Håret

Inte världens bästa bild men man ser iaf att håret är lila, det är det viktigaste :P

Fest och ny frisyr

Igår öppnade Faktoriet, det va inte så kallt som jag trodde det skulle vara men det var väl för att det va trångt å jävligt antar jag. Lyckades vricka/stuka foten när jag va på väg ner, dansade dock ändå, hur det gick till vet jag inte för idag gör det ont! Så jag antar att det gjorde lika ont igår. Kände mig inte lika pigg på dansgolvet, stukad fot och precis återhämtat mig från förkylning, ingen bra kombo..

Har fixat ny frisyr, tyvärr vill det sig inte så jag får lägga upp en bild sen, håret är iallafall lila nu <3

Pengar

Jag hatar pengar! Eller har man dem är de ju trevliga men det har man nästan aldrig, vilket ställer till en massa problem... Just nu räcker inte mina pengar till, det har de egentligen inte gjort på länge men jag har ju legat halvdöd i ett år ungefär så jag har inte haft koll. Nu har jag dock koll, iallafall på just ekonomin och det ser för bedrövligt ut. Så jag har varit grinig hela dagen! Måste flytta om allt ska gå ihop, när jag nu äntligen har hittat ett ställe jag trivs på. Suck på den! Måste säga upp mitt träningskort, som jag inte använt men på senare tid börjat så smått.. Inga nöjen, överhuvudtaget.. Bilen borde jag inte heller ha kvar. Kanske skulle bosätta mig i ett tält eller möjligtvis flytta hem till mamma igen.

Jag har gjort en intresseanmälan på en lägenhet, som är ca 25 kvm mindre än den här, men som fortfarande har egen ingång och uteplats. Om jag skulle få den sparar jag ca 1500 kr/månad. Det är ju relativt mycket. Måste dock göra mig av med det mesta av mina möbler och jag är ju så himla dålig på sånt där, vart vänder man sig om man vill sälja dom? Facebook, tradera, blocket, lokaltidningar, loppisar, auktioner? Jag har ingen lust att ge bort allt, då en del grejer har affektionsvärde och allt annat är nytt, typ.
Ska man sälja dem på t.ex tradera eller blocket måste man ju ta bilder, som man måste föra över till datorn och det är ett sånt jävla töl! Jag hatar sånt! Jag vill helst att det ska gå av sig självt, är så fruktansvärt bekväm, inte mitt mest tilldragande karaktärsdrag. Om nån har en digitalkamera att låna ut så vore det väldigt vänligt :)

Jag har en bil, ett par helt nya Sievi-arbetsskor, ett köksbord med tillhörande stolar, ett gammalt hörnskåp, byråar, hurtsar/sängbord, en gigantisk tv, två schäslonger, möjligtvis min säng, en soffgrupp, en skänk, ett skrivbord, kanske ett piano, en tv-bänk.. En massa, massa saker alltså och ännu mer som jag inte orkar skriva. Så vad gör man?

Bad Country

Action med Matt Dillon och Willem Dafoe i huvudrollerna. Från 2014.

Äntligen!

Idag har jag äntligen vågat vara ute bland folk utan rädsla för att smitta alla jag möter. Har varit till psyk och pratat med Susanne, vi är båda slående överens om att jag borde ha något att göra, snarast, innan jag klappar ihop av missnöje. Det har ju hänt både en och två gånger. Nu måste jag bara komma på vad jag skulle vilja göra. Hon var mindre nöjd med att arbetsförmedlingen och försäkringskassan hade bokat ett möte utan att informera henne, så hon skulle kontakta dem och försöka boka ett datum då hon kunde vara med. Eftersom hon vet vad jag behöver och inte behöver tyckte hon att hon borde blivit informerad. Vilken jävla cirkus det är, man känner verkligen förtroende när man blir bollad hit och dit, får fel info eller ingen info alls. Men ja ja, det ordnar sig nog.

