Skräp..

Idag är inte en bra dag, troligtvis tror ni att jag aldrig har bra dagar. Det har jag men idag är ingen sån dag.

Allt krånglar, kroppen känns som ett misshandlat köttstycke och hjärnan är slajm som inte är något att ha. Är så jävla arg, frustrerad och ledsen, av ingen anledning alls. UNDERBART! Känner mig som pappa brukade se ut när han blev irriterad och upprörd. Apförbannad alltså. Kunde lika gärna legat kvar i sängen, ingen ska behöva ha med det här att göra. Tyvärr är inte sänggående ett alternativ, bara att hoppas att jag orkar hålla mig någorlunda lugn tills jag kan krypa tillbaks till min krypta.

Fina tapeter

Titta här så fina, runt 1000 kr rullen. SUCK.

Den översta vill jag ha på en fondvägg i vardagsrummet.. Why?! 

Sono stanca (jag är trött)

Jag och mamma har plockat ur nästan alla skåp i köket, jag förvandlades till mos och var tvungen att sluta. Att bestämma vad man ska ha kvar och vad man ska göra sig av med, tar på krafterna. Jag hämtade in pappas grejer i från förrådet och gick igenom dem. Massor (MASSOR!) av julsaker, sparade typ tre små lådor och en tomte, resten får nån annan ta. Skulle kunna göra mig rik om jag orkade ordna en loppis, har hur mycket saker som helst! 

Ringde nån snubbe som skulle komma och titta på alla grejer jag har i förrådet hos Nickes kompis men han glömde troligtvis bort mig för han ringde aldrig. Om han inte äter lunch än förstås? 

Har suttit och tittat på tapeter, det är jättesvårt! Konsten att välja.. Och jag vill ju nästan aldrig nöja mig med de tapeter jag får gratis, nej nej, jag vill ha nån svindyr lyxtapet. Typiskt. 

To be continued... 

Kommer det någonsin bli rätt?

Jag träffade min läkare i tisdags, hon skulle skicka remisser så jag ska få göra en CT-röntgen, ett EEG och bli undersökt av sömnlabb. Hemskt spännande. Tänk att se sin hjärna på bild :P kan ju va bra att veta hur den ser ut, ifall den blir kidnappad eller förväxlad med nån annans.. EEG betyder tydligen att de sätter en massa elektroder på huvudet för att mäta aktiviteten, ser så att allt kopplar ordentligt. Tänk om det inte gör det!? Eller ja, det är väl ganska tydligt att det inte gör det iofs. Hur som helst ska det bli väldigt intressant.

Nu ska jag försöka rensa och plocka ner min lägenhet i lådor, så hoppas jag att jag får flytta så snart som möjligt. Börja om i en ny lägenhet, utan osaliga andar. En möjlighet att göra om och göra rätt.

Livet skrämmer mig, tröttar ut mig, hånar mig. Tänk om det här är allt? Då dör jag hellre. Jag kräver inte att ni ska förstå, jag hoppas till och med att ni inte gör det. Ingen ska behöva känna såhär, att livet är ett hinder. Oändligt och hopplöst.
Det finns så mycket jag skulle vilja lära mig, så mycket jag skulle vilja göra. Men något står i vägen. JAG står i vägen. Livet står inte i vägen, det vill inte spela en roll i min värld. Det håller sig på avstånd, retar mig, skrattar mig rakt upp i ansiktet. Och Döden, ja, han står och tittar på, vill inte ingripa.  Jag tror han tror mer på mig än vad jag gör. Han låter mig inte ge upp. Jag älskar Honom. Han är den enda tryggheten jag har. Om allt verkligen skiter sig så kommer Han finnas där för att sluta sina armar om mig.

Livet och Döden, de är ett par. Det ena skulle inte kunna existera utan det andra. Kanske är det kärlek i sen renast form? Jag vet bara att jag kom emellan.  

Att gå utanför bekvämlighets zonen

Teatern igår kväll va väldigt intressant, storartat att man frivilligt går dit och ställer sig framför ett gäng människor man inte pratat med förut när man har scenskräck och vid otaliga tillfällen förbannat alla framträdanden man tvingats göra.
Men det va kul, även om jag höll på att dö så fort jag skulle göra något. Vi gjorde något som hon (läraren) kallade för tre sekunders regeln. Vi skulle ställa oss bakom ett draperi, kika fram, titta vart vi skulle (i det här fallet fram till en stol som vi skulle sätta oss på) och vi fick bara gå om vi hade ögonkontakt med någon. Om det lät eller någon rörde på sig var man tvungen att stanna och titta mot ljudet eller rörelsen och om någon skrattade åt en skulle man säga tack. Det har aldrig någonsin varit så svårt att gå och sätta sig på en stol! Man tänker så det knakar för att komma ihåg alla moment och man glömmer typ bort att andas, samtidigt som man känner sig som ett fån. Jag kommer gå dit igen.

Mötet

Inte mycket som sas, jag får börja på Coop om cirka två veckor eftersom man va tvungen att skicka nått papper någonstans. Jag kommer få göra det som de andra gör och ha på mig likadana kläder. När jag tycker att det är dags får jag lära mig kassan. Ja, det va väl det.

Om jag hade varit piggare hade jag säkert varit gladare men just nu är jag fruktansvärt trött! Mitt hjärta vill inte samarbeta idag, det slår så sakta att jag nästan dog på promenaden från Coop till mamma. Helt säkert för att jag va full i lördags.

Julia har varit här, gillar henne. Fick skjuts eftersom min bil är täckt av snö och motorvärmaren hade stannat för flera timmar sen. Nu är den på, ska snart iväg på dagens andra stora händelse, får se hur den känns. Teater känns som något jag skulle kunna gilla och till och med kanske vara bra på, men det är såklart bara i teorin. Det brukar ofta vara tvärtom när jag känner så.

