Ja..

Jag går liksom omkring i någon slags dvala hela tiden, känner mig drogad och slö.

Mamma blev förstås jätteledsen när hon fick se mitt konstverk (min arm) eller förtvivlad är nog ett bättre ord. Det var ju så länge sedan det hände sist. Jag ville inte ens stanna kvar för att träffa Nicke, jag vill inte att han ska behöva se hur förstörd jag kan vara för jag vet inte hur han hanterar det eller känner eftersom han inte pratar om det. Han får bara något plågat drag över ögonen och.. Ja..
Varför skulle jag bli såhär?!

Gjort är gjort och lort är lort..

Va på möte, nu kör vi benhårt med 50%. Jag är redan utsliten och jag har inte börjat än men om jag blir sjukskriven får jag mindre ersättning från FK och då mår jag så dåligt över det att jag hellre kör mig själv in i kaklet.

Jag är ett jävla potpurri av galenskap och då får man minsann inte lukta gott ens!

Det här med röster och knivar

Jaha ja, så gick det då äntligen åt helvete.
Under några veckors tid nu har jag haft en röst i huvudet som bett mig skära mig men jag har liksom lyckats hålla det i från mig och låtit bli. Tills idag, då jag blev arg. Våldsamt arg! Jag var tänkt att slå sönder badrumsspegeln istället eller möjligtvis kasta mobilen i golvet men av tidigare erfarenhet vet jag att sådana utbrott för med sig utgifter då man måste köpa nytt och då orkade jag inte hålla undan rösten mer.

Så nu sitter jag här och skäms med en arm som ser ut som en catfight eller åtminstone resultatet av en. Och jag vet också att nu måste jag förklara och försvara mig. Varför? och det är ju jättedumt att skada sig själv och nu blir det ju fula ärr osv.. Jo tack jag vet! Jag vet att det är jättedumt att spy för att man känner att man måste men det gör jag också. Hela jag är uppbyggd av jättedumma grejer som jag kämpar med varje dag och NEJ! Det är inte bara att låta bli. Då skulle jag naturligtvis göra det! Och nu är alltså RÖSTEN här och spökar igen och övertaget har den också!

Till berättelsen skall tilläggas att glasflaskor inte är så lätta att slå söder som det verkar, skapar mest bucklor i diskbänken och inte en tillstymmelse till spricka i flaskan. Kanske om man går ut och stoppar i en smällare men då får ju alla akta sig, man vill ju inte gärna få glassplitter på sig..

Lite kärlek

Alltså den här människan. Hon är så otroligt vacker!

Jag vill se ut som henne <3

@alisonhenryy på Instagram

Hemlock grove

Har ni sett den här serien? 

Inget för för den med känslig mage, en del scener är verkligen äckliga.

Hade jag tittat på den här för några år sen hade jag dött men nu har jag ju blivit ganska härdad efter att ha sett på Walking dead, Supernatural osv.

Tyckte bättre om säsong ett än två.

Omställningen från High school(?) till att inte gå där blev konstig men då är ju hela serien rätt underlig.

Bill Skarsgård som jag egentligen inte gillar blir attraktiv pga av sitt sociopat/psykopat beteende.

(Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag dras alltid till de hemska karaktärerna i filmer/serier?!)

Nu väntar jag iallafall på säsong 3, om det kommer nån...

Om du tröttnat på komedier så kan du ju alltid ge den en chans :P 

Snillet spekulerar

Jag vet inte vad ni tycker om mig, att jag är en jävla lipsill som bara klagar och att det finns dom som har det värre. I så fall kan jag förstå er.. Det finns dagar då jag är så trött på mig själv och allt mitt klagande att jag vill skrika rakt ut och be mig själv hålla käften. Tyvärr bor jag i mitt huvud så det är lite svårt, dock hjälper alkohol att stänga av en del men det är ju inge bra utväg. Kaffe förändrar också min världsbild men jag får ont i magen så det kan jag inte heller dricka för ofta. En gång i veckan ungefär, precis som med alkoholen men nu har jag lovat min läkare att försöka vara nykter i fyra veckor så jag ska väl hålla det har jag tänkt.

Förhoppningsvis har många av er aldrig behövt att må såhär dåligt, kanske inte ens hälften av det och då är jag lycklig för er skull. Då kan jag också förstå att det är lätt att döma mig och tycka att jag är patetisk eller så. Men ni har aldrig gått i mina skor, precis som jag aldrig gått i era och jag försöker verkligen vara en så bra människa som jag bara kan trotts att världen rämnar omkring mig. Det är det enda jag har, att folk åtminstone kan minnas mig som trevlig. Att jag iallafall försökt och att jag gett alla en chans. Ett leende, ett vänligt ord eller bara ett hej kan faktiskt göra någons dag, åtminstone väldigt stor skillnad.

