Livet och Döden men inte för mig

Det finns inget att berätta. Jag ligger här, varenda dag. Alla likadana. Ta sig upp, bre smör på en kvart hönökaka, lägga sig i soffan och försöka få tiden att gå. Denna obarmhärtiga tid som breder ut sig framför mig. Oändlig.

Jag vill inte leva, jag vill inte dö, bara sluta existera.

Det är onsdag idag.. Det innebär att det är en vecka sedan jag duschade senast, det är fem dagar sen jag var utanför dörren, om det inte vore för ett 10 minuter besök av Annie och två blixtbesök av mamma så har jag inte träffat någon. Isolerad. Självvalt. Jag tycker inte om hur folk tittar på mig, smutsig och grå. Fördärvad. Av ingen synbar anledning, det bara är så. Något jag måste leva med, det osynliga som förgör, från insidan.

Även om jag skulle vilja leva, så orkar jag inte.

Jag kallar det standby-mode. Detta tillstånd. Apatisk. Avstängd. Jag vill ingenting, ser ingen mening i något. Jag fyller ingen funktion i vilket fall. Just nu orkar jag inte försöka, man tröttnar när man motarbetas, konstant. Att ta sig upp är jobbigt men att hålla sig kvar är det verkligt svåra. För det är då omständigheter hela tiden gör allt för att dra ner dig. Du får inte behålla din sömn, hjärtat beter sig konstigt, du har underliga blödningar, magen havererar... Samtidigt som du har ett inferno att kämpa emot, det är svårt att hålla sig kvar vid ytan då. Så just nu har jag gett upp, tills jag lyckats samla ihop tillräckligt mycket styrka för att orka börja om, från början. Som alla de miljoner gånger förut, bara för att se mig själv falla igenom och hamna här. Om och om igen. Och Döden är självisk för denna tortyr är inte tillräcklig.

Lägesrapport

Just nu är det inte bra, inte alls. Fick börja ta antidepp medicin igen efter att ha uttryck att jag känner mig självmordsbenägen pga all ångest jag haft på sistone. Tyvärr mår jag skit av dem, känner mig som en blyklump och kan inte fokusera på nått. Vill och orkar ingenting, så jag ligger mest här och önskar att jag inte fanns. För jag ORKAR inte, igen. Vill inte gå ut, vill inte träffa folk, vill inte finnas... Typiskt...

Hypokondriker, javisst

Alltså min mage, vad är det för fel? Blir hysterisk snart. Paniken liksom sprutar runt i huvudet och i hela kroppen. Jag har nu kommit fram till att det är någon form utav cancer, det skulle liksom inte förvåna mig överhuvudtaget! Måste ringa vårdcentralen.. Kan inte ha det så här mer och gå och inbilla mig en massa.

Kan.Inte.Röra.Mig

Troligtvis trodde jag att jag va en hejare på balett eller rytmisk gymnastik igår för idag vill jag kapa av mitt höger ben! Va fan gjorde jag egentligen?! Har en sträckning/bristning och det gör fantastiskt ont... Om det var värt det? Nej! Är relativt säker på att vad jag än gjorde inte alls såg så graciöst ut som jag hade tänkt mig. Jamen jösses! Det positiva? Jag känner inte hur bakis jag är, vilket borde va ganska mycket eftersom jag nästan drack en halv tequila flaska själv...

Jag hade glömt hur jävligt det kan bli

Onsdagskväll, ont i magen, höll i sig till klockan 03.45 på torsda morgon, inte mycket sömn då med andra ord. Fortsatte att ha mindre trevlig känsla i magen, på högersidan.. BLINDTARMEN tänkte jag skräckslaget och sen var det igång. Panikångest varenda natt. Kände ju någonting, kanske gör det ont, iaf lite, eller... Jo det gör det nog, ÅH GODE GUD HJÄLP MIG! Jag kommer få så ont att jag vill dö.. AHHH! Det kanske är njursten eller gallsten, inte mycket tröst det.. Så har jag hållit på. Igår ringde jag 1177 och pratade med en jättetrevlig sköterska som tyckte det lät som ett magvirus och att jag skulle äta minimala portioner av mesig mat, så magen skulle slippa jobba och då trodde hon det skulle kännas bättre.

Det gör det, har till och med lyckats sova i natt. Men jag är fortfarande paranoid.Känner fortfarande något där i sidan på magen.. Tänk om hon hade fel?! JAG DÖR!

Jag hade glömt hur jävligt det kan va när jag börjar inbilla mig saker och ångesten stiger till oanade höjder. Alltid värst på natten också, men det är ju ganska självklart. Somnar man kan man ju råka glömma bort det..

Ångest, fy fan! Man känner sig så lite och så jävla rädd och man tror att det ska vara för alltid. Den är oftast värre än det man får den över... Miljoner gånger värre! Och man börjar typ med strategier eller ritualer kanske man ska kalla det.
Det kan vara att man ringer någon och säger att man är rädd och att de försäkrar en om att det inte är någon fara, sen är cirkusen i full gång! För då måste du fortsätta ringa varje dag eller åtminstone så fort du känner av det du får ångest för. För tänk om du inte ringer, då kommer det hända, då kommer det vara blindtarmen, bara för att jag inte ringde... Men jag har inte ringt någon, även om jag har varit livrädd och känt mig liten och ensam, för det blir som sagt bara värre, Jag hade bara spätt på ångesten ytterligare.

När jag var tillsammans med Dan höll jag på så varje natt i flera månader. Han var tvungen att lägga sin hand på min mage och känna på den för jag trodde att jag skulle få spysjukan.. VARENDA JÄVLA NATT! Sa till och med samma meningar varenda gång, minsta lilla miss kunde ju innebära att jag skulle bli sjuk.. Tvångstankar kallas det väl antar jag.. Det blev bättre när jag åt ångestdämpande men nu har jag ju inget sånt, Hej och Välkommen!

"Snälla sten och ängel, gör så att jag inte drömmer mardrömmar, snälla, tack, amen!"
Med korsade fötter och knutna händer, varenda kväll, bad jag denna "bön" till en sten jag hade under kudden och en ängel jag hade ovanför sängen. När jag bett färdigt fick jag inte röra mig mer än tre gånger, då skulle det vara ogjort och jag skulle vara tvungen att be igen. Bara för att inte drömma mardrömmar. Jag var nog runt 11 år..

Och det låter så jävla fånigt men man tror på det, man blir en Fånge, i sitt eget huvud. Och enda sättet att bli fri är att sluta men det kan man inte, för då kanske man dör.. Alla de värsta mardrömmarna kommer troligtvis bli sanna och man kan inte resonera normalt, för man är så jävla rädd! För alla möjliga saker men främst för ångesten, den kommer döda dig.. Det är åtminstone vad man tror.

Trött på tabletter

De senaste i raden tabletter fick mig att somna, tyvärr fick de mig att må fruktansvärt illa och tro att jag skulle kvävas också.. Några till härliga biverkningar uppstod men de här två va minst trevliga. Så nu blir det väl att vara vaken igen då men har åtminstone fått tre nätter med sömn, härligt! Ibland får man vara glad för det lilla. Är hellre vaken än tror att jag ska dö pga igentäppt hals.
De får mig att känna mig full dagen efter också, men inte på ett trevligt sätt och troligtvis är det dem som får min mage att kännas som den ska sprängas.. Suck... Nångång kanske jag hittar något som funkar. Önskar mest av allt att jag kunde sova ändå och att jag aldrig behövde ta en enda tablett till (nu dör jag säkert..) Men det funkar kanske inte riktigt så, nått måste jag nog alltid dras med.

Jag somnade?!

Runt fyra i natt somnade jag och sov till ungefär tio i morse, otroligt! Kändes som julafton när jag vaknade och insåg att jag hade somnat och inte nog med det, sen somnade jag om och sov typ en timme till! Ja jösses vilket flyt, undrens tid är inte förbi..

Som ett resultat av detta har jag varit extrem trött idag, av nån konstig anledning blir man det när man inte fått sova på ett tag. Retroaktiv trötthet? Alla sömnlösa nätter smäller ner över en som en atombomb, SMÄLL! - dödstrött.

Klockan tio ska jag ta två nya tabletter som jag fick idag. Kanske sover i natt också med andra ord, det vore ju underbart fantastiskt! Det kanske innebär att jag orkar duscha i morgon och kanske orkar jag bre smörgåsar (smörgäss?) till frukost, vilken underbart bra dag det skulle vara!

