på denna väg som inte finns

Jag är tom, så fruktansvärt tom, isolerad.
Vad tjänar det till att äta, varför hålla meningslösheten vid liv? Äter tillräckligt mycket för att dämpa den värsta känslan av hungern eftersom den gör ont, men den är verklig så jag behåller den. Dumt att äta för mycket. Dumt att ge energi till tankarna som hopas i mitt huvud. Bättre att vara hungrig. Sova. Sova är trevligt, sova är en annan verklighet, en verklighet som passar mig, en verklighet där Batman inte räddar mig när bovarna sticker ner mig med kniv, en verklighet där våldtäcksmännen jagar mig in i döden, men inte ens där får jag dö. Ibland är sömnen snäll, rofylld, trygg. Men oftast jagas jag av demonerna även där.

Jag drömmer om lyckan när jag är vaken, mardrömmar. Den finns inte, vad är det för något, ett privilegium som inte är ämnat för mig, kommer jag någonsin bli lycklig? På riktigt? Ni ser det ni tror att ni ser, men det är inte sant, så fruktansvärt långt ifrån sant. Jag är inte hon, eller kanske är jag hon men hon är inte mig. Jag vet inte, jag vet ingenting eller åtminstonde inte mycket. Förvirrande. Diffust. Rörigt. Jag borde vara tacksam för det jag har, jo jag vet precis att det är så du tänker. Att jag är otacksam för jag har så mycket. Men har jag verkligen det, är du säker på det, det är bara något du tror. För det saknas något oerhört viktigt, Jag saknas, vart fan är jag, finns jag, jag tror inte det. Precis som lyckan, ett privilegium, men inte för mig.

I mitt huvud rör sig skuggvarelser som tar varje chans de får att slå sönder mig, göra mig osäker, förvirrad, rädd. Jag kommer aldrig att få vara, de kan inte tillåta mig att finnas. Så meningslös. Så sorglig, patetisk, obrukbar. Ja va fan är lycka? Ibland tror jag att jag är lycklig, det brukar vara i ungefär en dag, kanske en vecka om jag har tur. Det är de där dagarna när jag vaknar och orkar duscha, orkar andas, på riktigt, när kroppen känns lätt och fylld med liv. Förstår ni hur fruktansvärt det känns när denna känsla tar slut, när jag nästa morgon inte ens orkar släpa mig upp ur sängen och klä på mig. Nä, det kan jag inte kräva att ni ska göra.

Jag har Dan, vackra, underbara Dan. Jag förstår inte varför. Hur kan han stå ut med mig, denna meningslösa varelse, så livlös, grå och patetisk. Vad ser han hos mig som inte finns, vad är det han tror att han ser. Han precis som mamma har sett mig i mina värsta stunder, när hypomanin skenar och deprissionerna slukar mig. Vad är det som får dig att stanna? Jag är så oerhört glad att jag har dig men det betyder inte att jag är värd dig. Min vackra Dan.

Allt snurrar samtidigt som jag sitter alldeles still, dimmorna hänger som tunga moln runt mitt huvud och världen, livet, ter sig ganska omöjligt. Jag kommer aldrig bli frisk, med hjälp av tabletter kan jag hålla mig normal i perioder men det finns ändå alltid risk för detta helveteshål, episoder. Detta liv som inte finns, men ändå har jag ingen rätt att avsluta det, beslutet att bli fri, har jag ingen rätt att ta, så jag måste (MÅSTE) fortsätta min vandring på denna väg som inte finns.

urspårad

ja, vad ska man säga, jag va på fest, hade tydligen alldeles för roligt och sen är allt svart.

