Inte okej!

Fick ett meddelande förut idag av en arg tjej som inte gillade att jag kladdade på hennes pojkvän. Ännu en anledning att lägga alkoholen på hyllan. Minns inte ens att jag sett denna pojkvän. Så jävla pinsamt och jag förstår verkligen att de båda två var upprörda! Trött på mig själv är bara förnamnet.. Det här känns typ värre än att jag hamnade på intensiven. Det är en sak att jag får lida för vad jag gör men det är så jävla dåligt av mig att dra in andra i det.  

Årets vinnare :)

Jag tog alltså hem första priset på årets halloween fest på Björnidet och det var ju iallafall jätteroligt! Grattis till mig :P

One more is never enough..

Jag hamnade på intensiven igen i helgen. Bedrövligt men sant.
Min promillehalt var 3,5 och jag var medvetslös. Vilket inte har hänt förut för jag brukar alltid vara med på vad de gör med mig men inte denna gång.

Jag vaknade på söndag morgon och visste först inte vart jag var men insåg ganska snabbt att jag var på sjukhuset. Ångest. Ni anar inte hur trött jag är på mig själv och att jag inte kan hålla mig borta från alkohol. Skrämmer mig faktiskt lite grann. Det blir bara värre och värre. Tror jag varit till akuten närmare tio gånger det senaste året och två av gångerna har slutat på intensiven. Det måste ske en förändring. Och det skrämmer mig ännu mer för jag vet att det kommer att bli svårt och det innebär väl bara en sak. Att jag har ett alkoholberoende.

Har man inte problem så ser man till att skaffa sig..

Jag har iallafall fått nummer till en socialarbetare som är villig att hjälpa mig. Så jag får väl ringa dit. Även om det tar emot. För det gör det. Och anledningen till att jag varje helg går ut och dricker kommer kvarstå, mina psykiska problem. Men det måste finnas nått annat sätt, kan inte fortsätta såhär.

Hon som väntade

Så jag var till psykologen idag och hon berättade att jag troligtvis har något som heter Dissociativ peronlighetsstörning. Alltså är jag varken bipolär eller schizoaffekt. Suck. Snart har jag haft allt.
Denna störning ska iallafall ha utlösts av att jag blivit utsatt för trauma. Och ska eventuellt gå att bota? Eventuellt..

Detta gjorde mig så oerhört sorgsen. Att det skulle gå att bota. Nu när jag förlorat hela min barndom och ungdom så säger hon att det kanske går att bota. Varför, när jag gått i terapi och träffat läkare i över 11 år, har de inte kunnat ta sig tiden att hitta det här som hon upptäckte på två träffar?! Varför har de inte låtit mig träffa en psykolog innan när jag bett om det så länge?

Har jag tur och om det är det här som är fel, så kanske jag är 35 när jag kan börja fungera. För först är det väntetider och sen är det terapi i 2-3 år som gäller, tydligen. Om det nu ens går att göra något åt.

Så idag dog jag för att föddas igen, med en ny diagnos. Nu ska jag se på verkligheten genom nya förvirrade ögon. Vem är jag nu, vad innebär det här?

Jag kommer aldrig hitta hem, ni har också förstått det va? Jag irrar runt i dimman, en förlorad själ i ett oändligt hav av dimma. Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Bara en dåre fortsätter hoppas när det är dömt att misslyckas.

Och nu ska jag vänta, igen. På min gravsten kommer det att stå; Hon som väntade.

... Och idag dog jag igen.

Aldrig hade jag mött rädslan, inte så som då. Spänningen i luften mellan oss gick att ta på och tiden stod still. Vad hade jag gjort för att du skulle sluta älska mig, vad hade jag gjort för att behöva dö?

Jag kommer aldrig glömma den där gevärspipan. Och jag kan fortfarande känna det jag kände då. Förvirringen. Paniken. Hjärtslagen. Skakningarna. Skriket som satt fast i halsen. Stelheten.

Hade jag rört mig skulle jag ha varit död. Tyst. Tomt. Ingenting. Jag minns att jag föreställde mig hur mitt blod skulle täcka väggen och soffan bakom mig, hur min kropp skulle falla till golvet och livet sakta skulle lämna mig. Så många gånger jag önskat att du hade kramat avtryckaren och gett mig frid.

Jag minns uttrycket i ditt ansikte när du frågade om jag var rädd, hur orden skar genom luften. Hur du hånade mig. Jag var vettskrämd. Men jag svarade nej och hoppades att allt bara var ett sjukt skämt. Varpå du sa att det borde jag vara. Ditt hånflin när du tog sikte på den dotter du borde beskyddat från allt ont.

Jag var nio och du var full. Du visade mig hur verkligheten egentligen såg ut. Jag förlorade min barndom och min framtid. Vad du förlorade kommer jag aldrig få veta. Jag vet inte ens om du minns det. Och nu är det försent. Jag är för alltid förstörd, förlorad och fylld av mörker.

En del av mig dog den dagen och idag dog jag igen. Allt det jag är tog sin början i askan av ett förlorat barn. Och jag kommer fortsätta dö tills mitt hjärta slutar slå. Min själ är trasig och jag har inget hopp om att den någonsin ska bli hel... Förvirrad och ensam i en mardröm som inte har något slut.

The Martian

Förra fredagen såg jag The Martian på bio.
Matt Damon har huvudrollen. Han blir lämnad på Mars. Jag fick ångest och den höll i sig genom hela filmen. Jag hejade på när han lyckades odla potatis och dog en skvätt när saker och ting gick åt helvete. På det hela taget en ganska bra film. Den var dock väldigt lång, typ två timmar och tjugo minuter. Lyckades ändå hålla det intressant. Inget våldsamt fartfyllt äventyr men jag kommer garanterat se den igen, nån gång :P och då inte i 3D, blidde lite lätt illamående av allt snurrande.

På begäran

Det har väl i princip gått en hel sommar sen jag skrev sist? Jag minns inte. Men då minns jag för det mesta väldigt dåligt.

Jag dricker Starbucks latte och svävar, när den är slut dricker jag två starka egengjorda koppar för att bibehålla känslan och sedan.. Sedan kraschar jag. Våldsamt! Och jag hatar det verkligen men jag måste få känna sådär som jag gör mitt i ruset. Så har min sommar sett ut. Och så ser idag ut. Jag gör allt för att slippa känna det jag känner när det bara är jag. Står inte ut med känslan av hopplöshet.

I några veckor nu har jag levt på koffein och för lite sömn, åkt runt Värmland flera gånger om och till och med svängt förbi Oslo. Hållit gnistan vid liv. För så fort jag stannar upp så drunknar jag.

Träffade en psykolog i tisdags, hon vill träffa mig igen och utreda mig. Jag vet inte för vad men jag har mina misstankar.

Jag ska gå ut i morgon. Har kommit fram till att det är det enda jag är bra på. Att dricka öl. Så varför sitta hemma liksom? Går hellre ut och dricker öl med andra än sitter här själv och blir full. Låtsas att jag inte har problem. Vilket problem det är förtäljer inte historien.