Lite (ganska mycket) bättre dag

Jag överlevde gårdagen utan några skador, möjligtvis gjorde jag en och annan person i min omgivning lite upprörda men saken är den att man inte alltid orkar vara trevlig när det känns som man har larver som kryper runt i kroppen och huden brinner. Hjärnan är bara full av.. Ja vad ska man använda som beskrivning.. Illamående, du har spysjukan fast i huvudet och det går inte över för än det är över. Tankar och känslor kastar sig över en och helst vill man bara ge upp, fly, vad som helst bara man slipper känna, tänka, leva. Du kan dämpa det med olika saker, otäcka, dåliga saker ligger ju närmast tillhands men det är som med spysjuka, det kommer tillbaka och om du gjort dig själv illa på något sätt blir det värre än den förra "vågen".

Det blir bättre, idag är lite bättre eller kanske ganska mycket men då har jag inte sovit ALLS inatt. Bipolär är verkligen härligt. Sover inget, sover för mycket, jätte deprimerad, otroligtfantastisktjävlajättesuperduperbästihelavärldenlyckligochjagharinteettproblemivärlden-bra. Fast å andra sidan kan det se väldigt olika ut för olika personer, som med alla psykiska diagnoser, antar jag.

Nu ska jag (hör och häpna!) se på film. Dawn of the planet of the apes. Ska bli intressant att se om den är något att ha. Gud vilken tur att det finns film och serier, hade nog gått under annars eller möjligtvis slukat böcker som ett bokbål..?

The Blacklist, ännu en serie

Har ni sett den? Jag trodde inte på den särskilt mycket när jag började kolla men nu är jag naturligtvis klistrad vid datorn så fort det kommer ut ett nytt avsnitt.
Raymond "Red" Reddington (riktiga namn, James Spader) är fantastisk. Han är med på FBI;s lista över most wanted-brottslingar och lämnar plötsligt över sig själv till dom och är villig att hjälpa till så länge han får prata med Elizabeth Keen (Megan Boone.) Säg inget till någon men jag tror han är hennes pappa, fast inte men ändå, ja.. Ni förstår säkert.

Andra säsongen har precis börjat och nu är Peter Stormare med också, wohoo. Jag älskar tydligen elaka gubbar och psykopater? Kära värld...

Har ni/du idé-torka på sevärdheter så rekommenderar jag den här!

Ian Somerhalder/ Damon Salvatore

Såg precis några avsnitt av The Vampire diaries, jag älskar Damon! Han har underbart bra kommentarer, lustiga smeknamn och är fantastiskt charmig. Trots att han är den elakare av bröderna. Men då faller jag alltid för skurkarna, underligt det där?!

När jag va yngre läste jag böckerna, grät när jag läste de sista sidorna i sista boken. Har läst om dem flera gånger.

Blev lite lätt upprörd när jag såg att de skulle göra tv av dom, speciellt när Elena skulle vara mörkhårig, det stämde inte alls överens med min bild av henne. Så jag började inte titta på det för än flera år efter (för att Elena var mörkhårig) och nu är jag fast. Gud jag följer sådär en miljon serier...

Damon är hursomhelst bäst, det va bara det jag ville säga.

Ångest när den är som bäst

Idag har handlat om ångest. Större delen av dagen har jag bara velat skada mig själv fysiskt för att slippa känna det som finns i mitt huvud. Saker som man inte kan se eller ta på men som gör en illamående och får en att vrida sig i plågor.

Jag vet inte säkert varför jag fick ångest just idag men min största misstanke lutar åt tabletterna jag tog igår kväll. En natts sömn är inte värd det jag gått igenom idag. Men man måste pröva för att veta och nu vet jag, inga Imovane för mig! Av misstag blir man vis men inte rik...

Skulle ha varit Stockholm den här helgen, det gick åt helvete men då är det som det brukar. Jag ser ingen anledning till att åka dit när jag lider av sömnbrist, det hade inte blivit särskilt kul. En trött och grinig Emma på ett hotellrum, som inte orkar göra någonting. Sparar hellre de pengarna till en annan gång men med det sagt säger jag inte att jag njuter av min förståndighet och hemmavistelse. Är hemskt bitter... Men det går över.

Just nu vill jag mest rulla mig i glassplitter, inte för att det skulle göra saken bättre men det vore en sjuhelsikes avledningsmanöver. Nu gör jag ju naturligtvis inte det eftersom jag inte har någon lust med alla ärr det skulle resultera i och ångesten (ond cirkel) det skulle medföra att veta att man varit så.. (dum?) Men ångest har oftast ingen förståndighet, iallafall inte när den gått för långt, då vill man bara få bort den på något sätt. Gärna något som gör ont på utsidan och bedövar insidan. Problemet är ju bara att när man kommer på vad man gjort så börjar den om, fast lite värre. Ångest i sig är inte farligt, du dör inte av den, har jag i vart fall hört. Men det känns så...

Ännu en tablett

En till att lägga till samlingen, denna gång mirtazapin. En antidepressiv tablett som man blir trött av och därför gärna tas till kvällen.

Jag har faktiskt lyckats sova i två nätter men dock varit utslagen större delen av dagen efter, fast det kanske är av övergående natur, kan ju alltid hoppas. Har spenderat nästan hela dagen i sängen med film och serier.

Såg första avsnittet av Supernatural, säsong tio, det var sådär. Lite trist eftersom det är en av mina favorit serier, blir kanske bättre :) Sen såg jag på The Vampire Diaries, helt okej, Stefan är dum och Damon är lika fantastisk som vanligt! (Också en favorit serie, btw..) Och sist men inte minst såg jag filmen LUCY, inte alls som jag hade tänkt mig, handlade väldigt mycket om evolutionen och det var lite för lite action för min smak. Det kan ju bero på att jag trodde det skulle vara värsta action-rullen, iofs. Om du vill kan du klicka på bilden så kan du se trailern, tror jag, mina kodnings skills är inte jätte bra!

Nu ska jag försöka sova och hoppas på att jag orkar gå upp när klockan ringer vid nio i morgon, gillar inte att sova bort hela dagar. Har ni märkt att det är antingen, eller? Sova jätte mycket eller sova inget alls..

How to not sleep

Jag vill inte gå och lägga mig, det är så frustrerande att ligga där och inte somna. Trots att man är helt slut så stänger inte hjärnan av. Ibland kan jag komma på mig själv med att tyst sjunga samma slinga ur en låt i flera timmar, bara för att försöka hålla rusande tankar borta. Men det hjälper ju bevisligen inte eftersom jag ändå inte somnar.

Får alltid, även om jag är helt fruktansvärt trött, en massa idéer när jag går och lägger mig som jag känner att jag måste genomföra. Där och då. I tankarna syr jag upp klänningar, möblerar rum, målar om, tapetserar, bygger möbler, skriver dikter, målar naglarna, sminkar mig.. Listan är oändligt lång. Och det är helt omöjligt att sluta. Tillslut, när det gått för långt så går jag upp på nätterna och skriver listor, sätter mig vid datorn och läser allt jag kan om det jag är insnöad på just då. Bloggar, utbildningar, wikipedia, turtorials... Så fort det blir mörkt går min hjärna på högvarv och på dagarna är jag helt förstörd och i det närmaste deprimerad. Ända tills det slår över. Men det gör ju inte det nu, jag bara väntar på att jag ska bli hypoman eller ännu värre, manisk. Men inget händer. Med tanke på hur lite jag sover borde det inte vara långt ifrån.

En blandning av bitterhet och depression

Just nu vill jag lägga mig ner och... Ja va fan det nu är man vill.

Livet går vidare, jag ser det hos mina vänner, människor jag följer på instagram och facebook, hör fantastiska historier om hur folk går ner 40 kg, hur de blir fotbollsproffs och allt det de drömmer om. Jag är i en ålder där många skaffar barn, har studerat och fått en utbildning, ett jobb, en del har hus, intressen... Jag tycks inte få ta del av allt det där. Just nu gör det ont i mig när jag ser bilderna folk lägger upp där de gör saker, en sminkning, en promenad, ett träningspass, maträtt, biltur. För jag orkar inte! För att jag har den här förbannade skiten i min kropp som jag aldrig lyckas kontrollera.

Nu kan jag inte sova, jag har fått magkatarr, damen som gjorde cellprovet på mig igår tyckte inte det såg bra ut och skickar en remiss till gyn, en annan remiss är skickad till medicin för att mitt hjärta tydligen beter sig illa och nu känner jag hur depressionen kommer krypande med sina långa klibbiga, ångestdrypande fingrar. Jag vill strunta i allt det här, lägga ner.. För det är tydligen inte meningen, jag är ganska säker på att jag borde dött den där dagen när jag var nio, att livet inte är menat för mig. Om det vore det, skulle jag inte få ta del av det? Istället för att sitta här, dag ut och dag in.