Jag minns nån slags känsla av uppgivenhet, rädsla och hopp, hopp över att det va slut. Det va det inte, för jag ligger ju här nu och försöker fatta vad som hänt. Troligtvis borde jag inte dricka.
Att inte veta vad som hänt, ger extrem ångest.
Det klaraste minnet jag har är att jag ramlade, varför vet jag inte, men plötsligt låg jag på golvet och sen kom nån och hjälpte mig upp, bedrövligt!
Allt annat är ett stort svart grötigt ingenting... :(

Jag tror alkoholen tar fram det hypomana eller det maniska jag vet inte vad det är och det som är otäckt med det är att det inte är jag någonstan, Hon tar över och jag står bredvid och fattar ingenting... Jag måste ringa nån...

(Ful)Bilder, det bjuder jag på

Jag glömde ju! Upptäckte att jag har nått mupp-program till webb-camen, så jag roade mig med det i typ en timme i morse :) Fantastiskt roligt, iallafall för mig som är lättroad! Jag ska finna lämpligt offer att spela in filmer med, strålande :D

minnen på ett ljudspår

Det är ganska underligt hur man kan förnimma sig känlsor när man lyssnar på musik. Som när jag lyssnar på Heaven och känner precis hur förtvivlat kär jag var i Olof (oloV) Ericsson när jag gick i åttan och satt i "trumrummet" på musiken och önskade att han kunde tycka om mig eller känslan som uppstår när jag hör Eddie Meduzas "Gasen i botten", jag kan minnas hur Carro sa att jag inte fick lyssna på den och köra bil samtidigt. Eller all vår (Pernilla, Carro, Annie och jag) singelbils- musik, alla känslor och minnen som bubblar upp, alla nätter vi spenderat i olika bilar och haft hur kul som helst, de kommer alltid finnas i alla dessa låtar. Ganska fantstiskt! Livet eller nej, Världen skulle vara fruktansvärt tråkig utan musik, jag skulle inte kunna tänka mig en värld utan iallafall.

Idag har jag haft ont i huvudet precis hela dagen, inte så kul men man får väl va glad att man har ett huvud att att ha ont i... :P
 Har varit till Susanne med mamma, det var givande, riktigt upplyftande faktiskt, så nu ska jag testa ny medicin och se vad som händer. Hoppas hoppas hoppas att jag svara bra på dom! :D Då blir alla glad! Speciellt jag.
Varit till nya gymmet också och blivit presenterad för en massa maskiner, men tyvärr äger jag inga "inne"-skor så jag tränade inget, vill inte riskera att tappa nått tungt på tårna och med tanke på huvudvärken som har hamrat hela dagen så kanske jag gjorde bäst i att inte träna. Håller fast vid att Maria verkar fantastisk, det här kommer bli jätte bra :) Fick ett träningsprogram att följa i 6 veckor, då kanske magen drar ihop sig lite :D

Dan kommer hem i natt och jag hoppas att han vill följa med mig till Karlstad i morgon :) behöver som sagt nya "inne"-skor, allt är dyrt, det är upprörande!

Nu är jag alldeles för trött... Natti

I´m alive! Och jag ger aldrig upp, för idag är jag stark!

Söndagkväll började det, det... Det är som att stängas in i ett rum med klädda väggar, man känner sig isolerad och vill bara lägga sig ner och försvinna, dö, kalla det vad ni vill, man vill iallafall helst inte vara vid medvetande och förstå hur jävla meningslös man är när man bara ligger och önskar att man inte fanns. Det här extremt vackra kortet tog jag igår.. Ser jag verkligen ut så? Hemskt!

Idag blev jag plötsligt jag igen, så dåligt som jag (och säkert många andra) mår ibland (eller ganska ofta) och sedan blir "normal", det är som att föddas på nytt, underbart! Det är som att öppna ett fönster till ett hus som stått stängt i hundra år, plötsligt kan man andas, tänka, se, det går inte att beskriva... Det är ett mirakel!
Så idag färgade jag håret :) och låt mig säga att jag tycker att kortet jag tog idag är helt underbart, även om jag ser grinig ut så ser det ut som jag lever.
Och jag passade på att skaffa gymkort på Puls, Maria som är där, verkar helt fantastisk! Och förhoppningsvis är jag pigg i morgon också och orkar gå dit och testa lite. Ska till Susanne också.. Det är inte fullt lika kul men det behövs verkligen!



