Livet och Döden men inte för mig

Det finns inget att berätta. Jag ligger här, varenda dag. Alla likadana. Ta sig upp, bre smör på en kvart hönökaka, lägga sig i soffan och försöka få tiden att gå. Denna obarmhärtiga tid som breder ut sig framför mig. Oändlig.

Jag vill inte leva, jag vill inte dö, bara sluta existera.

Det är onsdag idag.. Det innebär att det är en vecka sedan jag duschade senast, det är fem dagar sen jag var utanför dörren, om det inte vore för ett 10 minuter besök av Annie och två blixtbesök av mamma så har jag inte träffat någon. Isolerad. Självvalt. Jag tycker inte om hur folk tittar på mig, smutsig och grå. Fördärvad. Av ingen synbar anledning, det bara är så. Något jag måste leva med, det osynliga som förgör, från insidan.

Även om jag skulle vilja leva, så orkar jag inte.

Jag kallar det standby-mode. Detta tillstånd. Apatisk. Avstängd. Jag vill ingenting, ser ingen mening i något. Jag fyller ingen funktion i vilket fall. Just nu orkar jag inte försöka, man tröttnar när man motarbetas, konstant. Att ta sig upp är jobbigt men att hålla sig kvar är det verkligt svåra. För det är då omständigheter hela tiden gör allt för att dra ner dig. Du får inte behålla din sömn, hjärtat beter sig konstigt, du har underliga blödningar, magen havererar... Samtidigt som du har ett inferno att kämpa emot, det är svårt att hålla sig kvar vid ytan då. Så just nu har jag gett upp, tills jag lyckats samla ihop tillräckligt mycket styrka för att orka börja om, från början. Som alla de miljoner gånger förut, bara för att se mig själv falla igenom och hamna här. Om och om igen. Och Döden är självisk för denna tortyr är inte tillräcklig.

Lägesrapport

Just nu är det inte bra, inte alls. Fick börja ta antidepp medicin igen efter att ha uttryck att jag känner mig självmordsbenägen pga all ångest jag haft på sistone. Tyvärr mår jag skit av dem, känner mig som en blyklump och kan inte fokusera på nått. Vill och orkar ingenting, så jag ligger mest här och önskar att jag inte fanns. För jag ORKAR inte, igen. Vill inte gå ut, vill inte träffa folk, vill inte finnas... Typiskt...