Tro inte att jag inte försöker, började träna och det gick riktigt bra, tog ett litet "jobb" för att komma ut och det det kändes också bra men det är just det.. Så fort jag försöker och känner att jag är på väg upp på banan så dyker sådana här saker upp och allt slits ur mina händer. Man får ju inte vara för girig, man får inte ha hopp.


Jag kommer aldrig ta mig härifrån..  

Tabletter

Jag fick sluta med Seroquel när mitt EKG visade nått mindre trevligt (antar jag,) senast jag tog pulsen låg den på 68, vilket var 30 slag mer än gången innan. Det va ju positivt :) Men det negativa med att sluta med dessa tabletter är ju att jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor och det är ju det allra viktigaste för att jag ska hålla mig frisk, sömnen.
Så under dessa tre veckor har jag prövat Imovane, en insomningstablett som inte funkade. Eller jag somnade och sov så länge den verkade 3-4 timmar och drömde massa mardrömmar, sen vaknade jag som om nån knäppt med fingrarna. Efter det fick jag en annan tablett som heter Circadin som innehåller sömnhormonet melatonin, ifall jag kanske hade för lite av det men då fick jag ont i magen, blev yr och orolig i kroppen och sov inget iallafall. Sen tog jag imovane och circadin  tillsammans utan "framgång", la till atarax, samma skit.. Men med BARA atarax har jag lyckats sova någorlunda men inte bra. (Atarax är en väldigt "snäll" lugnande tablett som brukar ges till barn om de har klåda, har jag hört.)

Nu har jag fått Stesolid och det väcker ganska stort obehag då jag vet att den är beroendeframkallande och att den är stark. Benzo.. Usch, men jag har bestämt mig för att pröva, en natt gör förhoppningsvis ingen skada. Det lär ju märkas i morgon om jag vaknar eller inte.

Bara så att ni vet så hatar jag tabletter, frågar alltid om de är vanebildande och är de det så vill jag inte ta dem, men nu får jag väl göra ett undantag och då kan jag ju iaf säga att jag prövat och att jag inte vill ha, om det skulle vara så. Jag måste ju sova, tydligen.

Oh dear

Har mått illa från och till ända sen jag tränade idag, känns lite lätt bedrövligt. Antingen tog jag ut mig eller så blir jag sjuk :S orkar i vilket fall inte få i mig någon större mängd mat. *tycker synd om mig själv* Kanske är lika bra att gå och lägga sig och hoppas det är borta tills i morgon? Skräp..

Man ska inte jävlas med mediciner

Helgen har jag sovit bort.. Min kontakt på psyk tyckte jag skulle pröva att lägga till en tablett av den tabletten jag tar på kvällen, på morgonen, så jag skulle sova bättre på nätterna. Vilket såklart resulterat i att jag sovit hela helgen men inte i natt :( så nu har jag prövat färdigt! Läste om biverkningarna igår när jag plötsligt från ingenstans blev så förbannad att jag blev rädd för mig själv, det stod bland annat att man kunde bli irriterad så jag antar att det var det jag var. Men det stod också att man kunde få färre hjärtslag, skenande hjärtslag och färre vita blodkroppar som i sin tur gör en känsligare för infektioner. Det stod naturligtvis en jävla massa mer men just de här stämmer in på mig. Trist. Dags att sluta?

Annars då? Jo jag har lyckats ta tag lite i mig själv, försöker vara en fungerande människa med nån enstaka rutin. Går till gymmet onsdagar och fredagar. Men jag ska försöka få in måndagar också. På tisdagar är jag oftast och träffar Linda på INDA support. Vi håller på med kartläggning i långsam takt. Jag gillar inte långsamt! Jag vill ha ett jobb att gå till, skulle va den lyckligaste människan på jorden om jag fick gå typ till konsum tre dagar i veckan, några timmar åt gången. Och göra någonting, känna mig behöv, fylla en funktion, sluta vara en meningslös dagdrivare. Men vi skyndar som sagt långsamt. Jag är nog död innan vi skyndat färdigt...

Beastly

För ovanlighetens skull ligger jag hemma och är sjuk, inte bara i huvudet alltså utan i kroppen, också. Det började i Lördag kväll när jag skulle ut och fira min födelsedag, typiskt! Så sedan dess har jag legat här och kollat på film. En utav dem är en modern version av Skönheten och Odjuret, min favorit från Disney. I huvudrollerna, Alex Pettyfer och Vanessa Hudgens. Klicka på bilden för att se trailern :) Det här är alltså inte någon typisk Emma-film, jag brukar ju för det mesta hålla mig till action, thrillers och kriminalare men det kan ju va trevligt med något annat ibland :) Håll till godo!

Se trailer HÄR :)

P.s Ny diagnos

Jag är nog inte bipolär längre, inte enligt mina senaste läkarintyg. Nu misstänks jag vara schizoaffektiv, ett ännu svårare ord med hemsk stavning. Innebörden? Inte riktigt säker. Men jag tror att det är en blandning mellan bipolär och schizofren, det bästa från två världar alltså. Wiiie! Fast det kommer väl inte som någon överraskning direkt, diagnostiserade mig själv med schizofreni för sisådär 10 år sen...

Skiter i mina tabletter i natt, kanske mår jag bättre om jag sover mindre, det låter ju inte som världens bästa idé men.. Jag kan alltid ta dem i morgon kväll om jag skulle må sämre.

D.s

Augustimörker

Det är egentligen ganska logiskt, ju mer mörker desto klarare ser man ljuset, då är det inte så konstigt att man i fullt dagsljus inget ser. Det tar liksom ut sig.

Jag har alltid känt mig mer bekväm i mörker, känt någon slags dragning till det. Jag känner mig mer "rätt" där, bland alla skuggor. Jag blir alltid piggare ju mörkare det blir och just nu är det extra tydligt. Mina dagar är fruktansvärt jobbiga, självmordstankarna haglar över mig, ligger mest och stirrar ut i ingenting. Håglös, ångestfylld och trött, så bedrövligt trött. Jag får skämmas när jag är ute bland folk, orkar inte hålla fasaden uppe och framstår nog som hemskt osocial och säkert otrevlig. Är så rädd att nån ska fråga hur jag mår, vad jag gör osv. Allt det där man av ren artighet alltid frågar. Att svara att man mår hemskt och man större delen av sin vakna tid funderar på minst söliga sätt att avsluta sitt obefintliga liv på, det faller liksom inte i god jord. Så jag håller mig mest hemma, inlåst och nerbäddad. Det är bättre att omvärlden slipper se. Det är bättre att hålla tyst tills man har något trevligt att säga.

Om jag är ljus, då är jag beroende av mörker. Jag skulle inte kunna existera utan.

Sjuk, igen..

Det här är tredje gången på typ en månad som jag är sjuk. Den här omgången har dock bestått av feber och rejält halsont. Men omväxling förnöjer... Eller. Hoppas iallafall att det här är sista gången på bra länge, det är ingen hit att ligga hemma och uggla när man egentligen känner att man orkar. Nu syftar jag på min andra "sjukdom" den som gör mig utslagen och meningslös ni vet.

Jag har svajat lite ett tag, mått psykiskt dåligt men ändå orkat ta mig iväg på min praktik eller vad det nu kallas (arbetslivs introduktion.) Känt mig jävligt bitter och hopplös. Men just idag känner jag mig helt okej. Kanske finns det ändå lite hopp för mig.

Om ändå, men nej...

Jag va ut igår, det va till och med värre än vanligt. Inte för att jag var för full utan bara den där känslan av total ensamhet. Där står man omringad av människor och känner sig ensammare än någonsin, en underbar känsla som jag verkligen kan rekommendera... :/

Mår så fruktansvärt dåligt, men jag orkar liksom ändå se respektabel ut, vilket påminner mig om Stjerneskolan. Då var jag så sjuk att jag trodde att jag var bästa kompis med döden och att han inte skulle låta något hända mig, skar mig själv eller jag plågade mig i största allmänhet med diverse mindre trevliga saker men jag orkade fortfarande se ut som jag mådde helt okej. Man blir relativt bra på att sätta upp fasader och låtsas inför omvärlden men när man är själv rämnar allt och man är värsta psykbrytet.

Hoppet har lämnat mig, livet känns så meningslös att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ensamheten äter på min själ. Just nu önskar jag att jag kunde försvinna eller att allt bara kunde ta slut. Att börja om vore trevligt om det vore hållbart, men det är det ju aldrig. Då skulle jag inte sitta här nu, då skulle jag troligtvis varit kvar i Florens och designat olika kollektioner. Det spelar liksom ingen roll vad jag vill för det är inte hållbart, jag kommer alltid finna mig själv sitta här och önska att livet ville vara barmhärtigt och ta slut. Det är så det känns! Och då är ett liv så oändligt långt...

Facebook...