Onda cirklar

Jag orkar inte skriva, ni kanske har märkt det. Men det händer inte särskilt mycket i mitt liv. Det står liksom still och tuggar, jag går troligtvis av snart. Jag är uttråkad och rastlös, samtidigt som jag känner mig tom och trött. Vill egentligen inte göra någonting av den enkla anledningen att jag inte har något att göra och det blir en ond cirkel som är oerhört svår att ta sig ur. Men allt i mitt liv tycks vara onda cirklar. Jag är en ond cirkel.

Vila

Idag har jag verkligen inte gjort någonting. Sov till ett, åt frukost, la mig igen och försökte röra mig så lite som möjligt för att inte dö i värmen. Tvingade mig att gå upp runt fyra, såg på två avsnitt av en ny serie jag funnit och nu har jag varit till mamma och ätit. Inte en dag som kommer gå till historien som den mest produktiva direkt. Men jag tröstar mig med eller snarare så intalar jag mig själv att det inte gör något eftersom jag varit på Putte i parken torsdag och fredag och att jag jobbade igår. Måste ju vila i mellan varven också... Annars kör jag slut på mig själv och det har jag verkligen ingen glädje av.

Nu ska jag återgå till mitt serie tittande och sen ska jag lägga mig och sova :) i morgon skulle det bli regn så då kanske temperaturen sjunker en aning så man slipper känna sig som en överhettad, klubbad säl..

När man inte orkar

Jag har stängt in mig i mitt sovrum och dragit ner rullgardinen, skulle nästan kunna tro att det var mitt i natten om det inte vore för en springa ljus som envist lyser in.

Jag mår dåligt, igen, Har känt på mig i en, en och en halv vecka att jag skulle kunna dippa och nu har jag alltså gjort det. Vill inte någonting. Försökte träna förut idag, klarade runt 20 minuter. Jag orkar inte bry mig. Vill bara ligga här i mörkret och hoppas att det släpper snart.  Kroppen känns tung och huvudet känns tomt men fyllt till bristningsgränsen på samma gång.

Försökte se en film, The Stranger. Se inte den. Usch. Dåligt. Skådespeleriet är något som till och med jag skulle klara bättre eller åtminstone lika dåligt. Så, nä.. Spara er från den.

Nu ska jag återgå till ingenting..

Till den som saknar mig

Jag har lyckats ta mig hem, otroligt nog. Jag är troligtvis full än.

Jag sov hos mamma inatt efter att ha upptäckt, när jag kom hem till min dörr på något vis, att jag varken hade väska, nycklar, mobil eller jacka. Tror jag sprang dit för att hålla mig varm. Herregud, när blev jag så full?! Typiskt mig i och för sig. Jag brås säkert på min far. Kan ju inte veta hur full han blev men jag skulle tro att det var ganska rejält. Trevligt att ha något gemensamt.

Det här med väska, jacka, mobil och nycklar får jag ta tag i sen. Nu ska jag sova eller möjligtvis läsa en bok jag lånade av mamma. Kanske äta lite chips och plopp som jag till min glädje upptäckte att jag hade. Annars finns det nog inget ätbart, får rota lite i skåpen sen.

Så om ni tappat bort mig (snarare jag som tappat bort er) ska ni veta att jag är hemma och i tryggt förvar nu. Hel och ren. Åtminstone hel.

Tack och godnatt (go'dag)

Johan Falk

Två nya Johan Falk filmer har kommit ut. 

Inte jättebra, ganska sega. Jens Hultén räddar allt med sin roll som Seth Rydell. 

"Tyst diplomati" är något bättre än "Ur askan i elden." Iallafall enligt mig. 

Vissenhet, drunknar i regn

Jag önskar jag satt på en uteservering i Spanien/Italien/Grekland och bara mådde gott. Sommaren verkar nämligen ställt in sitt besök till Torsby. Regnar i princip varenda dag. Deprimerande.

Vill bara fly fältet! Göra ingenting, göra någonting, göra allting. Bara det var sol och varmt. Ge mig förra sommaren, den var bra.

Midsommar

Min kusin har varit här hela helgen. Vi har typ gjort ingenting, ganska skönt. Va förstås på fest i fredags men ja, det va väl som det brukar. Jag lyckas helt enkelt inte med fester längre. Nån gång ibland är det kanon men för det mesta... 2,5 av 5. Vet inte vad jag gör för fel. Blev åtminstone inte för full denna gång, alltid något.

Känner mig ensam från och till, varje dag. Lite extra nu när Linda åkte... Tur att jag är van ensamhet och att handskas med den. Vore riktigt trist annars. För det mesta är ensamhet helt okej, riktigt skönt till och med men på senare tid har den börjat gnaga på ett irriterande vis. Men vad gör man? Paj. Närmare bestämt en citronpaj med lime, den hette så. Fanns på recepten.se. Gillar ni att laga mat/baka så kan ni ju kolla upp den sidan, tycker den är kanonbra, finns en massa saker att prova på där.

Nu ska jag kolla på Johan Falk, tyckte jag såg att det kommit ut en ny. Om jag såg fel blir jag sur!

Ny hobby?

Plötsligt tycks jag gilla att hålla till i köket! Igår bakade jag kladdkaksmuffins och gjorde en köttfärspaj. Idag har jag gjort kolasnittar. Har nog diskat fler gånger på dessa två dagar än vad jag gjort på alla de månader jag bott här... Typ tre månader nu.
Kolasnittarna har jag inte hunnit smaka än för jag tog nyss ut dem ur ugnen men det andra var gott. Det är väl nu det borde vara bilder på mina skapelser men jag är sämst på att ta kort. Ni får tänka er hur det kan ha sett ut istället.

Har letat fram nya recept som jag ska prova i morgon eller på fredag. Indisk kyckling med potatisgratäng och sen citronpaj till efterrätt. Spännande!

Funderingar en onsdagskväll

Då sitter man här igen och kliar sig i huvudet. Av olika anledningar, dels för att jag har eksem och mest för att jag inte har något att göra.

Ångesten sen helgens bravader har inte helt klingat av men det är i vart fall bättre. Slår mig inte lika hårt i ansiktet när vågorna kommer rullande, längre. Alltid något. Jag får göra en rolig historia av det, som jag gör med alla mina mindre behagliga erfarenheter. Om jag kan få folk att skratta åt eländet så känns det inte fullt lika våldsamt längre. Asså jösses ni måste ju tror att jag varit med om något alldeles fruktansvärt hemskt! Det är inte handlingen utan känslan som gör att jag tycker det är så bedrövligt. Vidhåller att han inte gjorde något fel. Sen kan man ju diskutera hur vida det kan va kul att ha sex med en död sill eller inte. Men det får stå för honom.

Jag lovar (framförallt mig själv) er (så att ni ska slippa läsa om det) att detta aldrig ska ske igen.

Det här grämer mig och jag vill bara få det ur mig. Finns det fler människor som känner såhär? Att sex är ett ämne som är så tabubelagt att man låtsas att det inte finns? Att man ogillar det så mycket och finner hela grejen så obehaglig att man nästan mår fysiskt dåligt av att ens tänka på det..? Vad är det för fel på mig?! (Mer än att jag har en massa diagnoser då förstås.) Jag känner mig lite förstörd...

