Järntabletter, tumme ner.

Jag har ju ätit järntabletter under en period för att mina järnvärden var för låga, sen jag började med dem har dock mitt mående dalat så jag har bestämt mig för att göra ett uppehåll för att se om det blir bättre utan. Har varit utan i två dagar och jag kände skillnad direkt. Kanske är placebo men jag mår hur som helst bättre.

När jag ätit dem har jag känt mig mer död än levande. Tung i huvudet och kroppen, tröttare än tröttast och mest bara velat ligga i sängen. Har inte haft motivation till någonting. Vissa dagar kändes det som kroppen bara var en stor krampande muskel när jag rörde på mig, totalt blytung och stel som en pinne. Orkade knappt gå i trappan på jobbet utan att vilja dö. Till saken hör att trappan är typ tio trappsteg. Har trott att jag varit på väg in i en depression men så var jag upp till min pojkväns föräldrar förra veckan i några dagar och orkade inte dra med mig järntabletterna och mådde plötsligt bättre. Så nu testar jag utan :) som ett litet experiment. Har ändå alltid haft dåliga järnvärden och klarat mig relativt bra ändå.

yin-yang

Jag vill inte men jag faller och det gör ont. Det gör ont att jag mådde så bra och att det måste ta slut. 

Under en tid har jag känt hur mitt mående försämrats men trott att det bara varit tillfälligt, men det har tyvärr bara blivit sämre och sämre. Nu kämpar jag varje dag igen. Kämpar med att finna kraft att ta mig upp ur sängen, tvätta mig i ansiktet och borsta tänderna. Med att inte ringa och sjukanmäla mig de dagar jag ska jobba och att sminka på mig ett låtsasansikte.. Jag är konstant orkeslös. Ser ingen mening med någonting. Hopplöst.

Plötsligt har jag blivit så tjock och ful. Onyttig och fattig. Ni vet när man känner hur kläderna stramar åt och sitter obekvämt och man bara skulle vilja slita loss stora bitar av fett från magen? Inte? Men så känner jag. Ångesten skjuter upp i äckel-höga nivåer flera gånger i timmen bara för att kroppen känns så fel! För en månad sen var jag helt okej med hur jag såg ut, tränade lite och var ut och gick. Men inte nu. Nu får jag ångest för att jag växer minst en storlek om dagen (helt ologiskt) och för att jag inte "kan" sätta på mig träningskläder och åka och träna för då måste jag duscha och tvätta håret och torka mig och blåsa håret och sätta på mig kläder, igen. PANIK! Allt blir ångest och jag hatar det. Det går inte att resonera med ångest. 

Kryper ihop till en liten boll i sängen och blundar för att slippa "se" eländet. Ligger där hela dagen och får ångest om jag blir kissnödig och måste gå upp på toa. Glömmer bort att äta och borsta tänderna (kära värld) och Bazze kommer in och frågar om jag inte ska gå upp och jag svarar nej och han ser sorgsen ut och säger okej.. Om jag inte hade Skocity att gå till skulle jag bara ligga där varje dag och bara duscha en gång i veckan bara för att man måste och för att man börjar lukta som en väl lagrad ost :/  

Jag känner dock stor tacksamhet för att jag fått ett halvår då jag mått bra, då jag vaknat på morgonen och tänkt "åh va underbart, en ny dag!" När jag orkat laga mat och diska. Duscha. Le och skratta. Små saker med stort värde. Att jag sett framåt, vågat planera, trott på att jag har en framtid. Det är otroligt mycket värt och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fått känna sån lycka. För jag älskar verkligen livet och uppskattar det väldigt mycket. Så depressioner har sina ljusa sidor. Den tid man får när man inte har dem blir så mycket ljusare.  

Jag lever på koffein

Idag har jag hällt i mig obehagligt mycket koffeinhaltiga drycker och har nog fått i mig drygt ett halvt gram koffein. Jag tror eventuellt inte att det är jättebra. Började må dåligt när jag var inne på min andra Celsius och då hade jag druckit en stor cafe latte innan också. Men jag funkar inte annars, finner ingen mening med någonting. Ligger bara i sängen och sover eller tittar ut i tomma intet. Enda anledningen till att jag tog mig upp idag var att jag skulle till jobbet. Så jag frågade Mia (min chef) om jag fick jobba längre i morgon. Har ingen anledning att gå upp annars. Och jag VILL ta mig upp i tid!
Ställer klockan varje dag men när den ringer är det som om någon slagit mig i huvudet, om jag nu inte ska jobba då förstås. Så det är väl kanske så att jag behöver mer att göra, något att fylla dagarna med så jag orkar samla kraft och fokusera.. Mår bara dåligt av att gå hemma och skräpa. Idag har jag till och med lyckats stryka och hänga upp gardiner, något som tett sig omöjligt i över en vecka.. Suck.. Jag får helt enkelt ha en Celsius på nattduksbordet som jag kan hälla i mig på morgonen när klockan ringer! Underbart..!