Ja, jag har aktiverat den igen, för att fungera som "redaktör" på Stjärnans fb, var jag tvungen att aktivera min egen. Usch vad man blir upprörd. Sociala medier är verkligen inte min grej, borde gå en formuleringskurs! Eftersom jag för tillfället är våldsamt förkyld och igår kväll va så tätt i näsan att jag varken kunde andas in eller ut med den så skrev jag "kan inte andas!" vilket jag trodde folk skulle uppfatta som att jag va just tätt i näsan och inte döende. Men ooo va fel jag hade! Har nog aldrig fått så många kommentarer på ett och samma inlägg förut (ca.10 st.) Troligtvis så trodde folk att jag låg här och dog (jag har tagit bort inlägget så ingen mer ska behöva få nervösa sammanbrott av oro.) Så jag gör nog klokast i att inte skriva något alls där. För allas mentala hälsa. Speciellt när folk verkar tro man (om det nu varit så) skriver på facebook att man håller på att dö istället för att kontakta ambulans eller åka in till akuten.

Jösses alltså. Nästa gång skriver jag ingenting :)

Trött

Sov nästan inget i natt heller, typ tre-fyra timmar högst och bara mardrömmar. Har ont i huvudet och känner mig överkörd, kroppen är typ öm. Hur jag stod med det här konstant genom hela tonårstiden fattar jag inte men jag antar att man vänjer sig efter ett tag. Jag minns hur jag alltid tänkte, "jag fixar måndag, tisdag och onsdag utan alltför stora problem, torsdag kommer bli ganska jobbig och fredag vill jag bara dö, men sen är det helg och då kan man kanske få in nån timme extra sömn." Varenda jävla vecka i flera år. Men det var förvisso det enda jag visste om, ibland har jag funderat på om det var bättre, att inte veta om att man hade "en sjukdom."

Just nu ligger jag och äter chips i sängen, nått ska man väl trösta sig med när man mår som en skadeskjuten gnu. Och vad kan var bättre än chips, jag fullkomligt ÄLSKAR chips!!!

Hoppas jag sover i natt...

Konsten att sova

Jag har sovit hemskt dåligt i över en vecka nu, ett varningstecken på att helvetet kommer bryta ut? Det är så våldsamt irriterande att vara trött och inte kunna sova, allt är fel, något låter, kudden är för knölig/platt/hög, det är för varmt/kallt, osv. Man vrider sig själv ur led i sin jakt på en sovställning som ska funka.

För mig är ju som sagt sömnen A och O, utan den blir det kaos. I min värld funkar det som så att ju mindre jag sover desto "piggare" blir jag, tills jag inte kan sova alls. När det väl inträffar är det bara att ta fram skyddsutrustningen och hoppas på det bästa. Allt går fruktansvärt fort och just det jag fastnat i är det mest fantastiska man kan tänka sig och allt kommer bli underbart fantastiskt bra bara alla håller med. Vanligtvis brukar mina medmänniskor komma med nån försiktig invändning, vilket inte ses med alltför blida ögon från "Super-woman" Emma. Eftersom hon (jag) har tappat greppet och bara rasar fram i obehagligt högt tempo, med ögon som kan liknas vid brinnande tennisbollar och ett humör som får PMS-monster att framstå som mysiga kissekatter. Det är fruktansvärt obehagligt att reagera så starkt på saker som i vanliga fall inte skulle bekomma mig alls.. Man kan ju hoppas att jag börjar sova bättre alldeles snart så jag slipper genomleva ännu ett sådant äventyr, dyrt brukar det bli också.

Jag lever

Det va jätte längesen jag skrev nu! Men det beror nog mest på att vädret varit så fint att jag försökt vara ute så mycket som möjligt :)
Idag är det verkligen inte fint väder men jag har varit ute och gått/joggat ändå. Tycker luften känns lättare att andas när det regnar så jag gillar faktiskt att träna då. Körde ett lätt styrke-pass innan och hade med mina "snören med handtag på" på promejoggen och körde en bröstövning och en ryggövning, så min rygg är Slut nu! Men det känns så jävla gött att ha gjort det! Fick värsta endorfin-kicken så de senaste dagarnas ångest känns inte alls lika påtaglig. Hurra hurra!

Om ni undrar hur det gått med mina utmaningar så ska jag va ärlig och säga att det gick i stöpet efter typ två veckor men jag är nöjd ändå eftersom de fick igång mig. Och jag använder endel magövningar fortfarande och försöker få in 50-75 squats några dagar i veckan.

Angående ångesten jag pratade om så beror den på en "liten olycka" sen Valborg. Blev för full och fick en panikångest attack och rasade ihop i en hög bakom ett träd bakom Idet. Vad jag gjorde där? Jo jag va kissnödig. Dock har jag ingen aning om ifall det problemet löste sig. Våldsamt glamoröst... Lyckades få tag i Annie så hon fann mig. Då hade jag legat där i nån timme och va kall jävlar!

Eftersom hon inte fick kontakt med mig så ringde hon efter ambulans, så jag spenderade resten av natten på akuten. Yey för mig.. Tro mig, jag skäms och ångesten har varit skyhög sen dess. Men jag kan inte göra det ogjort så jag hoppas att den värsta ångesten gått över nu så jag kan gå vidare. Om inte så är det väl bara som det är. Jag brukar överleva.

I have a dream

Den här bilden påminner mig om Florens, en aning för färgglatt dock.
Saknar det massor, vill så gärna åka dit, typ nu! Men det känns i det närmaste omöjligt. Om jag inte skulle vinna en massa pengar, fast det är nog ännu omöjligare..  Kanske om jag säljer alla saker jag har och säger upp lägenheten, då finns iallafall inget som låser fast mig här längre. Bara åka och se vart jag hamnar. Längtar ni aldrig bort, vill ni inte se mer och uppleva andra kulturer? Jag drömmer om det hela tiden, men jag är ju flyktig, alltid på väg, alltid redan någon annanstans i tanken. Nästan aldrig här och nu. Känner mig inte alls som en "lagom" svensk, känner mig kanske mer som en grekisk gudinna eller en spansk señorita, haha :P Jag vet inte. Lär ju åka och undersöka saken innan jag vet säkert, kanske kommer jag fram till att jag är genom-svensk och att våra långa, kalla, mörka vintrar egentligen är allt jag vill ha?

Ursäkta tystnaden

Det va ett tag sen nu.. Påsk har kommit och gått, vi behöver inte gå in på detaljer. Att fira dessa högtider känns meningslöst för tillfället. Man ska vara glad och tacksam för det man har, tyvärr kommer jag alltid att tänka på vilka som inte är här med mig/oss längre, varje gång jag tänker på att vara glad och tacksam för de som är kvar. Och varför ska man behöva speciella dagar/högtider för att uppskatta vad man har? Jag uppskattar dem ändå.

Pappa gillade inte högtiderna efter att mamma fick cancer, han tyckte inte om tanken på att han kunde äta och tycka om maten när mamma inte kunde känna nån smak längre. Så han åt hemma. Förhoppningsvis med Inger.

Vi kommer aldrig äta tillsammans igen.

Dag två gjord

Är trött, klockan ringde kvart över sju, det är väldigt VÄLDIGT tidigt för fröken Kvarnlöf i nuläget. Har ju sovit relativt länge på mornarna under en längre tid (läs; flera år.)

Ser på ishockey, pappa skulle ha kollat han med om han levt. Igår var det fyra månader sen han dog. Jag låtsas att han sitter här med mig <3 Han skulle vara ganska upprörd just nu, Färjestad ligger under med 2-0 mot Skellefteå. Inte bra. Jag känner mig måttligt intresserad. Är mer för fotboll, har varit det sen jag va tillsammans med Dan, kollade nästan alla matcher Velen spelade under en längre tid. Nu tittar jag på alla möjliga lag. Pappa va Rännbergs supporter, så jag ska försöka kolla en del av deras matcher.

Är en aning sentimental och känslig, gillar det inte någe vidare, blir hemskt upprörd för ingenting och att vara upprörd är bara tråkigt. Jag i ett nötskal när jag är trött, på gränsen till FÖR trött, därför ligger jag lågt med mina squats, gjorde 75 st igår och gör nog nått liknade idag. Har varit ute på en lagom promenad med Annie, så skönt att vara ute i solen! Men det blåser så jävligt hela tiden, hoppas det lugnar sig snart. Köpte nya skor förut, kommer få vänja mig vid skavsår en tid framöver :P

I morgon gör jag sista dagen för den här veckan, känns bra att göra något, även om jag blir trött av ingenting.

