I did it!

Jag la en aktiverande order till Mary Kay, så nu ska jag vänta på produkterna (med hög förväntan) och börja boka in hudvårdsklasser eller facials.
Skrämmer jag er nu? Och får er att tro att jag ska hoppa på er så fort jag får syn på er? Det är inte så det ska vara, Mary Kay ska vara trevligt, roligt och mysigt. Det ska va snyggt men inte högfärdigt. Jag har alltid drömt om ett jobb där jag får ha kostym eller dräkt :) Och hur hemskt och jobbigt är det egentligen att bjuda hem tre vänner att få prova härliga produkter och bara slappna av, ta en fika och må gött? :) Jag vill att mina medmänniskor ska må bra, jag vill göra skillnad för någon och Mary Kay ger mig den möjligheten.

Jag känner mig modig, för trots att jag misslyckats en gång är jag inte redo att ge upp :) gör om och gör rätt.

Le mot livet och livet ler mot dig

Okej, jag har nästan till 100% bestämt mig för att börja jobba med Mary Kay igen. (Mamma om du läser det här så bli inte livrädd.) Senaste gången jag gjorde det var jag sjuk, på gränsen till manisk. För de som inte vet vad det är så hör det till min diagnos; Bipolär. Man fylls av hysterisk energi, sover ingenting, får "fantastiska" idéer, beter sig ibland väldigt underligt och man har ingen koll på vad man gör. Enkelt förklarat. Har man otur tror jag att man kan bli psykotisk.

Hur som helst. Mary Kay steg mig åt huvudet. Det var FÖR fantastiskt. Nu är jag lite mer realistisk. Vill inte försöka "bli bäst." Vill mest komma ut och träffa folk, känna gemenskap och ge någon möjlighet till en trevlig, avkopplande stund. För Mary Kay är trevligt. (Och det var trots allt inte Mary Kay som gjorde mig sjuk, det var bara något jag snöade in mig på när jag redan var det.)
Det är ett avbrott från min inte allt för fungerande vardag. Att gå på möte varje måndag ger mig lite struktur. Och jag blir glad och känner motivation, iallafall för en stund. Nu menar jag inte att jag går och grinar av upprördhet hela tiden men motivationen till att ta tag i saker och ting (typ mitt liv) är det lite si och så med. Det är ett litet äventyr att leva faktiskt, inte alls bara och bara. Men ibland kan det faktiskt vara ganska underbart också :)

Ett gammalt inlägg som jag aldrig publicerat

Jag kom precis hem.. Vet att det är en evighet sen jag skrev.. Jag är full. Kan skriva det för Pappa är död, saknar honom varenda JÄVLA dag!

Pappa, Gud va jag saknar honom, ni anar inte! Han skulle ha varit så brun nu, som en pepparkaka. Han satt alltid ute på sin bänk, intill väggen, löste korsord eller pratade med folk runt omkring. Jag önskar att jag hade varit i hans närhet mer, jag vet ingenting. Om jag lärt mig om hans mörker kanske jag hade förstått mitt eget.

Nångång slutade jag tro på "Jag älskar dig." Sa det utan nån vikt. Han kanske menade det men jag kunde inte tro på det och nånstans där tappade jag tron på allt. Han skapade mig och allt vad det innebär. Torterade mig, förstörde och dödade mig men jag är allt vad jag är på grund av honom, det går inte att förneka. Kalla mig galen, bipolär, eller schitzo. Det går inte att placera mig i något fack. Han bröt ner mig och därifrån växte jag, om det inte varit för honom hade jag inte varit den jag är. Jag hade troligtvis inte lärt mig och förstått så mycket som jag gör, om det inte vore för honom. Kanske skulle jag varit nån annan med mer av allt det ni andra, verkar ha, om han inte varit som han varit. Haft hus, hund och familj, ett jobb och vardag. Varit naiv.

Jag har svårt att tro på lyckliga slut och kärlek. Jag tror mer på hårt slit och min egen styrka, att aldrig ge upp. Åååå så många gånger jag lagt mig ner för att dö, så trött och meningslös, hånad och förstörd men ändå med nån destruktiv självbevarelsedrift. Jag har verkligen hatat den, driften att överleva, velat försvinna och förvandlas till stoft men inte kunnat, för jag måste vara här, måste, för jag ÄR något för någon annan. DE skulle ifrågasätta sin mening och sin existens om jag försvunnit och jag vill inte lämna dem i det helvete som  jag själv så många gånger befunnit mig i. Där, när man ifrågasätter allt och ångesten river i ens själ, när illamåendet av att man lever skapat ärr så djupa att man aldrig trott man skulle orka leva med dem och Döden ser ut att vara ens enda vän, hur skulle jag kunna lämna dem med det.