 

När man borde skämmas

Så kom då en helg med bedrövelse, hej hopp. De kanske behövs ibland, för att komma ihåg hur det kan bli.
Har sån fruktansvärd ångest, vilket jag alltid får när jag pysslat med dumheter. Varför gjorde jag si och varför gjorde jag så? Jo för att du blev lite (läs; alldeles) för full och då funkar det inte, okej?! Comprende? No?! Bah!!
Det vore faktiskt trevligare om jag ändå kunde finna nått nöje i det jag gör men nej då, bara skräp!

Jag ogillar sex, massor, det är för mig helt onödigt för jag får verkligen inte ut något av det, bara ångest. Alltid och jämt. Vet inte vad som hänt, har jag alltid varit så? Tror inte det, men nuförtiden, en stor jävla tumme ner! Usch!

Stackars människa! Det tyckte nog han med, vi missförstod varandra där nånstans i dimman. Han blev förbannad och jag grät. Jag grät inte för att han hade gjort något fel. Jag grät för att jag grät och kände mig lite och eländig och alldeles för full och gjorde något som mitt nyktra.jag inte alls hade godkänt. Ja, sanna mina ord... Om du ser din chans så spring, jag är inte rätt person att följa med hem! Om du inte vill prata då förstås, det gör jag gärna. Men sex.. Näh! Det finns andra som är en miljon gånger bättre lämpade för det. Förresten tycker jag inte att det är en bra aktivitet att pyssla med på fyllan överlag, man fattar ju knappt vad man håller på med. I vart fall inte jag, för är jag så full att jag väl går med på det så är jag så full att det är... Ja, usch.
Så nu får man gå och skämmas! Heja Emma...

Efter hela denna röra av tårar och annan upprördhet så gick det riktigt åt helvete. Som tur är har jag bra vänner som räddar mig.
Låt mig skämmas lite till!

Tänk vilken fantastisk pinsam film jag skulle kunna göra med alla mina historier! Gudars..

Och det här har inget med min diagnos/sjukdom/galenskap att göra, jag blev enbart för full, det blir man ibland och då händer både det ena och det andra. Är relativt säker på att jag inte är den första och absolut inte den sista. 

Tack för idag, slut för idag

Idag har varit en mindre bra dag. Troligtvis tog jag ut mig lite för mycket igår när jag var till gymmet, vilket resulterade i att jag fick åka hem från praktiken för att jag blev yr och lite lätt illamående. Så jag har sovit middag men är fortfarande trött så jag ska snart lägga mig.

Ätit våldsamma mängder med glass och kakor, kan ju gissa er till hur det slutade.

Jag och Katarina var till Lena och gjorde en SIP. Lena skulle kontakta CFÄ (centrum för ätstörningar.) Just nu känns det som att jag skulle kunna äta ihjäl mig! Kan typ inte sluta och det resulterar ju i att jag spyr mycket mer. Önskar att jag kunde hålla mig till att äta godis/chips osv. Till en dag i veckan, men nej då här ska det ätas varenda dag tills magen står i hundra hörn... Why?! Vart är självdisciplinen? Bortblåst!? Troligtvis uppäten. Jag får väl lov att skaffa löständer snart!

Såhär i efterhand

Det började bra igår, hade förfest här och sen åkte vi till Granevik. Just nu önskar jag att jag stannat hemma, 200 kronor för att ha ångest är våldsamt ovärt. Inte för att Top Cats var dåliga utan mest för att det inte funkade igår bara.

Idag vaknade jag och var inte bakfull, det är ju i det närmsta otroligt eftersom jag alltid blir bakis. Så det tackar jag för. Men ångest har jag, än. Inte sån där, "herregud nu dör jag" ångest, utan mer som en värk i kroppen. Känner mig hemskt ensam.

Jag var men Jag är

Jag antar att jag borde byta namn på bloggen eftersom jag inte längre är bipolär, fåniga etiketter, jag är ju jag oavsett.
Men frågan är vad den ska få heta istället..?

Trodde ju verkligen på att jag fått rätt diagnos, då för tre år sedan. Bipolär. Och jävlar va bipolär jag blev! Tappade bort mig själv bland alla symptom man skulle ha, kunde ha, som jag kanske inte hade, egentligen. Det tog ganska lång tid innan jag fann tillbaka till vad som var jag och insåg att jag är ju fortfarande jag, diagnos eller inte.

När jag nu fick min nya diagnos så bryr jag mig inte lika mycket, jag konstaterade för tio år sedan att jag hade någon form av schizofreni. Men det kanske är skönt att ha det på papper, ett bevis på att jag har haft rätt.
Min förvrängda verklighetsuppfattning, mitt storhetsvansinne och min odödlighet, min misstänksamhet. Jag har ju ändå på något sätt lärt mig leva med allt och det är normalt för mig. Mina röster är en del av mig och när de försvann kände jag stor saknad. Jag känner mig inte hel utan alla mina dimensioner.

När jag säger att jag är galen tror en del att jag nedvärderar mig själv men det är i själva verket en komplimang. Ni ser inte det jag ser. Ni ser inte eldarna och känner dem inte brinna innanför ert skinn. Ni hör inte skratten och viskningarna, känner inte styrkan i att dela hemligheter med väsen som ständigt dansar framför era ögon.

Jag är som sagt medveten om mina vingar och jag vet att ni har dem också men ni tror inte på det och jag tänker inget säga.

Dimma

Jag är allt och lite till.

Mitt storhetsvansinne vet inga gränser.

Jag har alltid funnits och kommer alltid finnas, mitt medvetande är oändligt.

Jag är en gudinna i en hemlös kvinnas kläder.

Jag är en tiggare utklädd till aristokrat.

Omvänd, bakvänd, spegelvänd. Igen och igen tills ingen längre minns.

Förlorad, för alltid.

Jag är medveten om mina vingar och jag kan flyga hur högt jag vill.

Jag störtar och krossas, en avledningsmanöver, en illusion.

Jag byter skepnad genom evigheten.

Eufori, mani, hysteri. Makten är min, oövervinnerlig.

Ensamheten är obeskrivlig.

Jag gråter ständigt inombords.

Jag längtar tillbaka till början, till det som jag inte längre minns.

Jag skriker, fast inte så någon hör.

Ingen kan nå mig för jag lever i en annan dimension. Vinnare eller förlorare, kanske både och.

Hög på koffein

Det är i det närmaste fantastiskt att jag mår såhär bra, det är nästan som en dröm! Kan inte minnas när jag mått såhär bra senast, det måste vara flera år sen! Underbart är kort? Förhoppningsvis inte.

Så dåligt som jag kan må, lika bra om inte bättre kan jag också må. Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt liv, det är en förbannelse men samtidigt en välsignelse. En blandning mellan de djupaste bottenlösa avgrunder man kan tänka sig och sedan paradiset, höjder som man knappt vågar drömma om.