Spänd inför morgondagen

Det ska bli så skönt att ha någonstans att ta vägen i morgon, för första gången sen Augusti 2011.
Jag hoppas verkligen att jag är redo nu, att jag är klar med den här skiten för ett bra tag framöver, så jag kan börja leva igen, på riktigt. Säga att jag har ett "jobb" när folk frågar vad jag gör. Istället för att behöva säga att jag är sjukskriven. Inte för att jag skäms utan mest för att jag tycker det är tråkigt och ångestframkallande. Jag vill jobba, jag tycker om att göra nytta, göra mig förtjänt av mina pengar och jag tycker om att lära mig saker. Nog för att man lär sig ganska mycket (om sig själv) när man är sjuk åt olika håll men.. Ja, jag hoppas ni fattar vad jag menar.

Det har varit en lugn helg, helt nyktert och ingen utgång, otroligt nog. Faktiskt ganska skönt :) anledningen till helgens vila var att jag kände mig helt slutkörd igår, så jag orkade helt enkelt inte. Så blir det när man går långpromenader och sen står ute och blir iskall! Nån gång kanske man lär sig, tycker kanske att jag borde gjort det för längesen men jag är tydligen väldigt trög.
Men men, nån ska väl va det också :P

Här sitter man..

Hade tänkt gå på handboll men när jag kom dit så va det inställt, så nu sitter jag å funderar på vad jag ska hitta på med istället. Har redan tränat en gång idag och jag anser mig vara lite för mycket ur form för att träna en gång till. Dumt att förta sig.
Jag har fortfarande kvar Die hard 4 att se men jag känner egentligen inte för att titta på film. Det jag känner mest för är chips, älskar chips! Har tyvärr inga, vilket ställer till vissa problem...

Vad gör ni en regnig vårkväll som denna?

Konsten att göra en kompromiss

Jag va ju död igår, trött, seg och obrukbar. Orkade inte göra mina squats och mina magövningar. Trodde jag.
Efter att jag berättat det för er igår, ryckte jag upp mig själv, gjorde min 70 squats och sket i Jillians program, tog en promenad med Annie och Carro istället. Idag har jag däremot gjort hennes program. Det kallas kompromiss. Jag gjorde något jag kände att jag orkade, istället för att inte göra något alls. Och då kände jag mig nöjd.

Vi gick i regnet :) det gillar jag, för på något vis känns luften mycket behagligare. Lättare att andas. Och mycket tyngre. Det va sånt här, litet "överallt" regn. Sånt regn som paraplyn inte hjälper emot, som tar sig ända in till märgen, om det får chansen. Och det är alldeles fantastiskt bra promenadväder. På dagens promenad däremot va det inte småregn, men ändå helt okej att gå i.

En dag som inte går till historien

Alltså jösses jävlar va trött jag är! En kombo av förväntan och för sent sänggående.

Idag blev inte riktigt som jag tänkt, tex så har jag inte gjort mina utmaningar än, kanske möjligtvis gör mina squats men det känns lite långt borta just nu när jag sitter och halvsover framför datorn. Mitt möte gick bra, men sen gick det åt fanders med resten. Men jag antar att det blir så ibland.

Jag måste försöka hålla mig vaken till nio, somnar jag innan vaknar jag väl vid fyra eller nått sånt säkert. Så vad ska jag sysselsätta mig med fram till dess? Film står väldigt högt på listan, äta jordgubbar och ta tag i mina utmaningar kommer inte långt efter. Men jag måste hur som helst göra något NU, för annars blir det tack och godnatt.

Mammas mat :)

Va till mamma och åt mat förut, jättegott! Ugnsbakad kyckling med ris och ananaspaj med vaniljsås till efterrätt, mums! Tänkt om jag kunde laga mat efter recept, va trevligt och gott det skulle bli. Men jag tycker det är så himla töligt att stå med näsan i en bok samtidigt som jag ska röra i grytor, passa en sås och hacka grönsaker. Jag bara kör lite på måfå, går det att äta är det en vinst. Det är som tur är väldigt sällan det inte går att äta så jag är inte helt clueless.

Har suttit och ätit chilinötter, kollat bloggar och tittat på bilder, men nu ska jag gå och lägga mig. Måste bara dricka ett gigantiskt glas vatten först, STARKT med nötter. I morgon klockan tio ska jag på möte. Jag hoppas vi kan komma fram till något bra, berättar mer om det efteråt, ifall det går åt skogen :/ I morgon drar utmaningarna igång igen också, har haft vilodag idag. Jillian's magprogram och 70 squats/knäböj står på schemat! Fann ett annat program som jag funderar på att köra, också, men jag vet inte hur mycket jag vågar ta i eftersom jag för det mesta brukar ta i lite för mycket.. A ja, det märks. Men ny får det va slut för idag!

Godnatt :)

Problem är till för att lösas

Jag var ut igår, nykter. Väldigt sällsynt. Väldigt behövligt.
Det gick lite bättre än jag förväntat mig men det va jobbigt. När jag dricker slappnar jag av och skiter i allt som händer runt omkring, bara kör mitt race och dansar jävlar. Att vara nykter är en annan femma. Det är så mycket svårare att slappna av, kan möjligtvis delvis ha berott på min klänning som åkte upp hela tiden men den största boven var helt klart min medvetenhet.

Innan jag började dricka, var jag alltid ute, nykter och jag dansade alltid. Det är verkligen något jag borde gå tillbaka till. Något jag vill gå tillbaka till. Lära mig att ha roligt utan att vara full. Men det kommer helt klart krävas lite övning. För jag blir väldigt bitter. Något jag inte alls tycker om med mig själv.

Det handlar väl mest om osäkerhet, men då har jag något att göra, ett problem att lösa. Ett jobb som får mig att växa. Och medans jag växer, sparar jag pengar, det är ju strålande.
Så nästa gång jag ska ut, ska jag ha bekväma kläder, va nykter och dansa jävlar! Iallafall i teorin..

Dallas Buyers Club

Otroligt bra film, baserad på en verklig historia, se den!
Att se Matthew McConaughey, som alltid ser otroligt hälsosam och vältränad ut, nerbantad till ingenting är rörande bara det.

Filmen handlar om en narkoman som av en slump diagnostiseras med HIV och läkarna uppskattar att han har 30 dagar kvar att leva men får ingen direkt hjälp. Det ska tilläggas att han är homofob också. Han kommer i kontakt med läkemedel från europa, kina och japan, som inte är godkända i USA, i Mexiko. Tar med sig läkemedlen hem och startar en klubb som fungerar som ett medlemskap, för människor som har HIV och Aids, men blir hela tiden påhoppad av myndigheterna eftersom medicinerna inte är lagliga. Jag blev så jävla arg på alla idioter som inte låter honom hjälpa människor, kallar honom knarklangare och tycker det är bättre att folk dör av en godkänd medicin som dödar, än att låta honom distribuera preparat som hjälper men som USA ännu inte godkänt.





Känner ni för något annat än action, komedier och thrillers så rekommenderar jag verkligen den här!

Die Hard

Come out to the coast, we'll get together, have a few laughs...

Jag tror det här en utav de bästa filmerna jag någonsin sett, vet inte för vilken gång i ordningen jag sett den nu men den är alltid lika bra!

Har kollat tre av dem nu, en varje dag, hade tänkt kolla på fyran idag men det är lite sent nu så jag får vänta tills i morgon. Femman har jag sett en gång och den var inte ens i närheten av hur bra de första tre är.

Om ni vill se något riktigt bra, gammal hederlig 80/90-tals action, då är det de här ni ska se! Underbara, bittra John McClane <3

How can the same shit happen to the same guy twice?

Yeah, it's laundry day.

Mig på ett kort sätt

Det är verkligen svårt att sammanfatta mig på ett kort sätt. Jag fick en kommentar om hur vida jag kunde tänka mig att skriva om mig själv och hur jag upplever min bipolaritet och hur det är att leva med det och personen i fråga kunde få "publicera" texten på en hemsida. Självklart, om det är till hjälp för någon men jösses va svårt det är att få med sånt som är relevant. Nu har jag iallafall skickat en text, får se om den duger.

Är det något som ni därute undrar över, angående min "sjukdom" eller något annat som ni skulle vilja ha reda på?

utmaningar

Här är två utmaningar jag har gett mig på, den ena fokuserar på magen och den andra på rumpa och ben.
Magprogrammet står Jillian Michaels för (känd från Biggest loser,) på sex veckor ska man kunna se magrutor och man följer detta nybörjar-program. Nu är det inte så att jag fokuserar på att få magrutor, utan mer att magen (som är den del av min kropp som lägger på sig allt) ska bli lite fastare. Och det här såg ut som något jag faktiskt skulle kunna ta mig igenom, koordinationsmässigt. När man ska börja hoppa och röra sig i sidled och grejer, då trasslar jag ihop mig, våldsamt irriterande, för jag skulle gärna vilja vara med på hopp&skuttis-pass.