Va till Ingela och bokade en klipptid, hon hade ett återbud på fredag, jag blev så lycklig att jag nästan sprang ut utan att få tiden :P Jag gillar när saker händer när jag vill att de ska hända, omgående alltså! Hatar när man vill göra något och måste vänta veckor eller månader, beroende på vad det är. Att börja studera är en sån grej, jag vill studera NU, inte om ett halvår, då har jag troligtvis tappat intresset.
Hur som helst, klipptid alltså :) Hur ska jag se ut nu? Vore ju trevligt att göra nått som faktiskt syns.. Förslag mottages tacksamt :)

Veronica Mars

Jag såg på Veronica Mars-filmen härom kvällen. Annie ville veta vad jag tyckte, vilket jag kan förstå eftersom hon är en bidragande faktor till att filmen faktiskt blev till. Hon är en lojal liten Marshmellow min lilla Annie. Och som hon pratat om denna film, som från början egentligen var en serie men som lades ner mitt i ingenstans med en massa lösa trådar. Hon har berättat om hur upprörd hon kände sig då, när serien lades ner, hur fantastiskt lycklig hon blev när hon upptäckte insamlingen till The Movie och hur hon längtat efter premiären. Hon har bidragit med såpass mycket pengar att hon fått en t-shirt, en signerad poster, ett manuskript, klistermärken och livestreaming av filmen på premiärdagen. Missade jag nått? :)

Hur som helst, vad tyckte JAG om den? Får faktiskt lov att säga att den va helt okej, bra till och med. Långt ifrån dålig. Jag hängde med trotts att jag inte sett serien, dock har jag ju hört Annie berättat om den några gånger, vilket gjorde mig lite ofokuserad. Å andra sidan var jag så förkyld när vi såg den att det kan ha varit det som gjorde mig lite diffus.

Den va väldigt traditionell, alltså man visste ungefär vad som skulle hända och hur det skulle sluta. Men det gjorde inte så mycket eftersom det ändå gjordes bra.     Ja, som jag sagt förut, recensioner är inte min starka sida. 

Perfekt.. Ett ord som inte borde finnas

Här är två länkar som jag tycker du ska ta dig tid att kika på :)

Madelinn - Nu får det va nog
Ett blogginlägg jag snubblade över igår, helt klart läsvärt.

Perfekt?
Ett kort filmklipp, man blir lite lätt upprörd.
Samtidigt som man säger till tjejen som ligger där att hon inte duger som hon är, säger man att vi som faktiskt tror att tjejen på bilden ser ut som resultatet, ska sträva efter något som inte finns.

Kommentarer!

Nu har jag äntligen lyckats ändra mina inställningar så ni kan lämna kommentarer, troligtvis kommer ni få fylla i några bokstäver bara för att min... sida lr nått ska veta att det inte är skräppost :) Så underbara ni som läser, visa att ni finns och lämna en kommentar .

Hej då

Inaktiverade min facebook förut, så försök inte nå mig där, det kommer inte funka.

I detsamma jag skulle trycka på inaktiverings-knappen, tänkte jag på just det, att vissa inte kommer kunna nå mig. Men efter några sekunders eftertanke så insåg jag att om folk verkligen vill nå mig så kommer de göra det, one way or another.

Anledningen eller anledningarna passar nog bättre, är att jag tröttnat.
På mig själv och mitt sätt att bli irriterad över vad folk skriver, tankarna om att jag inte vill läsa om vad nån äter till lunch, middag eller kvällsmat. Att jag inte vill veta människors åsikter, att jag tycker de gnäller över pytte problem som inte existerar. Men det är mitt problem, det är klart att människor skriver vad de känner, tycker och tänker och om jag då stör mig på det, då är det väl jag som är dum som fortsätter läsa?
På bekräftelsebehovet.
På hur nedtryckt man stundtals kan känna sig, för att ett inlägg, en bild inte fick den respons man ville ha eller man trodde att det skulle få. Tankarna på att man inte är tillräcklig, att man tror att man inte spelar roll, för att man inte fått tillräckligt många "likes."
Alla bilder, alla statusar, som får en att se ner på sig själv för att man inte är perfekt, som dem. Som man egentligen inte har en aning om vilka de är, hur deras verkliga liv ser ut men som man tror att man känner för att man är vänner på facebook. Det är så dumt. Man glömmer bort att man gör ett val varje gång man lägger upp något, man väljer att måla upp sig själv på ett visst vis, för att man kan. Vilket kan få en att framstå som världens bästa eller världens största idiot och ingen utav dem är nödvändigtvis sanna.

