Besvikna. Jag blir immun, avskärmar mig.

Låt mig va
Jag vill dansa
Glömma allt, fyllas upp av musiken

Jag är penseln, golvet min duk

Få mig att känna, allt det jag inte kände förut
Varför ser du mig inte nu när jag äntligen är här
Jag brinner

Är i Sunne nu, tåget blev plötsligt fullt, metspön och basketbollar.
Coolaste killen i stan, runt 12 år.

Vila

Jag och min onda hals har bestämt oss för vilodag.
Några tips på huskurer? Känner att det snart kommer gå över i en våldsam förkylning istället.

För övrigt har jag bestämt mig för en lugn helg med Eurovision, kan nog vara klokt och alla oroliga i min omgivning kan andas ut.

KONSTIG är underbar

Jag är en levande berg-och-dalbana, allt har varit så jävla bra i några veckor, sen helt plötsligt så... SLURP! Allt återgår till meningslöst grått ingenting. Fast inte ända till botten, typ halvvägs.

Ni får ursäkta men jag kan inte tänka, tankarna sitter fast, fastklibbade i tomheten där hjärnan borde varit. Det är så mycket som borde vara men som inte är och så mycket som är som inte borde vara. Livet är så skört, så oförutsägbart, varför lever vi inte mer. Varför tar vi inte vara på alla dyrbara sekunder, varför skrattar vi inte mer, känner mer, varför gör vi inte de där sakerna vi egentligen vill göra, varför väntar och längtar vi så mycket, varför gör vi inte bara?!

Varför strävar vi efter att se ut på ett visst vis, att vara på ett visst vis? Tror vi att vi skulle bli lyckligare om vi va någon annan? Vad är det som är så fel med att vara JAG, varför är JAG så fel?!

Hela mitt liv har jag fått höra att jag är KONSTIG, jag har aldrig förstått om det är något bra eller dåligt. Alltid känt mig annorlunda och aldrig riktigt passat in någonstans. Jag har varit FUL, TJOCK, FEL, TÖNT, SEG, dålig i största allmänhet och fy fan va jag har mått dåligt över det. Jag har svält mig själv för att bli smal och "fin", bara för att få höra att jag ser äckligt smal och sjuk ut. Jag trodde omgivningen skulle tycka om mig mer om jag såg ut som man "skulle." Men vet ni vad? Det spelar ingen roll hur mycket man strävar efter perfektion, man kommer aldrig kunna behaga alla. Efter år av träning och ändring av personlighet så va det en deprission som fick mig att tycka om mig själv och inse vad som verkligen är viktigt. JAG är VIKTIG, precis som DU! Det viktiga är inte vad andra tycker om dig, utan vad du tycker om dig själv.

Anledningen till att jag är KONSTIG är att jag är annorlunda och det är inte nått jag tänker ändra på, jag tror inte ens det går. Då skulle jag inte vara jag mer.

Önskar jag kunde berätta för alla världens människor hur vackra, underbara och betydelsefulla de är! Tänk om man varje dag skulle ge en ny person en komplimang, så våldsamt mycket trevligare världen skulle bli. Jag har massor av fördomar pga andra människors åsikter men jag är villig att lägga dem åt sidan för att bilda mig en egen uppfattning. Vem är jag att döma någon annan när jag inte vill att andra ska döma mig?

Ny frisyr va det ja

Sist skrev jag ju att jag funderade på en ny frisyr och det har jag fixat :) Så nu ser jag ut som för tre-fyra år sen! Ungefär. Men det blåser så jävligt att det inte går att ha någon frisyr överhuvudtaget just nu, relativt irriterande... Men det är ett i-lands problem som jag kan leva med :) Så länge som jag slipper ligga utslagen i djupaste deprission så är jag nöjd!

Är det nån som läser min blogg längre btw? Vore inte så konstigt om ni inte gjorde det med tanke på torkan som varit... Men om det mot all förmodan är någon som läser så lämna gärna en kommentar :)


Jag va ute och dansade med Nilla i Lördags och då kom det fram en kille och sa att jag va den enda på dansgolvet som kunde dansa! Det värmde verkligen mitt lilla hjärta. Efter att ha varit zombiefierad i flera månader så betyder en sån kommentar hur mycket som helst! <3
Hurvida jag var bäst därinne på att dansa låter jag stå för honom, jag var bara där för att ha roligt :)
Om ni skulle få syn på mig på ett dansgolv någonstans så feel free to join, ju fler desto bättre!

Plötsligt händer det

Jag minns inte när jag skrev sist men jag minns iofs inte när jag mått såhär dåligt förut heller, så ja...

Lever iallafall, otroligt nog :) Och jag har mått helt okej sen i fredags, orkat göra såna här vanliga saker utan alltför stor möda. Det är nästan värt en applåd!

Är fruktansvärt trött på deprissioner, de verkar aldrig ta slut och de avlöser varandra, konstant. Jag är trött på den här sjukdomen som tar ifrån mig allt och gör mig till ett tomt skal. Men samtidigt så vet jag att jag inte skulle vara jag utan den. Och den har lärt mig att respektera och älska mig själv. Så något gott har den fört med sig.

Funderar på en förändring, ny frisyr :) Något Emmigt <3

130226

Den här känslan av trötthet som rycker i mina armar, min rygg och mina ben börjar göra mig riktigt irriterad. Den går inte att sova bort för den är inte på riktigt.