Squat utamningen går ut på att göra ex antal squats per dag i 30 dagar. Jag gjorde 50 idag och jag tyckte det va jobbigt, 250 verkar våldsamt omöjligt just nu.. Men om 30 dagar ska jag alltså (förhoppningsvis) fixa det :P Borde jag ta en före och efter bild? Haha :)

Ska bli intressant att se hur länge jag orkar hålla på, jag gissar på två dagar eller något sånt. Men, jag vill verkligen komma i form, just nu är jag liksom spaghetti eller nån annan sort av överkokt pasta och det gör mig lite missnöjd. Så det är väl dags att göra något åt det istället för att klaga öronen av folk.









Jillian´s 6 weeks ab-workout

Wish me luck!

Sömnen är A och O

Sitter hos Annie och lyssnar på henne när hon övar olika låtar hon ska sjunga på fredag. Älskar hennes underbara röst! Någon gång, kanske, hon ställer upp i Idol eller Talang.
Jag däremot ska aldrig ställa upp, för allas allmänna psykiska hälsa.


Denna dag har varit mindre bra, sur, grinig och trött. Hatar att vara på sånt här humör, kan inte riktigt tygla det, så jag vräker ur mig vad som helst utan att tänka. Jag hoppas att jag ska lyckas sova i natt också så jag är piggare och gladare i morgon. Har nämligen sovit dåligt ända sen vi ställde om klockan. Fattar inte vad det ska vara bra för, något jag borde googla kanske. Men lyckades sova i natt, äntligen.
Allt känns våldsamt tungt och besvärligt just nu, så jag hoppas att det beror på dålig sömn och inte på något annat psykiskt skräp. Jag vet inte hur det är med er därute men jag är i alla fall beroende av bra sömn, om inte så drar mina skov igång och helvetet börjar. Och fort går det.

Håret

Inte världens bästa bild men man ser iaf att håret är lila, det är det viktigaste :P

Fest och ny frisyr

Igår öppnade Faktoriet, det va inte så kallt som jag trodde det skulle vara men det var väl för att det va trångt å jävligt antar jag. Lyckades vricka/stuka foten när jag va på väg ner, dansade dock ändå, hur det gick till vet jag inte för idag gör det ont! Så jag antar att det gjorde lika ont igår. Kände mig inte lika pigg på dansgolvet, stukad fot och precis återhämtat mig från förkylning, ingen bra kombo..

Har fixat ny frisyr, tyvärr vill det sig inte så jag får lägga upp en bild sen, håret är iallafall lila nu <3

Pengar

Jag hatar pengar! Eller har man dem är de ju trevliga men det har man nästan aldrig, vilket ställer till en massa problem... Just nu räcker inte mina pengar till, det har de egentligen inte gjort på länge men jag har ju legat halvdöd i ett år ungefär så jag har inte haft koll. Nu har jag dock koll, iallafall på just ekonomin och det ser för bedrövligt ut. Så jag har varit grinig hela dagen! Måste flytta om allt ska gå ihop, när jag nu äntligen har hittat ett ställe jag trivs på. Suck på den! Måste säga upp mitt träningskort, som jag inte använt men på senare tid börjat så smått.. Inga nöjen, överhuvudtaget.. Bilen borde jag inte heller ha kvar. Kanske skulle bosätta mig i ett tält eller möjligtvis flytta hem till mamma igen.

Jag har gjort en intresseanmälan på en lägenhet, som är ca 25 kvm mindre än den här, men som fortfarande har egen ingång och uteplats. Om jag skulle få den sparar jag ca 1500 kr/månad. Det är ju relativt mycket. Måste dock göra mig av med det mesta av mina möbler och jag är ju så himla dålig på sånt där, vart vänder man sig om man vill sälja dom? Facebook, tradera, blocket, lokaltidningar, loppisar, auktioner? Jag har ingen lust att ge bort allt, då en del grejer har affektionsvärde och allt annat är nytt, typ.
Ska man sälja dem på t.ex tradera eller blocket måste man ju ta bilder, som man måste föra över till datorn och det är ett sånt jävla töl! Jag hatar sånt! Jag vill helst att det ska gå av sig självt, är så fruktansvärt bekväm, inte mitt mest tilldragande karaktärsdrag. Om nån har en digitalkamera att låna ut så vore det väldigt vänligt :)

Jag har en bil, ett par helt nya Sievi-arbetsskor, ett köksbord med tillhörande stolar, ett gammalt hörnskåp, byråar, hurtsar/sängbord, en gigantisk tv, två schäslonger, möjligtvis min säng, en soffgrupp, en skänk, ett skrivbord, kanske ett piano, en tv-bänk.. En massa, massa saker alltså och ännu mer som jag inte orkar skriva. Så vad gör man?

Bad Country

Action med Matt Dillon och Willem Dafoe i huvudrollerna. Från 2014.

Äntligen!

Idag har jag äntligen vågat vara ute bland folk utan rädsla för att smitta alla jag möter. Har varit till psyk och pratat med Susanne, vi är båda slående överens om att jag borde ha något att göra, snarast, innan jag klappar ihop av missnöje. Det har ju hänt både en och två gånger. Nu måste jag bara komma på vad jag skulle vilja göra. Hon var mindre nöjd med att arbetsförmedlingen och försäkringskassan hade bokat ett möte utan att informera henne, så hon skulle kontakta dem och försöka boka ett datum då hon kunde vara med. Eftersom hon vet vad jag behöver och inte behöver tyckte hon att hon borde blivit informerad. Vilken jävla cirkus det är, man känner verkligen förtroende när man blir bollad hit och dit, får fel info eller ingen info alls. Men ja ja, det ordnar sig nog.

Va till Ingela och bokade en klipptid, hon hade ett återbud på fredag, jag blev så lycklig att jag nästan sprang ut utan att få tiden :P Jag gillar när saker händer när jag vill att de ska hända, omgående alltså! Hatar när man vill göra något och måste vänta veckor eller månader, beroende på vad det är. Att börja studera är en sån grej, jag vill studera NU, inte om ett halvår, då har jag troligtvis tappat intresset.
Hur som helst, klipptid alltså :) Hur ska jag se ut nu? Vore ju trevligt att göra nått som faktiskt syns.. Förslag mottages tacksamt :)

Veronica Mars

Jag såg på Veronica Mars-filmen härom kvällen. Annie ville veta vad jag tyckte, vilket jag kan förstå eftersom hon är en bidragande faktor till att filmen faktiskt blev till. Hon är en lojal liten Marshmellow min lilla Annie. Och som hon pratat om denna film, som från början egentligen var en serie men som lades ner mitt i ingenstans med en massa lösa trådar. Hon har berättat om hur upprörd hon kände sig då, när serien lades ner, hur fantastiskt lycklig hon blev när hon upptäckte insamlingen till The Movie och hur hon längtat efter premiären. Hon har bidragit med såpass mycket pengar att hon fått en t-shirt, en signerad poster, ett manuskript, klistermärken och livestreaming av filmen på premiärdagen. Missade jag nått? :)

Hur som helst, vad tyckte JAG om den? Får faktiskt lov att säga att den va helt okej, bra till och med. Långt ifrån dålig. Jag hängde med trotts att jag inte sett serien, dock har jag ju hört Annie berättat om den några gånger, vilket gjorde mig lite ofokuserad. Å andra sidan var jag så förkyld när vi såg den att det kan ha varit det som gjorde mig lite diffus.

Den va väldigt traditionell, alltså man visste ungefär vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå gjordes bra.     Ja, som jag sagt förut, recensioner är inte min starka sida. 

Perfekt.. Ett ord som inte borde finnas

Här är två länkar som jag tycker du ska ta dig tid att kika på :)

Madelinn - Nu får det va nog
Ett blogginlägg jag snubblade över igår, helt klart läsvärt.

Perfekt?
Ett kort filmklipp, man blir lite lätt upprörd.
Samtidigt som man säger till tjejen som ligger där att hon inte duger som hon är, säger man att vi som faktiskt tror att tjejen på bilden ser ut som resultatet, ska sträva efter något som inte finns.

Kommentarer!

Nu har jag äntligen lyckats ändra mina inställningar så ni kan lämna kommentarer, troligtvis kommer ni få fylla i några bokstäver bara för att min... sida lr nått ska veta att det inte är skräppost :) Så underbara ni som läser, visa att ni finns och lämna en kommentar .

Hej då

Inaktiverade min facebook förut, så försök inte nå mig där, det kommer inte funka.

I detsamma jag skulle trycka på inaktiverings-knappen, tänkte jag på just det, att vissa inte kommer kunna nå mig. Men efter några sekunders eftertanke så insåg jag att om folk verkligen vill nå mig så kommer de göra det, one way or another.