Jag vill vara social på riktigt, träffa riktiga människor, göra saker på riktigt, inte genom en dataskärm. Jag vill inte gömma mig och vara rädd för att folk inte ska kunna tycka om mig på riktigt. Jag vill att folk ska kunna se mig som den jag är, med alla brister och fel. Inte döma mig på förhand pga en bild, en kommentar... Jag är mer än alla fyllebilder som finns upplagda på mig, jag är mer än mina oftast deprimerade status-uppdateringar, som överlag är väldigt få, men ändå. Jag är mer än mina likes och kommentarer. Vi är så jävla mycket mer men det är så lätt att glömma bort när man sitter där och gör sig en bild av en person man aldrig träffat. Det blir bara lättare och lättare att döma sina medmänniskor när man inte behöver träffa dem öga mot öga.

Jag får troligtvis räkna med abstinens nu när jag inte längre kommer träffa alla dessa människor jag egentligen aldrig träffar. När jag inte längre får inbjudningarna till olika evenemang som tidigare bekräftat att jag finns men ändå inte.

"...efter ett tag insåg jag, när jag kollade på de andra som var inbjudna, att jag bara var en person i en "vänner-lista" och att man tryckt på skicka till alla."

Man blir en i mängden, nån som tror att den finns...

Har tröttnat

Nu är jag trött på att ligga här som en slemmig sill, blir ju fan aldrig frisk!! :(
Vill ut och träffa folk, röra på mig, skratta.. Blir inte mycket av nån utav de grejerna när man snorar och nyser, är en smittohärd och man vill inte gärna umgås med en sån.

Gjorde ett pärlband igår :) Kunde nämligen inte riktigt fokusera på Bourne. Riktigt trevligt att trä pärlor på ett band. Har hängt upp det i ett fönster i vardagsrummet, tänkte att det skulle bli fint om solen sken på det.. Men idag skiner inte solen.

Skidskytte. Måste ses!

Bourne

Eftersom jag aldrig tycks bli bättre så får det bli actionmaraton. Matt Damon som Jason Bourne är aldrig fel :)
Så om ni har Slut på idéer så föreslår jag dom :D men nu ska jag snora vidare.. Höjt!

Flanellskjortor med tobaksludd i fickorna

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan. Det är något diffust som rör sig utanför mitt medvetande, som en smekning, en vindpust eller en viskning så tyst att den knappt är märkbar. Men när jag väl uppfattat den är det som en mörk våg av tomhet som slukar hela mitt jag. En isande tystnad. Något som pressar luften ur mina lungor.

Smärtan i att veta att minnet av ditt ansikte kommer blekna och tillslut försvinna, sliter i varenda del av mig. Att minnet av din röst redan tynat bort.. Jag försöker verkligen minnas ditt skratt, ditt leende, hur du uttryckte dig men det finns inte kvar. Bara en känsla som säger att du funnits där en gång.

Det är som störningar i en tv-sändning, brus och flimmer, det går inte att fokusera. Jag vet inte om jag någonsin fullt ut kommer förstå att du inte finns här mer, ibland ber jag om att du ska komma hit. Jag tittar ut i mörkret och hoppas att kanske, kanske hör du mig och kommer hit, bara för en liten stund. Bara så jag kan få behålla minnet av dig, att åtminstone ha en levande bild av dig. Men du visar dig aldrig.

Jag kan inte prata om dig och känna samtidigt. Om jag öppnar den dörren, tornar oändligheten upp sig som ett stort svart hål. Och jag kan inte fylla upp tomrummet för att nå dig. Mellan oss vilar evigheten. Du är tillräckligt nära för att jag ska veta att du är där men för långt borta för att synas. Du är bara en viskning som jag aldrig mer kommer få se. Och den känslan kväver mig.

Jag brukade alltid tänka att du fanns där, bara ett samtal bort, så jag lyfte aldrig telefonen och ringde. Jag trodde aldrig att det skulle bli försent.

Men plötsligt en dag har oändligheten tagit deras plats och allt du kommer önska är att du ringt, en enda gång, barra för att få höra en röst du aldrig någonsin kommer få höra igen.

Pappa, 0702425173

Drömmar om Florens

Kollat på flygbiljetter till Florens eller ja, Pisa egentligen. 180 pengar, det borde jag ha råd med :) isf åker jag den 19 april.