Jag ser dem gå bredvid varandra, hand i hand. Hon ljus som solen och Han mörk som natten. De smälter samman och dras isär. Slåss om herraväldet, älskar varandra. Hon är diffus och han är skarp. Ibland vet jag inte vem som står för vad. Hon är mjuk och varm, lugn och trygg. Han är kall och stolt, intensiv och sorgsen. Så vackra tillsammans.
Passionerade.
Hans klor sliter sönder hennes hud, hennes läppar kysser bort hans hunger. Han bränner och förtär, hon lugnar och mättar. Ständigt en balansgång mellan hopp och förtvivlan. Ett stadigt grepp om hennes hals, ett varsamt grepp om hans hjärta.
Inferno.
Hon bränner sönder hans hud med styrkan från sitt ljus, han brinner, förtärs, får inte nog! Han skriker, hon vinner, åtrår hans kyla. Hon drömmer om mörkret, om lugnet, natten. Orkar inte brinna mer. Vem är vem och vad är vad. Intrasslade i varandra tills de båda glömt vad som är rätt och fel. Om hon går fryser han ihjäl, om han går brinner hon upp. Bundna till varandra i evighet.    

Jaha

Ja då sitter man här igen, uttråkad och då har jag ändå försökt sysselsätta mig på alla möjliga vis. Har satt upp en tavellist i köket, bakat en kaka, hängt upp en anslagstavla, städat Stures bur, dammsugit och jag har ändå triljarder timmar kvar av den här dagen.. Har ju varit på praktik också, gick dit, gick till coop och köpte muffinsformar (ifall att,) ringde till mamma, va dit och åt mat och ja.. Nu sitter jag här.

Vaknade klockan 06.25 och trodde att jag hade försovit mig, så sen dess har jag varit vaken, det är ju i det närmsta fantastiskt!

Så vad ska jag göra nu? Förslag mottages med stor tacksamhet!

Och ute regnar det

Men alltså, JAG HAR SÅ TRÅKIGT!
Det är förvisso ganska trevligt eftersom det betyder att jag vill göra saker men det är ju inte särskilt kul ändå.. Dricker te för att sysselsätta mig.

Ja men annars då?
Jo jag kan inte hålla i pengar just nu, poff så är de borta! Grymt jobbigt.. Fick ett paket från bubbleroom idag. Som tur är så var skorna jag beställde för stora så jag där sparade jag drygt 1500, jeansen var för små och den rosa kjolen jag har suktat efter i en evighet var inte alls så trevlig som jag hade tänkt mig. Bra där! Tillbaks med allt bara.
Det finns så mycket kläder i min garderob att den sprängs snart. Kanske inte riktigt men inte jättelångt ifrån. Klänningar och långkjolar men väldigt dåligt med toppar/tröjor/linnen och byxor. Vet inte riktigt hur jag tänkt.

Nu börjar tet göra sitt, yr i huvudet, wiiie!

Om jag bara kunde ta tag i nån av alla mina drömmar men jag är rädd att om jag gör det och stöter på patrull så går de i kras. Jag vill sy klänningar, bli makeup artist, måla/rita magiska motiv, skriva underbara dikter. Men nej. Kanske ska försöka ta tag i min ekonomi till att börja med.

Diagnos; Schitzoaffekt

Det stör mig att jag i flera år gått omkring och trott att jag är bipolär när jag egentligen är något annat. Förvisso är schitzoaffekt en blandning eller ett mellanting mellan bipolär och schitzofren (det ska jag inte svära på men det är så jag har uppfattat beskrivningen.) Man har drag från båda diagnoserna helt enkelt.

Alla är hemskt rädda för mina röster, japp, de är väldigt läskiga. Att jag inte tycker det är så farligt och att jag faktiskt mår bättre än jag gjort på länge, det vill omvärlden inte riktigt se. De ska bort! Så nu har jag fått en tablett som heter zyprexa att ta till kvällen, mest för att få sova men också för att stabilisera mig. Jag däckade totalt av 5 mg som jag fick först, så nu provar jag 2,5 mg. Helt okej än så länge, tydligen kunde brösten börja växa, det vore ju fantastiskt!

Tiden går så våldsamt långsamt, vill gå och lägga mig men halv nio är lite tidigt... Vill hemskt gärna äta godis eller nått också men jag försöker låta bli, GAH!

Ja..

Jag går liksom omkring i någon slags dvala hela tiden, känner mig drogad och slö.

Mamma blev förstås jätteledsen när hon fick se mitt konstverk (min arm) eller förtvivlad är nog ett bättre ord. Det var ju så länge sedan det hände sist. Jag ville inte ens stanna kvar för att träffa Nicke, jag vill inte att han ska behöva se hur förstörd jag kan vara för jag vet inte hur han hanterar det eller känner eftersom han inte pratar om det. Han får bara något plågat drag över ögonen och.. Ja..
Varför skulle jag bli såhär?!

Gjort är gjort och lort är lort..

Va på möte, nu kör vi benhårt med 50%. Jag är redan utsliten och jag har inte börjat än men om jag blir sjukskriven får jag mindre ersättning från FK och då mår jag så dåligt över det att jag hellre kör mig själv in i kaklet.

Jag är ett jävla potpurri av galenskap och då får man minsann inte lukta gott ens!

Det här med röster och knivar

Jaha ja, så gick det då äntligen åt helvete.
Under några veckors tid nu har jag haft en röst i huvudet som bett mig skära mig men jag har liksom lyckats hålla det i från mig och låtit bli. Tills idag, då jag blev arg. Våldsamt arg! Jag var tänkt att slå sönder badrumsspegeln istället eller möjligtvis kasta mobilen i golvet men av tidigare erfarenhet vet jag att sådana utbrott för med sig utgifter då man måste köpa nytt och då orkade jag inte hålla undan rösten mer.

Så nu sitter jag här och skäms med en arm som ser ut som en catfight eller åtminstone resultatet av en. Och jag vet också att nu måste jag förklara och försvara mig. Varför? och det är ju jättedumt att skada sig själv och nu blir det ju fula ärr osv.. Jo tack jag vet! Jag vet att det är jättedumt att spy för att man känner att man måste men det gör jag också. Hela jag är uppbyggd av jättedumma grejer som jag kämpar med varje dag och NEJ! Det är inte bara att låta bli. Då skulle jag naturligtvis göra det! Och nu är alltså RÖSTEN här och spökar igen och övertaget har den också!

Till berättelsen skall tilläggas att glasflaskor inte är så lätta att slå söder som det verkar, skapar mest bucklor i diskbänken och inte en tillstymmelse till spricka i flaskan. Kanske om man går ut och stoppar i en smällare men då får ju alla akta sig, man vill ju inte gärna få glassplitter på sig..

Lite kärlek

Alltså den här människan. Hon är så otroligt vacker!

Jag vill se ut som henne <3

@alisonhenryy på Instagram

Hemlock grove

Har ni sett den här serien? 

Inget för för den med känslig mage, en del scener är verkligen äckliga.

Hade jag tittat på den här för några år sen hade jag dött men nu har jag ju blivit ganska härdad efter att ha sett på Walking dead, Supernatural osv.

Tyckte bättre om säsong ett än två.

Omställningen från High school(?) till att inte gå där blev konstig men då är ju hela serien rätt underlig.