Ingen kärlek finner vägen till mitt hjärta

Idag är alltså dagen då saker och ting kanske börjar röra på sig, fantastiskt, som jag har längtat! Men kanske inte idag, när alkoholen har lämnat tunga spår av tjära i min kropp och i mitt huvud. Det va dumt..

Helgen har varit, lite av varje. Jag va ut i lördags, jag va inte fullast på plats men jag va inte nyktrast heller. Vilket kändes igår, herre min skapare va dåligt jag mådde. Men det va bra för jag blev påmind om varför jag har hållit mig nykter i sex veckor! En utekväll är inte värd att må så dåligt över. Jag säger inte att jag kommer va nykter resten av mitt liv, för det kommer jag inte va. Men just nu är fest inte min högsta prioritet längre, det är inte det jag längtar till varenda jävla dag. De där ölen som får mig att leva i nuet och bara vara och inte heller musiken som får mig att försvinna samtidigt som jag exploderar av känslor. Det är inte tid för det nu. Säkert återkommer det men, nej, inte nu.

Det va en rörig, nästan kaosartad kväll, känslor exploderade åt höger och vänster. Kontroll fanns inte på kartan men av nån anledning kände jag mig mer som en åskådare, som om jag inte var med. Nån slags uppgivenhet och trötthet hängde över mig hela kvällen och fördunklade allt, gjorde allt overkligt.

"Where do you go when you´re lonely, where do you go when you´re feelin' blue, where do you go when you´re lonely, I follow you, when the stars go blue.."

Mitt hjärta har frusit fast, det sprider ingen värme, ingen kärlek, bara tomhet. Jag förvånas ständigt av kylan. Jag som blev förälskad flera gånger om dagen förr, är nu bara, sten. Ibland funderar jag på om det ens finns kvar, måste lägga fingrarna mot halsen för att se om jag fortfarande har puls. Vad hände? När gick jag och dog, när blev jag såhär ensam och kall.

"Du går där framför mig med ditt hår i en hästsvans och jag harklar mig. Du vänder dig om och tittar på mig, ett leende sprider sig över ditt ansikte och du kommer fram, läger dina armar om mig och jag känner. Känner sådär som jag inte känt på vad som verkar vara en evighet och jag vet att det snart är över, det är det alltid.. Om jag kunde skulle jag stanna här för alltid, med dina trygga armar runt min kropp. Men det går inte. Jag vaknar och du är borta och allt som känns är tomhet. Värmen jag kände för några sekunder sedan har lösts upp i tomma intet och min säng är kall och ogästvänlig. En ny dag tar sin början och jag vet att du kommer vara i mina tankar hela tiden. Du som jag inte känner och knappt minns men dina läppar lämnade något kvar på mina och jag kan inte förtränga det."

Ensam men glad ändå

Jag har känt mig hemskt ensam sen i Onsdags. Drömde om Jimmy och när jag vaknade var jag jätte upprörd, låg på soffan hela dagen och tyckte synd om mig själv *underbart*
Igår var det något bättre och jag kände mig pigg och lätt i kroppen men så drömde jag igen i natt och då va det kört igen. Satt typ å grät under tiden jag åt frukost. Fast i natt var det inte Jimmy som spökade utan Konsum-mannen. Tror mest det beror på att Seroquelen håller på å ställer in sig i kroppen och därför sover jag hemskt oroligt och drömmer massa kaosartade drömmar. Tror att jag vaknar flera gånger per natt men jag drömmer bara och när jag verkligen vaknar är jag rädd och vet inte vart jag är. Det går förhoppningsvis över snart, har ätit dem i en vecka nu.

Idag har jag iallafall varit och tränat, känner mig hemskt duktig! Kör mest rygg för tillfället men är mest nöjd med att jag tar mig iväg. Det är verkligen ingen självklarhet. Linda ringde medans jag promenerade på löpbandet och berättade att vi ska till Coop på måndag och prata med (vad han nu heter) så att jag kan få börja till Onsdan :D mycket glad Emma, äntligen händer det något! Och som om det inte vore nog så har jag anmält mig till en teater grupp som börjar på måndag. Wohoo!

så.mycket.snö.

Har skottat i säkert en halvtimme, kanske ett ton och nu rasar det ner ett till, yeah! Tack Carro för att du inte tyckte vi skulle åka till charlottenberg idag! Jag tar mig inte ens ut med min bil, skulle bara köra fast.. Den ser ut som en jordgubbe som badar i vispad grädde där den står ute på parkeringen, alla dörrar kommer troligtvis frysa fast. Ja men vintern är härlig, det är åtminstone väldigt fint med orörd snö som ligger som en tjock ullig filt överallt.

Jag har börjat med mina seroquele igen <3 så jag har sovit i TVÅ nätter på RAD! Prisa Gud! Dock får jag rockig huvudvärk och kaosartade drömmar men det kan det va värt. Senast jag tog pulsen låg den på 40 slag/minut, mindre bra.

Jag har sagt upp min lägenhet och ska flytta hela en väg bort, till Kärråsvägen och en mindre lägenhet med något lägre hyra. Det är en sån lägenhet som jag egentligen ville ha när jag tackade ja till den här. Så vi får väl se hur jag trivs i den. Kanske slipper jag alla "osaliga andar" som bor i den här eller så följer de med mig dit. De kommer troligtvis från mig, dålig energi som härstammar från mitt inre inferno. Och de kommer ju inte försvinna för än jag lyckas få ordning på mig själv, vilket är jävligt mycket lättare sagt än gjort.
Det blir bara värre och värre med tiden, jag går snarare bakåt än framåt.