Varje dag är ett hinder, något jag måste ta mig över och ta mig igenom, varenda dag. Men jag gör det för jag vet att det finns människor som tror på mig, som finner någon slags styrka i att jag fortsätter och att jag har ett värde, åtminstone för dem. Men jag VET att jag inte kommer orka hur länge som helst, att det där mörka som lockar och drar kommer vinna. Jag kommer inte leva tills jag dör. Att dö kommer bli mitt enda sätt att leva. Ljus kan endast existera i mörker.

Funderingar såhär en torsdag

Vill man ha pengar måste man jobba. Och tro mig jag vill jobba! Jag vill inte hålla på och vända på varenda krona så fort jag vill ha någonting och jag vill inte ha dåligt samvete för att jag köpt mig något jag vill ha. Det gör jag nu och har väl egentligen gjort sedan 2011 när jag blev sjuk. Jag behöver en förändring men det är ju inte bara och bara att fixa ett extra jobb..

Eller?

Uppe tidigt, idag med?!

God morgon!

Jag hade tänkt åka till gymmet och träna nu på morgonen men eftersom jag var ute och joggade igår kväll kanske jag borde ta det lugnt. Var ju till gymmet igår också. Lagom är ju inte min starka sida som alla borde veta vid det här laget. Jag är faktiskt ganska sämst på just lagom. Åt lite för mycket till frukost också så mår lite lätt illa. Onödigt :/

Men om jag inte åker och tränar så kommer jag gå och lägga mig. Ni vet, allt eller inget och i det här fallet blir det ju alltså inget.
Skulle ju i och för sig kunna skruva ihop mitt sminkbord och ställa det på plats i sovrummet, samt göra i ordning därinne så blir nog Bazze glad när han kommer hem :D

Bazze är för övrigt min pojkvän som jag inte vet om jag nämnt för er förut. Vi har iallafall flyttat ihop i en trea och som vanligt så bor jag kvar i lådor trots att det är två veckor sen vi flyttade in. Jag är ganska seg när det kommer till sånt. Kan ju göra andra glamorösa saker som att tvätta lite också när jag ändå är igång. Min tvätthög är alltid gigantisk, hur mycket jag än tvättar?! Får det inte att gå ihop? Dumt..  

Nya träningstajts och en challenge

Jag var på gymmet i morse och blev lite inspirerad och motiverad till att träna när jag upptäckte #mariassummerchalleng2016 därför skyndade jag mig hem och beställde nya träningstajts från Adidas. Haha. Egentligen hemskt onödigt för jag har egentligen inte råd men sån är jag.. Kan ju hoppas att de är för små så jag måste skicka tillbaks dem :P Jag ska iallafall träna 20 ggr från och med idag till den 14 Augusti, det borde inte vara helt omöjligt. Ska försöka hålla er uppdaterade, oavsett om ni vill det eller inte xD

Nu ska jag duscha och sen får det bli sängen, har varit vaken sen halv sex i morse och varit igång hela tiden. Sov gott med er :)

Låga järnvärden, aborter och sånt

Hallå där, hur är det med er?
Jag mår relativt bra, egentligen toppen om man bortser från att mina blod och järnvärden är bedrövligt låga.

Jag fick reda på det för cirka en månad sen efter att jag upptäckt att jag var gravid :) Den lyckan varade dock inte länge, typ ett dygn. Pga de mediciner jag äter så är risken för fosterskador hög så läkaren jag träffade sa ganska bestämt att jag inte skulle behålla barnet. Vilket jag heller inte gjorde. Den 16 maj gjorde jag abort, ingen jättetrevlig upplevelse. Jag valde att göra en medicinsk abort vilket innebär att man först tar ett piller två dagar innan själva aborten ska ske som gör att fostret inte får någon näring och sen på själva dagen D så får man fyra nya piller. Som man inte sväljer. De förs alltså upp.. Ja ni fattar.. Dessa öppnar upp och ger typ sammandragningar. Aj. Tänk mensvärk, jävlar! Spenderade hela dagen på mottagningen, åkte till och med rullstol ut därifrån när jag skulle hem. Inte varje dag man gör det.

Så ska man blöda i en hel evighet efteråt också, obligatoriskt, typ. Nu är nog mina värden ännu sämre, kanske till och med obefintliga? Jag kan sova dygnet runt och ändå kunna sova lite till efter det. Jag lever på koffein de dagar jag måste göra något. Har införskaffat järnbrustabletter, kan ju hoppas att de gör någon skillnad iallafall.

På intensiven har jag varit en sväng också. Drack mig medvetslös (igen) på Valborg. Kom in med 3.5 i promille och röda spyor i håret. Mycket glamoröst. Suck. Jag har inte druckit sedan dess. Jag är fantastiskt bra på att vara dålig på att dricka.

Annars mår jag som sagt bra, mina mediciner funkar och jag har fått en anställning på 25% :) Inte dåligt för att vara jag.




En läkare jag träffade sa att jag har "fått" den vackraste sjukdomen man kan "få."