Bill Skarsgård som jag egentligen inte gillar blir attraktiv pga av sitt sociopat/psykopat beteende.

(Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag dras alltid till de hemska karaktärerna i filmer/serier?!)

Nu väntar jag iallafall på säsong 3, om det kommer nån...

Om du tröttnat på komedier så kan du ju alltid ge den en chans :P 

Snillet spekulerar

Jag vet inte vad ni tycker om mig, att jag är en jävla lipsill som bara klagar och att det finns dom som har det värre. I så fall kan jag förstå er.. Det finns dagar då jag är så trött på mig själv och allt mitt klagande att jag vill skrika rakt ut och be mig själv hålla käften. Tyvärr bor jag i mitt huvud så det är lite svårt, dock hjälper alkohol att stänga av en del men det är ju inge bra utväg. Kaffe förändrar också min världsbild men jag får ont i magen så det kan jag inte heller dricka för ofta. En gång i veckan ungefär, precis som med alkoholen men nu har jag lovat min läkare att försöka vara nykter i fyra veckor så jag ska väl hålla det har jag tänkt.

Förhoppningsvis har många av er aldrig behövt att må såhär dåligt, kanske inte ens hälften av det och då är jag lycklig för er skull. Då kan jag också förstå att det är lätt att döma mig och tycka att jag är patetisk eller så. Men ni har aldrig gått i mina skor, precis som jag aldrig gått i era och jag försöker verkligen vara en så bra människa som jag bara kan trotts att världen rämnar omkring mig. Det är det enda jag har, att folk åtminstone kan minnas mig som trevlig. Att jag iallafall försökt och att jag gett alla en chans. Ett leende, ett vänligt ord eller bara ett hej kan faktiskt göra någons dag, åtminstone väldigt stor skillnad.

För det finns de som har det värre än mig, mycket värre och det är fruktansvärt att tänka på. Därför försöker jag låta bli, inte av likgiltighet eller att jag inte bryr mig. utan snarare för att jag bryr mig för mycket. Att jag mår sämre och tycker synd om den hjälper inte någon.

Om det så bara är att jag plockar upp en vante som någon tappar eller stannar upp en minut extra och pratar med en ensam själ så får det mig att må lite bättre. Nästa gång kanske det är jag som står där eller behöver hjälp och då kanske, kanske någon gör det samma för mig. Jag är långt ifrån Guds bästa barn men jag gör så gott jag kan. Man kan inte begära så mycket mer..   

Askungen, om man tycker om vackra klänningar och Disney

Jag älskar ju Disney filmer så för en vecka sen ungefär, kanske två, så såg jag på Askungen.

Helt okej tyckte jag, väldigt vackra scener och Lily James var vacker som en dag i sin blå klänning som måste bestått av flera kilometer tyll!

Minus för att jag inte gillade prinsen.

Cate Blanchett var dock enastående bra som elak styvmor :)

Gillar man Disney så tycker jag absolut att den är värd att se.

Min tid... Kanske aldrig kommer.

De frågar mig om jag tror att jag skulle klara att jobba 50%... Inombords skriker jag i panik att det inte kommer gå, jag är för trött men saken är den att jag egentligen vill klara det, herregud jag vill klara 100% eller åtminstone 80. Men jag har gått bakåt i utvecklingen de senaste åren. Jag har prövat 100 och 80, sanningen är den att jag inte fixar det. Inte om jag vill ha ett liv utanför jobbet. Eller ja, just nu får jag väl vara glad om jag fixar 4,5 timme i veckan. En sanning som ger bitter eftersmak. Jag som har haft fem jobb samtidigt, fixar inte ens ett. Jag som så gärna vill jobba och studera... Det är så svårt att acceptera!

15 år av mitt liv har jag mått dåligt, jag har gråtit varenda dag i flera års tid, skadat mig själv för att lätta på den ångest som tycks vilja äta upp mig inifrån, önskat att jag bara kunde få dö... Ska livet verkligen se ut så? Är det allt jag får? Vad har jag gjort för att förtjäna den smärta som sakta förgör mig? Är jag den ängel Gud förkastade till helvetet...

Det enda jag vet är att jag inte får leva ett liv så som alla andra och jag får heller inte dö, då skulle jag gjort det för många år sedan.
Varför ska jag tvingas vara här och tvingas se mitt liv rinna förbi? Vad är meningen med det? Jag vet inte.. Ibland känns allt bara så hopplöst. Som att det aldrig kommer bli bättre. Åt det håll det går nu så blir det bara sämre och sämre.

Mer tabletter, trött som ett as, svårsövd som en kärnreaktor

Igår fick jag en dag. En dag då jag fick delta i livet. Det är så sällan det händer.
En dag då det inte känns som luften jag andas är tjock som brandrök och tankarna är klara och lätta. Till och med kroppen kändes lätt... Dessa dagar är enda anledning till min existens, utan dom skulle jag inte orkar harva runt i detta ekorrhjul av depression och trötthet, denna jävla trötthet! Tillsynes oförklarlig.

Jag har fått nya tabletter, igen. Denna gång Tegretol 200 mg, Nitrazepam 5 mg och Fluoxetin 20 mg. Man skulle tydligen sova våldsamt bra på kombinationen Tegretol-Nitrazepam.. Pft! Första natten, jodå då sov jag, förutom när jag låg vaken och var livrädd för mardrömmarna jag hade. I natt, not so much. Suck.. Sov nog fem timmar, inte fy skam men åt helvete för lite. Ska bli intressant att se hur många timmar det blir i natt.

Tegretolen är i första hand en medicin man ger till folk med epilepsi men man kan tydligen få den som en stämningsstabiliserande medicin när man är bipolär också. Tyvärr läste jag omdömen om den och blev alldeles förfärad! Trött som ett as, skakningar/ryckningar, våldsamma utslag, minnesrubbningar, synrubbningar osv. Tyckte inte alls det lät trevligt. En del som ätit den funderade seriöst på om deras EP-anfall inte var bättre än biverkningarna de fick av medicinen. A ja, de är ju inte jag men tröttare behöver jag verkligen inte bli! Det måste ju finnas folk som har bra erfarenhet av den också, annars borde den ju inte få användas... Kliar gör det iallafall.

Idag har jag i vart fall varit FRUKTANSVÄRT trött, så där trött att man inte kan fokusera på folk som pratar med en och att man inte borde köra bil. Jag har sovit en timme nu på eftermiddan, jag hatar verkligen att sova middag! Jag har säkert nån tumör som gör mig såhär trött, det vore ju höjden av lustighet...  

Sov gott lille vän

Om ungefär en timme ska jag åka till veterinären med Sixten. Jag står inte ut med att se honom såhär mer.. Troligtvis har han haft en hjärnblödning, för han kan inte äta sin vanliga mat och han har inte druckit vatten på jag vet inte hur länge. Jag har försökt ge honom barnmat och vatten med spruta men det blir liksom inte bättre. Han har ingen balans och sover mest hela tiden. Jag är så rädd att han plågas och det vill jag verkligen inte, så jag ringde till smådjurspraktiken och fick en tid kvart i fyra.