Anledningen eller anledningarna passar nog bättre, är att jag tröttnat.
På mig själv och mitt sätt att bli irriterad över vad folk skriver, tankarna om att jag inte vill läsa om vad nån äter till lunch, middag eller kvällsmat. Att jag inte vill veta människors åsikter, att jag tycker de gnäller över pytte problem som inte existerar. Men det är mitt problem, det är klart att människor skriver vad de känner, tycker och tänker och om jag då stör mig på det, då är det väl jag som är dum som fortsätter läsa?
På bekräftelsebehovet.
På hur nedtryckt man stundtals kan känna sig, för att ett inlägg, en bild inte fick den respons man ville ha eller man trodde att det skulle få. Tankarna på att man inte är tillräcklig, att man tror att man inte spelar roll, för att man inte fått tillräckligt många "likes."
Alla bilder, alla statusar, som får en att se ner på sig själv för att man inte är perfekt, som dem. Som man egentligen inte har en aning om vilka de är, hur deras verkliga liv ser ut men som man tror att man känner för att man är vänner på facebook. Det är så dumt. Man glömmer bort att man gör ett val varje gång man lägger upp något, man väljer att måla upp sig själv på ett visst vis, för att man kan. Vilket kan få en att framstå som världens bästa eller världens största idiot och ingen utav dem är nödvändigtvis sanna.

Jag vill vara social på riktigt, träffa riktiga människor, göra saker på riktigt, inte genom en dataskärm. Jag vill inte gömma mig och vara rädd för att folk inte ska kunna tycka om mig på riktigt. Jag vill att folk ska kunna se mig som den jag är, med alla brister och fel. Inte döma mig på förhand pga en bild, en kommentar... Jag är mer än alla fyllebilder som finns upplagda på mig, jag är mer än mina oftast deprimerade status-uppdateringar, som överlag är väldigt få, men ändå. Jag är mer än mina likes och kommentarer. Vi är så jävla mycket mer men det är så lätt att glömma bort när man sitter där och gör sig en bild av en person man aldrig träffat. Det blir bara lättare och lättare att döma sina medmänniskor när man inte behöver träffa dem öga mot öga.

Jag får troligtvis räkna med abstinens nu när jag inte längre kommer träffa alla dessa människor jag egentligen aldrig träffar. När jag inte längre får inbjudningarna till olika evenemang som tidigare bekräftat att jag finns men ändå inte.

"...efter ett tag insåg jag, när jag kollade på de andra som var inbjudna, att jag bara var en person i en "vänner-lista" och att man tryckt på skicka till alla."

Man blir en i mängden, nån som tror att den finns...

Har tröttnat

Nu är jag trött på att ligga här som en slemmig sill, blir ju fan aldrig frisk!! :(
Vill ut och träffa folk, röra på mig, skratta.. Blir inte mycket av nån utav de grejerna när man snorar och nyser, är en smittohärd och man vill inte gärna umgås med en sån.

Gjorde ett pärlband igår :) Kunde nämligen inte riktigt fokusera på Bourne. Riktigt trevligt att trä pärlor på ett band. Har hängt upp det i ett fönster i vardagsrummet, tänkte att det skulle bli fint om solen sken på det.. Men idag skiner inte solen.

Skidskytte. Måste ses!

Bourne

Eftersom jag aldrig tycks bli bättre så får det bli actionmaraton. Matt Damon som Jason Bourne är aldrig fel :)
Så om ni har Slut på idéer så föreslår jag dom :D men nu ska jag snora vidare.. Höjt!

Flanellskjortor med tobaksludd i fickorna

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan. Det är något diffust som rör sig utanför mitt medvetande, som en smekning, en vindpust eller en viskning så tyst att den knappt är märkbar. Men när jag väl uppfattat den är det som en mörk våg av tomhet som slukar hela mitt jag. En isande tystnad. Något som pressar luften ur mina lungor.

Smärtan i att veta att minnet av ditt ansikte kommer blekna och tillslut försvinna, sliter i varenda del av mig. Att minnet av din röst redan tynat bort.. Jag försöker verkligen minnas ditt skratt, ditt leende, hur du uttryckte dig men det finns inte kvar. Bara en känsla som säger att du funnits där en gång.

Det är som störningar i en tv-sändning, brus och flimmer, det går inte att fokusera. Jag vet inte om jag någonsin fullt ut kommer förstå att du inte finns här mer, ibland ber jag om att du ska komma hit. Jag tittar ut i mörkret och hoppas att kanske, kanske hör du mig och kommer hit, bara för en liten stund. Bara så jag kan få behålla minnet av dig, att åtminstone ha en levande bild av dig. Men du visar dig aldrig.

Jag kan inte prata om dig och känna samtidigt. Om jag öppnar den dörren, tornar oändligheten upp sig som ett stort svart hål. Och jag kan inte fylla upp tomrummet för att nå dig. Mellan oss vilar evigheten. Du är tillräckligt nära för att jag ska veta att du är där men för långt borta för att synas. Du är bara en viskning som jag aldrig mer kommer få se. Och den känslan kväver mig.

Jag brukade alltid tänka att du fanns där, bara ett samtal bort, så jag lyfte aldrig telefonen och ringde. Jag trodde aldrig att det skulle bli försent.

Men plötsligt en dag har oändligheten tagit deras plats och allt du kommer önska är att du ringt, en enda gång, barra för att få höra en röst du aldrig någonsin kommer få höra igen.

Pappa, 0702425173

Drömmar om Florens

Kollat på flygbiljetter till Florens eller ja, Pisa egentligen. 180 pengar, det borde jag ha råd med :) isf åker jag den 19 april.

Natten har varit våldsamt lång, ont överallt och andningssvårigheter, vid ett la jag mig på soffan istället och lyckades faktiskt somna. Vaknade dock miljontals gånger av att jag hörde och såg saker, mycket trevligt. Tur att man inte är mörkrädd. Mamma kom hit med värktabletter vid nio ungefär så jag fick några timmars sömn. Det lustiga är att jag inte har feber, bara symtomen.



Florens alltså, äta glass, besöka Il duomo och boboliparken, äta ceasarsallad på Astor, åka till Viareggio och bada i havet, bara njuta. Saknar det alldeles våldsamt mycket! Finns så mycket att se, så mycket historia och så himla mycket go mat!
Jag ska skicka iväg ett mail till Fabio och se om han något rum ledigt framöver, han sa att jag skulle höra av mig om jag tänker åka ner. Hoppas bara han har kvar samma mail-adress.

Saknar Conad :P

Wohoooo...

... Va förkyld jag börjar bli! Nyser cirka 10 ggr/timmen. Det är MYCKET. Annars nyser jag typ en gång varannan veckan :P lite lustigt.

Har varit till Stjerneskolan och frågat om distansutbildningar, jag blev inte klokare, snarare mer förvirrad. Får kolla nätet istället. Det skulle iallafall vara kul att ha något att göra. Och en kurs kan väl inte vara dödenskaviar? Eller, nån som gått nån distanskurs?

Tror jag har bestämt mig för att åka till Arvika på Lördag, inte helt säker eftersom jag troligtvis bara kommer bli mer och mer förkyld de närmaste dagarna och sen "måste" man köpa förköpsbiljetter. Jag gillar inte att binda upp mig. Tänk om jag tappar lusten? Eller blir jätte sjuk.. Då har jag lagt ut pengar i onödan. Typiskt. Det är långt dit också, kan inte gå hem när man vill. Brukar alltid spåra när jag är på annan ort. Jösses va problematiskt. Men det vore ju ännu mer trist om jag åker dit och inte kommer in föratt det är slutsålt. Hjälp.

Ge mig!

Just nu är jag besatt av alla vackra klänningar som finns på Free People´s hemsida, jag vill ha i princip allt!

Sen jag "återuppstått från de döda" har jag ett gigantiskt behov av att förnya min garderob, maxikjolar/klänningar ligger högt på önskelistan, gärna i trevliga färger. Är relativt trött på svart, vitt, beige och grått. Inte så konstigt med tanke på att jag varit färgblind i en hel evighet! :P


Ni får jätte gärna komma med förslag på sidor där de har lite bohem-inspirerade kläder om ni vet några eller om ni bara vet några andra bra sidor.

Typiskt

Jag vaknade i morse, eller att vakna är fel uttryck. Jag trodde att jag vaknade i morse och att det va två dagar innan jul, mamma låg i sängen bredvid mig, blev grymt förvirrad.. Och kände mig förlamad i hela kroppen. Det tog mig våldsamt lång tid att fatta att jag inte va vaken. När jag väl vaknade kände jag mig fortfarande förlamad, äckligt! Upptäckte också att min hals kändes som mina fötter brukar kännas dagen efter alltför mycket dans i höga klackar. Öm och irriterad med andra ord, precis på gränsen till vattenblåsor men inte riktigt... Och mitt huvud kändes tungt och tjärigt.

