Trött

Sov nästan inget i natt heller, typ tre-fyra timmar högst och bara mardrömmar. Har ont i huvudet och känner mig överkörd, kroppen är typ öm. Hur jag stod med det här konstant genom hela tonårstiden fattar jag inte men jag antar att man vänjer sig efter ett tag. Jag minns hur jag alltid tänkte, "jag fixar måndag, tisdag och onsdag utan alltför stora problem, torsdag kommer bli ganska jobbig och fredag vill jag bara dö, men sen är det helg och då kan man kanske få in nån timme extra sömn." Varenda jävla vecka i flera år. Men det var förvisso det enda jag visste om, ibland har jag funderat på om det var bättre, att inte veta om att man hade "en sjukdom."

Just nu ligger jag och äter chips i sängen, nått ska man väl trösta sig med när man mår som en skadeskjuten gnu. Och vad kan var bättre än chips, jag fullkomligt ÄLSKAR chips!!!

Hoppas jag sover i natt...

Konsten att sova

Jag har sovit hemskt dåligt i över en vecka nu, ett varningstecken på att helvetet kommer bryta ut? Det är så våldsamt irriterande att vara trött och inte kunna sova, allt är fel, något låter, kudden är för knölig/platt/hög, det är för varmt/kallt, osv. Man vrider sig själv ur led i sin jakt på en sovställning som ska funka.

För mig är ju som sagt sömnen A och O, utan den blir det kaos. I min värld funkar det som så att ju mindre jag sover desto "piggare" blir jag, tills jag inte kan sova alls. När det väl inträffar är det bara att ta fram skyddsutrustningen och hoppas på det bästa. Allt går fruktansvärt fort och just det jag fastnat i är det mest fantastiska man kan tänka sig och allt kommer bli underbart fantastiskt bra bara alla håller med. Vanligtvis brukar mina medmänniskor komma med nån försiktig invändning, vilket inte ses med alltför blida ögon från "Super-woman" Emma. Eftersom hon (jag) har tappat greppet och bara rasar fram i obehagligt högt tempo, med ögon som kan liknas vid brinnande tennisbollar och ett humör som får PMS-monster att framstå som mysiga kissekatter. Det är fruktansvärt obehagligt att reagera så starkt på saker som i vanliga fall inte skulle bekomma mig alls.. Man kan ju hoppas att jag börjar sova bättre alldeles snart så jag slipper genomleva ännu ett sådant äventyr, dyrt brukar det bli också.

Jag lever

Det va jätte längesen jag skrev nu! Men det beror nog mest på att vädret varit så fint att jag försökt vara ute så mycket som möjligt :)
Idag är det verkligen inte fint väder men jag har varit ute och gått/joggat ändå. Tycker luften känns lättare att andas när det regnar så jag gillar faktiskt att träna då. Körde ett lätt styrke-pass innan och hade med mina "snören med handtag på" på promejoggen och körde en bröstövning och en ryggövning, så min rygg är Slut nu! Men det känns så jävla gött att ha gjort det! Fick värsta endorfin-kicken så de senaste dagarnas ångest känns inte alls lika påtaglig. Hurra hurra!

Om ni undrar hur det gått med mina utmaningar så ska jag va ärlig och säga att det gick i stöpet efter typ två veckor men jag är nöjd ändå eftersom de fick igång mig. Och jag använder endel magövningar fortfarande och försöker få in 50-75 squats några dagar i veckan.

Angående ångesten jag pratade om så beror den på en "liten olycka" sen Valborg. Blev för full och fick en panikångest attack och rasade ihop i en hög bakom ett träd bakom Idet. Vad jag gjorde där? Jo jag va kissnödig. Dock har jag ingen aning om ifall det problemet löste sig. Våldsamt glamoröst... Lyckades få tag i Annie så hon fann mig. Då hade jag legat där i nån timme och va kall jävlar!

Eftersom hon inte fick kontakt med mig så ringde hon efter ambulans, så jag spenderade resten av natten på akuten. Yey för mig.. Tro mig, jag skäms och ångesten har varit skyhög sen dess. Men jag kan inte göra det ogjort så jag hoppas att den värsta ångesten gått över nu så jag kan gå vidare. Om inte så är det väl bara som det är. Jag brukar överleva.