Spelar ingen roll hur jag gör, låter jag honom leva är det fel och låter jag honom dö så är det också fel. Men med tanke på hur han har sett ut den senaste veckan så räcker det nu. Jag kan inte ha honom kvar för att JAG kommer bli ledsen, det är verkligen fel...

en smärtsam dag

Hur mycket jag än vill, så orkar jag inte, jag orkar ingenting. Det skrämmer mig. Vad är det som är fel när jag hela tiden går runt och är sjukligt trött?

Idag var jag med mamma till Kolsberg på påskbazar, efter tio minuter var jag tvungen att sätta mig ner och efter ytterligare några minuter önskade jag bara att jag varit någon annanstans. Helst i ett mörkt rum utan ljud. Min hjärna verkar inte kunna hantera intryck, kan inte stänga dem ute. Jag tar in allt, färger, former, lukter, ansiktsuttryck, ljud, känslor... Satt tex och funderade på om de som skulle se tidsenliga ut verkligen borde få ha sina glasögon på sig, tror inte de såg ut så förr. En hade tex hornbågar, svarta med lite metalldetaljer, passade inte alls till hennes orange-randiga förkläde med volang på. En annan hade små bruna bågar med brun-rökiga glas, hade dock inget förkläde men ändå. Nån hade riktigt målade kinder och ditmålade fräknar, finns det verkligen svarta fräknar?

Det hängde påskkärringar i taket, de hade läskiga tänder och en del hade läskig frisyr, kom fram till att det måste vara fårull de hade som hår. Alldeles gråspräckligt och lockigt. Och ingen var den andra lik.
Det va så mycket färger överallt, ris och kransar, saker att hänga i riset, äggkoppar, kakor, bröd, människor som trängde sig och som aldrig blev klara. Två söta stickade kaniner som låg på en bänk, en i rosa hängselbyxor och den andra i mörkblå klänning. Förstod aldrig vad tussen, med något som jag tror skulle föreställa hår, på hakan var för någonting? Kaniner har väl inte skägg? Eller?

Ett barn hade vita byxor och rosa jacka, keps hade hon oxå, en vit med nått svart tryck. Det va en brunorange fläck på byxorna, ungefär som nypon i färgen. Det störde mig, barn kan inte vara klädda i vitt, det blir smutsigt direkt. Hon satt tex på en bänk och sedan på ett räcke... Det säger ju sig självt, smuts!
En annan liten person (ett barn) hade grön overall, svarta skor i käng-modell och en mössa med knyt under hakan som var röd och gul. Även den hade fläckar på sig, knäna hade varit i backen ex antal gånger. Den gick och plockade sten. Pappan hade svarta skor, grå byxor och brun-beige jacka. Antagligen hade han barnets vantar i fickan, de var mörkblå.

Kransarna var antingen i björkris eller flätat hö/halm/torkat gräs. Små rosetter i olika färger, lite fjädrar i olika färger, lite blommor i olika färger och en varsin fjäril. Väldigt mycket olika färger.. Speciellt på påskriset.. Gillade inte färgkombinationerna och färgerna var så starka att de stack mig i ögonen.

Såg en kvinnlig fotograf, hon hade solglasögon på huvudet, som ett diadem ungefär, brunt hår, trevlig frisyr med snedlugg. Marinblå parkas, jeans och säkert jodopursch(?)skor. Har sett henne förut, på en musikquiz på abf i höstas...

Tio minuter.. Jag kan egentligen fortsätta, kanske kunde skriva en bok. Min hjärna kokar över av allt jag registrerar och jag är helt slut men den fortsätter ändå, KAN.INTE.STÄNGA.AV!

Konsum mannen var där också.. Och jag skulle säkert kunna skriva en hel bok om hur han var och hämtade saft och kaffe, pratade om Thailands resor och Norge, vilka han satt med och hur hon som serverade kaffe såg ut och att hon nog inte kom från Sverige för jag tycket hon hade (möjligtvis) tysk brytning och var lätt närmare 1.90 lång med blont super rakt hår och blå ögon.

Behöver jag säga att jag har huvudvärk? Det har troligtvis ni också nu..  

Konsten att leva

Eftersom jag tycks ha typ 2% kvar av mitt batteri (hjärnan) så är jag lite off, ska till CSK på fredag och göra ett EEG, kanske redan berättat det? De ska kolla om jag är hjärntrött, vilket inte känns som en överraskning om jag skulle vara. Är konstant utsliten.. Förra veckan försökte jag dricka cafe latte för att bli piggare, det gav önskat resultat men också en hemskt ledsen mage, så jag avslutade experimentet.

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli sex ifall jag ska orka åka på teater, känns inte alltför lockande dock. Men jag kan ju vara med i en timme och gå sen. Det är helt fantastiskt tråkigt att va såhär trött hela tiden. Spelar i princip ingen roll hur mycket jag vilar/sover/glor i taket så blir jag lika förstör efter bara nån timme eller om jag är nånstans där det är mycket intryck, ca. 20 minuter. (Tummen upp, kanon kul.)

Det här med att leva livet verkar inte riktigt vara min grej, sova mig igenom det kanske men man ska väl va glad för det lilla. Möjligtvis kan jag släpa mig igenom det, woop woop!  

Under konstruktion

Jag har flyttat in i min nya lägenhet nu, en nystart, början på något bättre, hoppas jag!
Har faktiskt lyckats få i ordning det ganska bra än så länge men jag tycks ha noll procents uthållighet vilket betyder att jag orkar ungefär... Ingenting och sen är jag slut som människa. När jag då ska va på Coop tre dagar i veckan så blir det mos av allt. Därför drog jag ner mina futtiga tre timmar till en och en halv per gång för att åtminstone känna att jag klarar av det, men det känns rent ut sagt förjävligt att jag är så jävla meningslös!!!!

Det måste till en förändring, jag kan inte stå still och stampa här mer, jag vill framåt,inte baklänges. Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv och känna bitterhet och sorg, inte titta tillbaka och inse att jag inte tagit mig någonstans alls.

Flyttat

Nu har jag åtminstone fått in alla grejer i den nya lägenheten, tyvärr har jag slitit för mycket (orkar tydligen ingenting) så nu känner jag hur allt går åt helvete. Ångesten smyger sig på som ett läskigt oväder :( Får se om jag orkar gå till coop i morgon och gör mina tre timmar eller om jag stannar hemma och vilar i några dagar. This sucks!

Det är grejer överallt, vill typ låsa in mig nånstans så jag slipper se..

you and tequila- Kenny Chesney

Baby here I am again

kicking dust in the canyon wind

Waiting for the sun to go down

Made it up Mulholland Drive

hell bent on getting high

High above the lights of town

You and tequila made me crazy

run like poison in my blood

One more night could kill me, baby

One is one too many

one more is never enough

Thirty days and thirty nights

been putting up a real good fight

And there were times

I tought you'd win

It's so easy to forget

the bitter taste that morning left

Swore I wouldn't go back

there again

You and tequila made me crazy

run like poison in my blood

One more night could kill me, baby

One is one too many

one more is never enough

When it comes to you,

oh, the damage i could do

It's always your favorite sins

that do you in

You and tequila made me crazy

run like poison in my blood

One more night could kill me, baby

One is one too many

one more is never enough

Never enough,

you and tequila

You and tequila,

made me crazy

En helt vanlig måndag

Då var de första tre timmarna gjorda, kommer drömma om frukt och namn på äpplen i natt.