För det finns de som har det värre än mig, mycket värre och det är fruktansvärt att tänka på. Därför försöker jag låta bli, inte av likgiltighet eller att jag inte bryr mig. utan snarare för att jag bryr mig för mycket. Att jag mår sämre och tycker synd om den hjälper inte någon.

Om det så bara är att jag plockar upp en vante som någon tappar eller stannar upp en minut extra och pratar med en ensam själ så får det mig att må lite bättre. Nästa gång kanske det är jag som står där eller behöver hjälp och då kanske, kanske någon gör det samma för mig. Jag är långt ifrån Guds bästa barn men jag gör så gott jag kan. Man kan inte begära så mycket mer..   

Askungen, om man tycker om vackra klänningar och Disney

Jag älskar ju Disney filmer så för en vecka sen ungefär, kanske två, så såg jag på Askungen.

Helt okej tyckte jag, väldigt vackra scener och Lily James var vacker som en dag i sin blå klänning som måste bestått av flera kilometer tyll!

Minus för att jag inte gillade prinsen.

Cate Blanchett var dock enastående bra som elak styvmor :)

Gillar man Disney så tycker jag absolut att den är värd att se.

Min tid... Kanske aldrig kommer.

De frågar mig om jag tror att jag skulle klara att jobba 50%... Inombords skriker jag i panik att det inte kommer gå, jag är för trött men saken är den att jag egentligen vill klara det, herregud jag vill klara 100% eller åtminstone 80. Men jag har gått bakåt i utvecklingen de senaste åren. Jag har prövat 100 och 80, sanningen är den att jag inte fixar det. Inte om jag vill ha ett liv utanför jobbet. Eller ja, just nu får jag väl vara glad om jag fixar 4,5 timme i veckan. En sanning som ger bitter eftersmak. Jag som har haft fem jobb samtidigt, fixar inte ens ett. Jag som så gärna vill jobba och studera... Det är så svårt att acceptera!

15 år av mitt liv har jag mått dåligt, jag har gråtit varenda dag i flera års tid, skadat mig själv för att lätta på den ångest som tycks vilja äta upp mig inifrån, önskat att jag bara kunde få dö... Ska livet verkligen se ut så? Är det allt jag får? Vad har jag gjort för att förtjäna den smärta som sakta förgör mig? Är jag den ängel Gud förkastade till helvetet...

Det enda jag vet är att jag inte får leva ett liv så som alla andra och jag får heller inte dö, då skulle jag gjort det för många år sedan.
Varför ska jag tvingas vara här och tvingas se mitt liv rinna förbi? Vad är meningen med det? Jag vet inte.. Ibland känns allt bara så hopplöst. Som att det aldrig kommer bli bättre. Åt det håll det går nu så blir det bara sämre och sämre.

Mer tabletter, trött som ett as, svårsövd som en kärnreaktor

Igår fick jag en dag. En dag då jag fick delta i livet. Det är så sällan det händer.
En dag då det inte känns som luften jag andas är tjock som brandrök och tankarna är klara och lätta. Till och med kroppen kändes lätt... Dessa dagar är enda anledning till min existens, utan dom skulle jag inte orkar harva runt i detta ekorrhjul av depression och trötthet, denna jävla trötthet! Tillsynes oförklarlig.

Jag har fått nya tabletter, igen. Denna gång Tegretol 200 mg, Nitrazepam 5 mg och Fluoxetin 20 mg. Man skulle tydligen sova våldsamt bra på kombinationen Tegretol-Nitrazepam.. Pft! Första natten, jodå då sov jag, förutom när jag låg vaken och var livrädd för mardrömmarna jag hade. I natt, not so much. Suck.. Sov nog fem timmar, inte fy skam men åt helvete för lite. Ska bli intressant att se hur många timmar det blir i natt.

Tegretolen är i första hand en medicin man ger till folk med epilepsi men man kan tydligen få den som en stämningsstabiliserande medicin när man är bipolär också. Tyvärr läste jag omdömen om den och blev alldeles förfärad! Trött som ett as, skakningar/ryckningar, våldsamma utslag, minnesrubbningar, synrubbningar osv. Tyckte inte alls det lät trevligt. En del som ätit den funderade seriöst på om deras EP-anfall inte var bättre än biverkningarna de fick av medicinen. A ja, de är ju inte jag men tröttare behöver jag verkligen inte bli! Det måste ju finnas folk som har bra erfarenhet av den också, annars borde den ju inte få användas... Kliar gör det iallafall.

Idag har jag i vart fall varit FRUKTANSVÄRT trött, så där trött att man inte kan fokusera på folk som pratar med en och att man inte borde köra bil. Jag har sovit en timme nu på eftermiddan, jag hatar verkligen att sova middag! Jag har säkert nån tumör som gör mig såhär trött, det vore ju höjden av lustighet...