Underbara Emma <3 du är så otroligt stark, lova mig att du aldrig någonsin ger upp! Du är SÅ värd att kämpa för och du är värd all respekt, i all din enkelhet är du så otroligt vacker. Jag vet att du vill göra mer, vara mer, men vet du? Du är bra som du är, för du är du och det räcker <3



 

hur accepterar man nått sånt här

Skulle du acceptera att ditt liv rann mellan dina fingrar och det enda du kunde göra var att se på?

Det är så det känns, jag har legat i min säng sen i söndags kväll med undantag för två gånger när mamma tvingat mig äta. Nu har jag lyckats få ihop mig såpass mycket att jag sitter i soffan och skriver det här.
Det är ett fruktansvärt slöseri!

Ingen ser och det som inte syns, finns inte.
Hur förklara man något som inte finns?
Hur förklara man hur det känns att inte vilja gå upp ur sängen och hur förklara man den meningslöshet som äter upp en inifrån och ut?
Kan någon förklara för mig vad meningen med detta såkallade liv är?
För jag kan verkligen inte se den.
Jag lever för i morgon...
Hoppas att livsviljan plötsligt ska återvända, lika plötsligt som den försvann.
Att jag i morgon ska vakna och gå upp, äta, duscha, borsta tänderna, klä på mig, fungera...
Dessa saker som är så självklara, finns inte ens i min värld, i min värld badar allt i kolsvart, tung, kletig olja.
Jag är en fånge i mitt eget huvud och enda vägen ut är definitiv, slutgiltig...

Men vem är jag att bestämma över liv och död?

äntligen

Idag lyckades jag äntligen göra biffar :) gott! Men nån resa till karlstad blev det inte för min del, drömde en miljon mardrömmar så jag va inte så pigg i morse. Men jag har gått en promenad med mamma och gjort mat så helt meningslös har jag inte varit.

Har grymma blåmärken på mina sittben (inte för att jag har tittat efter, men det känns) sen jag va med ingela och red igår och jag har fin träningsvärk i magen. Mina 77 midje cm ska reduceras till åtminstonde 70, det är för bedrövligt hur jag låtit kroppen säcka ihop när jag varit i Florens... I våras mätte jag 65 cm runt midjan, det kanske är i minsat laget men 68-70 tycker jag borde vara okej.
Försöker dra ner på kolhydrater eftersom det va det enda jag åt där borta och kinder maxi, äckligt gott! Det går relativt bra, är iaf en reducering med typ 70% och sen lite träning och allmän motion ovanpå det så borde det bli bra :)

Linda ringed precis och berättade att hon följer med Barbro upp i helgen, mycket bra, vi träffas alldeles för sällan! Min fina kusin <3

Kan man jobba hemifrån? (med något annat än telefonförsäljning?) Jag försöker komma på vad jag ska göra, känner mig så rastlös, blir galen... Dagmamma kanske, jag som har energi som en sengångare, det kanske vore något, eller kanske inte :/

Nu ska jag gå till mamma och dricka vatten :)
Kram!

LAN pågår..

... på hög nivå i mitt vardagsrum. Men men, de som kan ha roligt ska väl få ha det, eller?

Idag har varit en dålig dag, det enda jag har längtat efter sen i morse är att jag ska få lägga mig och sova igen, strålnade! Den enda stunden av sinnesfrid har varit när jag var med Ingela till stallet och red, tystnad, bara jag och Demi som slogs om vem som skulle slå vem i leken "att få Demi att gå fint." Låt oss säga att det blev oavgjort.

Också denna dag misslyckades mina planer om att göra biffar :( dagens köttfärs var ännu gråare och luktade ännu skummare än gårdagens, man blir så glad. Det är helt enkelt inte meningen att jag ska göra biffar!