Med andra ord är jag lite lätt förkyld, har gått omkring och släpat hjärnan efter mig i ett snöre hela dagen. Så nu är huvudet fullt av grus.. Jag vet det eftersom jag känner hur det skaver i ögonen.

Annars är allt faktiskt bra, slutat med alla tabletter utom seroquel. Smart. Känner mig mer närvarande, orken och lusten att göra saker har återvänt :) Kan göra alla de där vanliga sakerna, diska, tvätta, laga mat, duscha, gå upp osv. Och det är helt jävla underbart! Tränade faktiskt förra veckan, det är väl troligtvis därför jag är förkyld/sjuk nu, men ändå, det va roligt. Så bara det här går över så ska jag fortsätta, lagom.
Det är mitt stora problem, att göra saker lagom, jag har inte den inställningen. Så jag måste lära mig.

Nu ska jag nog återgå till mitt ofokuserade serie-tittande eller gå och lägga mig. Har jag tur så är jag pigg och kry i morgon när jag vaknar!

Svart eller röd?

http://www.freepeople.com/clothes-dresses/dancing-queen-dress-31257561/

Åh så jävla underbart!

I miss you like crazy

Jag har förlorat så många, under ett enda år förlorade jag pappa, Faster Meta och Dan. Varför måste jag förlora dig med?! Gick du med dom eller försvann du nånstans mittemellan? Jag försöker minnas men jag kan inte, du smög ut under allt tumult och lämnade mig ensam här..

Livet skrämmer mig, det har det alltid gjort. Jag är rädd att jag ska vakna en morgon och inse att hela mitt liv va ett enda stort slöseri. Döden däremot, den lugnar mig. Jag kan bli en stjärna som slocknade för tidigt, ett hopp som gick under på vägen. Då skulle jag kunna ha blivit vad som helst, istället för att vara det jag är nu, ingenting. Framtiden finns inte, det där ljuset i tunneln, en fånig fantasi som inte är min att fantisera om. Jag har slutat drömma, slutat hoppats, för det finns inget där. Jag är en utav själarna i Styx, livlös svävar jag omkring i mörkret och kommer aldrig någonsin komma fram.

Kanske dömdes jag den där dagen för snart 19 år sedan, kanske var det meningen att jag skulle ha slocknat där och då. Ända sedan dess har döden sipprat in genom sprickorna i min själ. Inte konstigt att jag blev galen på vägen och förälskade mig i vad jag trott mig se.

Du har alltid varit där men nu, nu känner jag ingenting. Det vi har eller hade, va destruktivt men jag levde, vi levde och när du gick tog du livet med dig. För jag är tom och tyst! Det är så tyst att tystnaden gräver hål i mitt huvud.. Den gör mig bedövad.. Att du och jag var tillsammans var galenskap men att inte ha dig här gör mig galen. En enda lite mening, ett ord skulle göra mig glad. Bevisa bara att du finns här hos mig. Skrik mig döv, det spelar ingen roll, jag behöver dig.

The truth about emanuel

Trevlig film, skulle va en thriller men det vet jag inte om jag skulle kalla den. Konstig.

Gillade musiken :) och sättet den va filmad på, vacker på nått vis och sorgsen.

Jessica Biel hade så härlig stil, lite bohem, det gillar jag. Dock inget jag själv skulle fixa att bära upp, skulle bara se ut som en klädhängare med en sopsäck över.

Hur som helst. Om ni inte har något att kolla på så kolla den. 

Agnes Obel - Philharmonics 

på spotify!

OS och yrsel

Idag är inte riktigt min dag, känt mig yr i huvudet och febrig, bara legat här som en sill.. Inte för att jag brukar va så aktiv annars men ja, idag har varit oskön.
Sett på OS, Charlotte Kalla tog silver i 10 km klassisk stil :) Skidskyttet gick inge vidare idag heller :/ synd, skulle va trevligt om det kunde bli en medalj men jag hoppas på att de fixar den i stafetten :)

Ska försöka traska iväg till mamma och säga hej, Nicke saknar mig tydligen <3 kan ju va trevligt att röra lite på sig oxå, har inte tränat nått den här veckan, känt mig trött och seg, ont i huvudet varenda morgon osv. Får hoppas att det går över till nästa vecka, skulle va skönt med lite rutin i träningen och inte bara nångång ibland. Tycker ju om att gymma :)

Just nu vill jag bara spy, druckit ett glas juice, det är tydligt att min mage inte gillar det. Iaf inte när den är tom. Har övervägt att stoppa fingrarna i halsen men det är som tur är inte min grej så jag har inte kommit dit än. Skulle jag börja skulle jag troligtvis utveckla ett beroende och det vore ju ganska bedrövligt :/ skulle va tråkigt om tänderna frätte bort..

Såhär i efterhand

Äcklig? Jag var beredd att hålla med men när jag mindes resten av ditt resonemang så tappade du mig. Jag vet hur jag är när jag är full och jag står för det. Jag hånglar runt, bits, rivs ibland, dansar, skrattar, njuter av de timmar av liv jag får när jag dricker. Det har varit så för mig länge nu. Ju sjukare jag är desto mer dricker jag, det är mindre bra, jag vet. Och ja, ibland går det överstyr, jag låter jäger-shootarna slå ut mig och jag blir liggande som en urlakad sill nånstans. Det kan jag tycka är lite bedrövligt, så långt ska det inte behöva gå, jag vill inte vara en belastning för omgivningen när det är meningen att vi ska ha kul. Men att jag hånglar runt? Det är tråkigt att du ska behöva störa dig så mycket på mig och mitt beteende (som inte ens involverar dig) att du måste vara otrevlig mot mig.

Du är för bra och för fin för att bjuda ut dig som du gör.. Jag kanske ska ta det som en komplimang.. Men att jag skulle vara för bra, det är inte upp till dig att bestämma. Att jag är fin, ja det tackar jag för, dock var tillfället för komplimanger illa valt. Jag är irriterad över att jag bryr mig om vad du tycker om mig, för sättet jag beter mig på kan inte mäta sig med sätten du behandlat mig på. Egentligen borde jag tycka illa om dig men jag är ALLTID villig att ge dig en andra chans.

Jag slår ingen, skadar ingen (kan möjligtvis lämna märken) och jag är inte elak. Åtminstone inte medvetet. Och jag har aldrig påstått att jag är bättre än andra, i många avseenden kan jag nog va jävligt mycket sämre men jag försöker åtminstone bete mig och jag vet att jag får stå för konsekvenserna av allt jag pysslar med. Till och med de saker jag gör när jag sjuk och inte fattar vad jag håller på med. Det är så.

Jag förstår att jag förstört den bild du haft av mig och att det stör dig och det kan jag be om ursäkt för, för din skull. Som sagt det är tråkigt att min blotta existens förstör dina utekvällar. Men att du bryr dig så mycket fascinerar mig, för om du sagt att du ville ha mig hade du helt säkert fått det, för jag har alltid tyckt om dig, oavsett. Och det har varit jävligt jobbigt ibland.

Senaste gången jag ballade ur totalt var jag inte beredd, inte beredd på alla känslor som övermannade mig när jägern tog. Jag borde ha fattat när jag ville ha jäger att det skulle bli kaos. Men man behöver kanske en smäll ibland för att fatta hur det står till. Jag låg på ett golv och bad pappa komma och hämta mig, det är så jag känner, sorg, saknad. Och jag får inte ut det, jag kan inte sörja, av nån anledning. Bara när jag är jätte full och det är något jag försöker att låta bli att bli, vissa gånger går bättre än andra, bevisligen. Och ja! Jag vet att jag inte borde dricka och jag vet vad många tycker om det men nu gör jag det ändå. Så är det. Jag får leva med er besvikelse.

äcklig..

Tecken på liv

Det är kaos, så fort jag börjar få lite ordning kommer nya lass med grejer som jag har för lite plats för. Mitt vardagsrum ser ut som Huldas, 78. Men möblerna luktar pappa <3

Förra veckan va jag med och flyttade grejer och eftersom jag inte har något mellanläge så tog jag naturligtvis ut mig, så den här veckan har bestått av värk i kropp och huvud. Yey för mig! Har gjort i princip ingenting men då är det ju som vanligt iallafall. Ser på serier och sover, det är väl ungefär allt. Jag har återgått till shutdown-mode.

Nu ska jag se om jag kan finna nån ny serie att kolla på, nån som har något förslag?