Natten har varit våldsamt lång, ont överallt och andningssvårigheter, vid ett la jag mig på soffan istället och lyckades faktiskt somna. Vaknade dock miljontals gånger av att jag hörde och såg saker, mycket trevligt. Tur att man inte är mörkrädd. Mamma kom hit med värktabletter vid nio ungefär så jag fick några timmars sömn. Det lustiga är att jag inte har feber, bara symtomen.



Florens alltså, äta glass, besöka Il duomo och boboliparken, äta ceasarsallad på Astor, åka till Viareggio och bada i havet, bara njuta. Saknar det alldeles våldsamt mycket! Finns så mycket att se, så mycket historia och så himla mycket go mat!
Jag ska skicka iväg ett mail till Fabio och se om han något rum ledigt framöver, han sa att jag skulle höra av mig om jag tänker åka ner. Hoppas bara han har kvar samma mail-adress.

Saknar Conad :P

Wohoooo...

... Va förkyld jag börjar bli! Nyser cirka 10 ggr/timmen. Det är MYCKET. Annars nyser jag typ en gång varannan veckan :P lite lustigt.

Har varit till Stjerneskolan och frågat om distansutbildningar, jag blev inte klokare, snarare mer förvirrad. Får kolla nätet istället. Det skulle iallafall vara kul att ha något att göra. Och en kurs kan väl inte vara dödenskaviar? Eller, nån som gått nån distanskurs?

Tror jag har bestämt mig för att åka till Arvika på Lördag, inte helt säker eftersom jag troligtvis bara kommer bli mer och mer förkyld de närmaste dagarna och sen "måste" man köpa förköpsbiljetter. Jag gillar inte att binda upp mig. Tänk om jag tappar lusten? Eller blir jätte sjuk.. Då har jag lagt ut pengar i onödan. Typiskt. Det är långt dit också, kan inte gå hem när man vill. Brukar alltid spåra när jag är på annan ort. Jösses va problematiskt. Men det vore ju ännu mer trist om jag åker dit och inte kommer in föratt det är slutsålt. Hjälp.

Ge mig!

Just nu är jag besatt av alla vackra klänningar som finns på Free People´s hemsida, jag vill ha i princip allt!

Sen jag "återuppstått från de döda" har jag ett gigantiskt behov av att förnya min garderob, maxikjolar/klänningar ligger högt på önskelistan, gärna i trevliga färger. Är relativt trött på svart, vitt, beige och grått. Inte så konstigt med tanke på att jag varit färgblind i en hel evighet! :P


Ni får jätte gärna komma med förslag på sidor där de har lite bohem-inspirerade kläder om ni vet några eller om ni bara vet några andra bra sidor.

Typiskt

Jag vaknade i morse, eller att vakna är fel uttryck. Jag trodde att jag vaknade i morse och att det va två dagar innan jul, mamma låg i sängen bredvid mig, blev grymt förvirrad.. Och kände mig förlamad i hela kroppen. Det tog mig våldsamt lång tid att fatta att jag inte va vaken. När jag väl vaknade kände jag mig fortfarande förlamad, äckligt! Upptäckte också att min hals kändes som mina fötter brukar kännas dagen efter alltför mycket dans i höga klackar. Öm och irriterad med andra ord, precis på gränsen till vattenblåsor men inte riktigt... Och mitt huvud kändes tungt och tjärigt.

Med andra ord är jag lite lätt förkyld, har gått omkring och släpat hjärnan efter mig i ett snöre hela dagen. Så nu är huvudet fullt av grus.. Jag vet det eftersom jag känner hur det skaver i ögonen.

Annars är allt faktiskt bra, slutat med alla tabletter utom seroquel. Smart. Känner mig mer närvarande, orken och lusten att göra saker har återvänt :) Kan göra alla de där vanliga sakerna, diska, tvätta, laga mat, duscha, gå upp osv. Och det är helt jävla underbart! Tränade faktiskt förra veckan, det är väl troligtvis därför jag är förkyld/sjuk nu, men ändå, det va roligt. Så bara det här går över så ska jag fortsätta, lagom.
Det är mitt stora problem, att göra saker lagom, jag har inte den inställningen. Så jag måste lära mig.

Nu ska jag nog återgå till mitt ofokuserade serie-tittande eller gå och lägga mig. Har jag tur så är jag pigg och kry i morgon när jag vaknar!

Svart eller röd?

http://www.freepeople.com/clothes-dresses/dancing-queen-dress-31257561/

Åh så jävla underbart!