Om jag orkar ska jag följa med Ingela och Carro till Karlstad i morgon, om jag inte orkar så ligger jag väl här och tynar bort som vanligt. Usch jag är verkligen sorglig!


Du och jag är som två pluspoler på ett batteri
Hur vi än försöker så passar vi inte ihop
Det skulle va så lätt att vända dig ryggen
Det skulle vara helt underbart att se dig gå

Jag vet att du inte gillar sättet jag lever vårt liv
Du kan vara säker på att jag inte gillar ditt
Vi är två fiender som tvingas leva tillsammans
Och vi kommer båda slåss tills en av oss dör

Hur är det möjligt att älska någon man hatar?
Hur kan man hata någon som oss?
Tillsammans utgör vi en helhet, ett liv
Ett liv som ska räcka till två

Nya tag

Idag har varit en produktiv dag, jag och mamma har träffat AnnMarie och pratat av oss lite, det enda vi kom fram till var att jag skulle träffa Susanne nästa vecka och sen får vi se vad som händer. Jag behöver iallafall en kontakt så jag kan lära mig acceptera vem jag är eller vad jag har...
Vi har tvättat bilen också, riktigt trevligt, gick fortare än jag trodde :) Så nu är han ren och fin!
Jag fick min mönsterkonstruktions bok (nöjd) och vi har varit till biblioteket och lånat böcker.

Nu har jag precis kommit hem från gymmet och är skönt trött i ryggmusklerna.


Precis under mitt skinn kryper rastlösheten omkring, vad ska jag göra med mitt liv?! Ständig fråga som skapar panik, jag vill finna något meningsfullt att fylla mitt liv med. Något som får mig att gå upp på mornarna, något som kräver att jag tar hand om migsjälv istället för att rasera det jag desperat kämpar för att bygga upp. Men vad? När mitt inre är som natt och dag, två personer fångade i samma kropp, med olika viljor och med helt olika sätt att se på saker och ting.

Innan allt gick åt skogen

Åt helvete med allt

Ja så gick det med det...
Jag pratade med en psykolog/psykiatriker i måndags och hon tyckte att det nog var bäst om jag åkte hem till min familj och hämntade ny kraft. Så här sitter jag nu, i ruggigt gråa Torsby och är ganska missnöjd med utgången på mitt studentprojekt. Men jag försöker intala mig själv att jag vågat prova och att det är huvudsaken. Nu vet jag att jag vågar iaf. Men det var alldeles för högt tempo och en utbildning är inte värd att offra sitt liv för.

Nu börjar vägen tillbaka, dock tog jag tag i det här såpass tidigt att det kanske inte tar en evighet att lösa den här gången.

Jag är;
*Arg och jag har verkligen inte accepterat att det här är mitt liv
*Uppgiven
*Trött, helt fruktansvärt trött
*Frustrerad
*och Meningslös

Den jag trodde skulle bli gladast över att se mig blev minst glad av alla, vilket har fått mig att ifrågasätta relationen i allmänhet. Går den åt helvete nu också?
Jag har redan börjat fundera på att åka härifrån igen, vad är meningen med att vara hemma när den man vill ska vara glad ser ut att önska att man inte vore här...

Det bästa med Torsby är;
*Familj och vänner
*Att det är tyst
*Inga irriterande paraplyförsäljare
*Att det luktar så gott

Jag saknar Frida...

like it or not, this is it

Jag har legat i min säng sedan i onsdags med undantag för att jag varit till rektorn idag och berättat att jag är trasig.

Jag är ensam ute på ett stort hav med vågor som frenetiskt försöker släcka mitt ljus, desperat försöker jag skydda lågan från att drunkna. Jag är för trött för att simma, hoppas att jag ska orka hålla andan tillräckligt länge för att nå ytan..

Jag är inte rädd för att må dåligt, jag är bara så trött, hur många gånger ska man behöva resa sig ur askan och hur många gånger ska man behöva se sig själv slagen i spillror?
Det är inte mitt fel, inte ditt, inte någons, det bara är så...