Jag lyckades ta mig upp vid sju när klockan ringde, duschade, klädde mig och åt frukost. När jag var klar med det var klockan åtta, typ. En hel timme kvar innan jag började, så jag hann med att fylla in nån rapport som skulle skickas till arbetsförmedlingen och fylla i lite utbildningar och jobb på cv't.

Innan jag fick börja plocka frukt gick vi runt och sa hej till alla som var där och han som va chef visade mig runt lite. Det var det. Nu ska jag dit på fredag nästa gång. I morgon åker jag nämligen till Kristinehamn för att träffa en läkare på onsda morgon. Kändes ju lite lätt förargligt att säga att man inte kommer typ det första man gör när man ska börja nånstans men det har varit bestämt länge så.. Nu blev det som det blev!

Varit ute på en liten promenad med en golden retriver som heter Maja, det va skönt med frisk luft och det blev en kompromiss eftersom jag hade tänkt träna idag men kände att jag inte orkade det, har ju teatern kvar ikväll. Och det är dumt att förta sig men då fick jag iallafall en promenad. Det är bättre än inget alls :)

Nu ska jag bara ta det lugnt innan jag ska iväg och plocka ögonbryn och därefter teatern ikväll.

Självplågeri och galenskap

Jag vet inte varför jag gör det här mot mig själv, plågar mig.. Kanske är det för att jag längst in känner mig ensam eller så kanske det är sorg över att inte kunna känna, vilket leder till att jag är ensam? Eller så är det något helt annat.. För jag mår ganska bra just nu, det känns som att livet kanske är på väg i rätt riktning, börjar arbetsträna i morgon, börjat med teater, ska flytta. Men jag mår inge bra, inte egentligen. Jag är trött, i kroppen, i huvudet, i själen och jag vet inte varför. Hela tiden denna tyngd... Och det är troligtvis därför jag gör såhär. Vad är det som är fel? Kan det inte få vara rätt...

Jag hör ju att någon skriker men jag försöker stänga det ute. Vill inte höra, vill inte se, vill inte veta. Men det kommer ändå ske, för något är fel. En del av mig håller andan, blundar. Jag känner det i hela kroppen, i händerna och armarna, bröstkorgen, benen och huvudet. Som att något väntar, som att jag hoppat och står still i luften och väntar på nedslaget. 

Den där känslan i munnen när man biter ihop tänderna, spänningen, ilskan. Den är snart här. Det känns verkligen så. Skulle jag titta mig i spegeln nu, skulle jag se det,, Jag skulle se henne, jag känner det.  

Varför nu, när allt ska börja, när jag fått en chans att börja om, ska jag behöva tappa greppet och bli galen då? Igen?!

Skräp..

Idag är inte en bra dag, troligtvis tror ni att jag aldrig har bra dagar. Det har jag men idag är ingen sån dag.

Allt krånglar, kroppen känns som ett misshandlat köttstycke och hjärnan är slajm som inte är något att ha. Är så jävla arg, frustrerad och ledsen, av ingen anledning alls. UNDERBART! Känner mig som pappa brukade se ut när han blev irriterad och upprörd. Apförbannad alltså. Kunde lika gärna legat kvar i sängen, ingen ska behöva ha med det här att göra. Tyvärr är inte sänggående ett alternativ, bara att hoppas att jag orkar hålla mig någorlunda lugn tills jag kan krypa tillbaks till min krypta.

Fina tapeter

Titta här så fina, runt 1000 kr rullen. SUCK.

Den översta vill jag ha på en fondvägg i vardagsrummet.. Why?! 

Sono stanca (jag är trött)

Jag och mamma har plockat ur nästan alla skåp i köket, jag förvandlades till mos och var tvungen att sluta. Att bestämma vad man ska ha kvar och vad man ska göra sig av med, tar på krafterna. Jag hämtade in pappas grejer i från förrådet och gick igenom dem. Massor (MASSOR!) av julsaker, sparade typ tre små lådor och en tomte, resten får nån annan ta. Skulle kunna göra mig rik om jag orkade ordna en loppis, har hur mycket saker som helst! 

Ringde nån snubbe som skulle komma och titta på alla grejer jag har i förrådet hos Nickes kompis men han glömde troligtvis bort mig för han ringde aldrig. Om han inte äter lunch än förstås? 

Har suttit och tittat på tapeter, det är jättesvårt! Konsten att välja.. Och jag vill ju nästan aldrig nöja mig med de tapeter jag får gratis, nej nej, jag vill ha nån svindyr lyxtapet. Typiskt. 

To be continued... 

Kommer det någonsin bli rätt?

Jag träffade min läkare i tisdags, hon skulle skicka remisser så jag ska få göra en CT-röntgen, ett EEG och bli undersökt av sömnlabb. Hemskt spännande. Tänk att se sin hjärna på bild :P kan ju va bra att veta hur den ser ut, ifall den blir kidnappad eller förväxlad med nån annans.. EEG betyder tydligen att de sätter en massa elektroder på huvudet för att mäta aktiviteten, ser så att allt kopplar ordentligt. Tänk om det inte gör det!? Eller ja, det är väl ganska tydligt att det inte gör det iofs. Hur som helst ska det bli väldigt intressant.

Nu ska jag försöka rensa och plocka ner min lägenhet i lådor, så hoppas jag att jag får flytta så snart som möjligt. Börja om i en ny lägenhet, utan osaliga andar. En möjlighet att göra om och göra rätt.

Livet skrämmer mig, tröttar ut mig, hånar mig. Tänk om det här är allt? Då dör jag hellre. Jag kräver inte att ni ska förstå, jag hoppas till och med att ni inte gör det. Ingen ska behöva känna såhär, att livet är ett hinder. Oändligt och hopplöst.
Det finns så mycket jag skulle vilja lära mig, så mycket jag skulle vilja göra. Men något står i vägen. JAG står i vägen. Livet står inte i vägen, det vill inte spela en roll i min värld. Det håller sig på avstånd, retar mig, skrattar mig rakt upp i ansiktet. Och Döden, ja, han står och tittar på, vill inte ingripa.  Jag tror han tror mer på mig än vad jag gör. Han låter mig inte ge upp. Jag älskar Honom. Han är den enda tryggheten jag har. Om allt verkligen skiter sig så kommer Han finnas där för att sluta sina armar om mig.

Livet och Döden, de är ett par. Det ena skulle inte kunna existera utan det andra. Kanske är det kärlek i sen renast form? Jag vet bara att jag kom emellan.  