Men idag fick den mig att bestämma mig för att verkligen börja försöka. Jag måste återfå kontrollen över mitt liv, skapa en fungerande vardag, som inte består av att se på 20 avsnitt CSI, Arrow, Prison Break osv. För jag är så trött (av många olika anledningar) och vill så gärna FUNGERA och bli mig själv igen! Jag tycker inte om att stängas ute från mitt eget liv, se mig själv förfalla utan möjlighet att göra något åt det, se mig själv förändras till ytterligheter, jag vill vara mittemellan. Lugn, harmonisk och glad. Inte hysteriskt uppåt eller nere i mörka avgrunder, jag vill bara vara JAG, det som är jag på riktigt.

Alla Hjärtans Dag

Idag har jag faktiskt lyckats se lite levande ut, haft håret uppsatt och jeans och hoodie, istället för nattskjorta och pyjamasbyxor med håret hängande i trassliga stripor. Lyckats med hygienen också. För de flesta andra är det här självklarheter och det har varit det för mig med men den här vändan i djupet har verkligen berövat mig mycket. Känner knappt igen mig själv när jag ser min spegelbild, men jag orkar inte bry mig. Vem fan bryr sig om utseendet när man har nog med att försöka överleva?

Hur som helst har det här varit en ganska okej dag, träffade Nilla och Bob och fikade (ett glas vatten för mig) och sen gick jag hem från Torsby, resulterade i total utmattning (typ 1,5 km) förskräckligt! Men vad kan man egentligen vänta sig när man inte rört sig mer än typ 200 meter om dagen i flera månader...

Man får va glad för en sån här dag, väldigt glad, för de är väldigt sällsynta!



Nu hoppas jag på MEDALJ för Fredrik Lindström!! Heja Heja!

Det finns egentligen inget att skriva

Jag är död och när man är död så finns inget att säga eller göra. Jag flytter omkring i intet och väntar på att tomheten ska förgöra mig.
Jag är inte Här, har inte varit Här på evigheter, det är därför minnena sviker mig, jag kan inte minnas något jag inte gjort.

Mitt liv står i standby, jag åldras men jag lever inte...

ursäkta min frånvaro

Tagit blodprov idag, väldigt kul, speciellt när man säger att de ska ta i den ådern som är mer till höger istället för den i mitten och de ändå försöker med den i mitten och det inte funkar så de måste sticka om, i den mer till höger -_- Men jag börjar vänja mig nu, vid att ta blodprov alltså.

Efter det så kände jag mig extremt skräpig så när jag kom hem typ 9.15 la jag mig på sängen och lusläste en tidning, gick upp och åt lite kinamat ifrån i lördags och la mig sen igen då, va klockan typ 11.00. Somnade och blev väckt av mamma, som skulle ha sina bilnycklar, la mig igen, blev väckt av Teddys husse som ville betala mig för förra veckans promenader, sen minns jag inte om jag somna igen eller inte men jag tvingade mig iallafall ut på en liten promenad vid ett. Och nu har jag betalat lite räkningar.

Det är nog ungefär det jag mäktar med idag, känner mig som en droppe sås som tappats och smetats ut på en alldeles för stor yta. Diffus och osammanhängande.

Julafton hos pappa

Jullunch hos pappa idag, lyssnar på musik och tar det lugnt. Hans lilla mysiga lägenhet är fint julpyntad och det känns bra att sitta här med honom och inte göra någonting




Julafton va min sista heldag med trevligt humör. Jag spenderade den med pappa på förmiddagen fram till fyra, sen åkte jag hem till mamma och åt julmiddag med henne, Nicke och Faster Meta. När jag mår lite bättre än idag ska jag berätta vad jag fick i julklapp :) 

ursäkta tystnaden

Jag har inte skrivit på ett tag nu men efter mitt strålande humör för några veckor sen kom natrurligtvis ett bakslag i form utav bedrövelse, trötthet och meningslöshet. Det är fortfarande inte bra, kanske inte ens riktigt okej, men jag tror jag är påväg upp för backen igen. Men det tar väl tid antar jag... Jävligt mycket tid vad det verkar som... Av 17 månader har jag varit sjukskriven 15, fy fan! Det enda positiva med detta tillstånd är väl att jag lär mig saker om mig själv, att jag orkar stå ut framför allt...

Nu försöker jag ta tag i migsjälv, måste försöka hålla mig vaken hela dagen. Gå upp vid nio och sen vara vaken tolv timmar är ganska jobbigt när man inte finner någon mening med att vara vaken men det ska väl gå. Svimmade en morgon, det va tråkigt, hade ramlat rakt in i duschen och va ganska förvånad när jag öppnade ögonen och låg ner.
Fått veta att jag har för högt kolesterol, eller nått med ett förhöjt värde av blodfetter.. Så jag slutade med godis helt för några dagar sen, det kan nog va bra för mig.

Ser på skidåkning, trevligt tidsfördriv, jag önskar jag kunde åka skidor. Jag tror jag ska pröva när jag får lite energi, mitt mål ska vara att klara typ 50 meter utan att ramla eller bli stillaståenede. Det är nog ett rimligt mål för mig som typ bara kan stampa på ett ställe. Skate skulle vara kul att kunna, de ser så fria ut, flyter fram. Vem vill inte göra det :)