Att lida av psykisk ohälsa är verkligen hemskt, för det syns inte och går inte att ta på och att förklara hur man känner är jättesvårt. Har man ont någonstans kan man ju oftast peka på det, ta prover och få ett svar på vad som är fel.
Jag vet så många som mår dåligt och som inte får den hjälp de förtjänar.
Jag har ju ändå haft tur, jag har fått hjälp och tillslut fått en diagnos men vägen dit har varit lång och det har varit många gånger när jag bara har velat ge upp och dö. För det är tyvärr en utav de mest påtagande känslorna jag har, uppgivenheten och utmattningen. Det låter kanske konstigt men en tröst är att veta att man kan ge upp och dö, när man vill. Det har fått mig att våga fortsätta. Som sagt, det är svårt att förklara. Men oftast känns det som att mitt enda sätt att leva är att veta att jag kan göra slut på eländet när helst jag önskar.
Större delen av mitt vuxna liv har jag kämpat med depressioner, jag har inte haft så många manier/hypomanier på senare år.
Depression för mig är tomt, tyst mörker. Tungt som bly. Konstant trötthet och känslan av att vilja krypa ihop till en boll i ett hörn och försvinna. Ångest som sköljer över en som gigantiska iskalla vågor av tjära. Man drunknar inifrån. Jag ligger i sängen eller på soffan, flera månader i sträck och allt är omöjligt och meningslöst. Jag är glad så länge jag orkar borsta tänderna. Det kan gå en vecka eller mer mellan duscharna och oftast äter, sover, "lever" jag i morgonrocken. Om man kan kalla det för liv. Allt förfaller.
Att hålla förhållanden vid liv är svårt, för man har inget att ge och lever i ständiga skuldkänslor för att man borde vara mer och jag förstår att det går åt helvete och att den andra parten tillslut ger upp. Jag lägger ingen skuld på nån. För det är ingens fel. Det har jag lärt mig acceptera.. Hur jävligt det än är.
Jag lever ändå i en ständig oro av att veta att om jag blir sjuk så finns det inga garantier för att han stannar, att han kommer orka när jag bara ligger där. Man kan nog lätt ses som självisk när man är deprimerad. För man tänker bara på sig själv och sin egen hopplöshet. Inte riktigt sant men.. Ja.. Utifrån sett så verkar det nog så.
Lite av min erfarenhet, jag vet ingenting mer än hur jag känner. Kanske kan det hjälpa nån att känna igen sig och känna sig mindre ensam. Kanske hjälper det någon att sätta ord på sina egna känslor.
Jag önskar att det inte var så tabubelagt att må psykiskt dåligt. Man rår ju för det lika lite som man rår för att man får en fysiks sjukdom.