Att gå utanför bekvämlighets zonen

Teatern igår kväll va väldigt intressant, storartat att man frivilligt går dit och ställer sig framför ett gäng människor man inte pratat med förut när man har scenskräck och vid otaliga tillfällen förbannat alla framträdanden man tvingats göra.
Men det va kul, även om jag höll på att dö så fort jag skulle göra något. Vi gjorde något som hon (läraren) kallade för tre sekunders regeln. Vi skulle ställa oss bakom ett draperi, kika fram, titta vart vi skulle (i det här fallet fram till en stol som vi skulle sätta oss på) och vi fick bara gå om vi hade ögonkontakt med någon. Om det lät eller någon rörde på sig var man tvungen att stanna och titta mot ljudet eller rörelsen och om någon skrattade åt en skulle man säga tack. Det har aldrig någonsin varit så svårt att gå och sätta sig på en stol! Man tänker så det knakar för att komma ihåg alla moment och man glömmer typ bort att andas, samtidigt som man känner sig som ett fån. Jag kommer gå dit igen.

Mötet

Inte mycket som sas, jag får börja på Coop om cirka två veckor eftersom man va tvungen att skicka nått papper någonstans. Jag kommer få göra det som de andra gör och ha på mig likadana kläder. När jag tycker att det är dags får jag lära mig kassan. Ja, det va väl det.

Om jag hade varit piggare hade jag säkert varit gladare men just nu är jag fruktansvärt trött! Mitt hjärta vill inte samarbeta idag, det slår så sakta att jag nästan dog på promenaden från Coop till mamma. Helt säkert för att jag va full i lördags.

Julia har varit här, gillar henne. Fick skjuts eftersom min bil är täckt av snö och motorvärmaren hade stannat för flera timmar sen. Nu är den på, ska snart iväg på dagens andra stora händelse, får se hur den känns. Teater känns som något jag skulle kunna gilla och till och med kanske vara bra på, men det är såklart bara i teorin. Det brukar ofta vara tvärtom när jag känner så.

Ingen kärlek finner vägen till mitt hjärta

Idag är alltså dagen då saker och ting kanske börjar röra på sig, fantastiskt, som jag har längtat! Men kanske inte idag, när alkoholen har lämnat tunga spår av tjära i min kropp och i mitt huvud. Det va dumt..

Helgen har varit, lite av varje. Jag va ut i lördags, jag va inte fullast på plats men jag va inte nyktrast heller. Vilket kändes igår, herre min skapare va dåligt jag mådde. Men det va bra för jag blev påmind om varför jag har hållit mig nykter i sex veckor! En utekväll är inte värd att må så dåligt över. Jag säger inte att jag kommer va nykter resten av mitt liv, för det kommer jag inte va. Men just nu är fest inte min högsta prioritet längre, det är inte det jag längtar till varenda jävla dag. De där ölen som får mig att leva i nuet och bara vara och inte heller musiken som får mig att försvinna samtidigt som jag exploderar av känslor. Det är inte tid för det nu. Säkert återkommer det men, nej, inte nu.

Det va en rörig, nästan kaosartad kväll, känslor exploderade åt höger och vänster. Kontroll fanns inte på kartan men av nån anledning kände jag mig mer som en åskådare, som om jag inte var med. Nån slags uppgivenhet och trötthet hängde över mig hela kvällen och fördunklade allt, gjorde allt overkligt.

"Where do you go when you´re lonely, where do you go when you´re feelin' blue, where do you go when you´re lonely, I follow you, when the stars go blue.."

Mitt hjärta har frusit fast, det sprider ingen värme, ingen kärlek, bara tomhet. Jag förvånas ständigt av kylan. Jag som blev förälskad flera gånger om dagen förr, är nu bara, sten. Ibland funderar jag på om det ens finns kvar, måste lägga fingrarna mot halsen för att se om jag fortfarande har puls. Vad hände? När gick jag och dog, när blev jag såhär ensam och kall.

"Du går där framför mig med ditt hår i en hästsvans och jag harklar mig. Du vänder dig om och tittar på mig, ett leende sprider sig över ditt ansikte och du kommer fram, läger dina armar om mig och jag känner. Känner sådär som jag inte känt på vad som verkar vara en evighet och jag vet att det snart är över, det är det alltid.. Om jag kunde skulle jag stanna här för alltid, med dina trygga armar runt min kropp. Men det går inte. Jag vaknar och du är borta och allt som känns är tomhet. Värmen jag kände för några sekunder sedan har lösts upp i tomma intet och min säng är kall och ogästvänlig. En ny dag tar sin början och jag vet att du kommer vara i mina tankar hela tiden. Du som jag inte känner och knappt minns men dina läppar lämnade något kvar på mina och jag kan inte förtränga det."

Ensam men glad ändå

Jag har känt mig hemskt ensam sen i Onsdags. Drömde om Jimmy och när jag vaknade var jag jätte upprörd, låg på soffan hela dagen och tyckte synd om mig själv *underbart*
Igår var det något bättre och jag kände mig pigg och lätt i kroppen men så drömde jag igen i natt och då va det kört igen. Satt typ å grät under tiden jag åt frukost. Fast i natt var det inte Jimmy som spökade utan Konsum-mannen. Tror mest det beror på att Seroquelen håller på å ställer in sig i kroppen och därför sover jag hemskt oroligt och drömmer massa kaosartade drömmar. Tror att jag vaknar flera gånger per natt men jag drömmer bara och när jag verkligen vaknar är jag rädd och vet inte vart jag är. Det går förhoppningsvis över snart, har ätit dem i en vecka nu.

Idag har jag iallafall varit och tränat, känner mig hemskt duktig! Kör mest rygg för tillfället men är mest nöjd med att jag tar mig iväg. Det är verkligen ingen självklarhet. Linda ringde medans jag promenerade på löpbandet och berättade att vi ska till Coop på måndag och prata med (vad han nu heter) så att jag kan få börja till Onsdan :D mycket glad Emma, äntligen händer det något! Och som om det inte vore nog så har jag anmält mig till en teater grupp som börjar på måndag. Wohoo!

så.mycket.snö.

Har skottat i säkert en halvtimme, kanske ett ton och nu rasar det ner ett till, yeah! Tack Carro för att du inte tyckte vi skulle åka till charlottenberg idag! Jag tar mig inte ens ut med min bil, skulle bara köra fast.. Den ser ut som en jordgubbe som badar i vispad grädde där den står ute på parkeringen, alla dörrar kommer troligtvis frysa fast. Ja men vintern är härlig, det är åtminstone väldigt fint med orörd snö som ligger som en tjock ullig filt överallt.

Jag har börjat med mina seroquele igen <3 så jag har sovit i TVÅ nätter på RAD! Prisa Gud! Dock får jag rockig huvudvärk och kaosartade drömmar men det kan det va värt. Senast jag tog pulsen låg den på 40 slag/minut, mindre bra.

Jag har sagt upp min lägenhet och ska flytta hela en väg bort, till Kärråsvägen och en mindre lägenhet med något lägre hyra. Det är en sån lägenhet som jag egentligen ville ha när jag tackade ja till den här. Så vi får väl se hur jag trivs i den. Kanske slipper jag alla "osaliga andar" som bor i den här eller så följer de med mig dit. De kommer troligtvis från mig, dålig energi som härstammar från mitt inre inferno. Och de kommer ju inte försvinna för än jag lyckas få ordning på mig själv, vilket är jävligt mycket lättare sagt än gjort.
Det blir bara värre och värre med tiden, jag går snarare bakåt än framåt.