Jag var men Jag är

Jag antar att jag borde byta namn på bloggen eftersom jag inte längre är bipolär, fåniga etiketter, jag är ju jag oavsett.
Men frågan är vad den ska få heta istället..?

Trodde ju verkligen på att jag fått rätt diagnos, då för tre år sedan. Bipolär. Och jävlar va bipolär jag blev! Tappade bort mig själv bland alla symptom man skulle ha, kunde ha, som jag kanske inte hade, egentligen. Det tog ganska lång tid innan jag fann tillbaka till vad som var jag och insåg att jag är ju fortfarande jag, diagnos eller inte.

När jag nu fick min nya diagnos så bryr jag mig inte lika mycket, jag konstaterade för tio år sedan att jag hade någon form av schizofreni. Men det kanske är skönt att ha det på papper, ett bevis på att jag har haft rätt.
Min förvrängda verklighetsuppfattning, mitt storhetsvansinne och min odödlighet, min misstänksamhet. Jag har ju ändå på något sätt lärt mig leva med allt och det är normalt för mig. Mina röster är en del av mig och när de försvann kände jag stor saknad. Jag känner mig inte hel utan alla mina dimensioner.

När jag säger att jag är galen tror en del att jag nedvärderar mig själv men det är i själva verket en komplimang. Ni ser inte det jag ser. Ni ser inte eldarna och känner dem inte brinna innanför ert skinn. Ni hör inte skratten och viskningarna, känner inte styrkan i att dela hemligheter med väsen som ständigt dansar framför era ögon.

Jag är som sagt medveten om mina vingar och jag vet att ni har dem också men ni tror inte på det och jag tänker inget säga.

Dimma

Jag är allt och lite till.

Mitt storhetsvansinne vet inga gränser.

Jag har alltid funnits och kommer alltid finnas, mitt medvetande är oändligt.

Jag är en gudinna i en hemlös kvinnas kläder.

Jag är en tiggare utklädd till aristokrat.

Omvänd, bakvänd, spegelvänd. Igen och igen tills ingen längre minns.

Förlorad, för alltid.

Jag är medveten om mina vingar och jag kan flyga hur högt jag vill.

Jag störtar och krossas, en avledningsmanöver, en illusion.

Jag byter skepnad genom evigheten.

Eufori, mani, hysteri. Makten är min, oövervinnerlig.

Ensamheten är obeskrivlig.

Jag gråter ständigt inombords.

Jag längtar tillbaka till början, till det som jag inte längre minns.

Jag skriker, fast inte så någon hör.

Ingen kan nå mig för jag lever i en annan dimension. Vinnare eller förlorare, kanske både och.

Hög på koffein

Det är i det närmaste fantastiskt att jag mår såhär bra, det är nästan som en dröm! Kan inte minnas när jag mått såhär bra senast, det måste vara flera år sen! Underbart är kort? Förhoppningsvis inte.

Så dåligt som jag kan må, lika bra om inte bättre kan jag också må. Jag vet inte hur jag ska beskriva mitt liv, det är en förbannelse men samtidigt en välsignelse. En blandning mellan de djupaste bottenlösa avgrunder man kan tänka sig och sedan paradiset, höjder som man knappt vågar drömma om.

Jag ser dem gå bredvid varandra, hand i hand. Hon ljus som solen och Han mörk som natten. De smälter samman och dras isär. Slåss om herraväldet, älskar varandra. Hon är diffus och han är skarp. Ibland vet jag inte vem som står för vad. Hon är mjuk och varm, lugn och trygg. Han är kall och stolt, intensiv och sorgsen. Så vackra tillsammans.
Passionerade.
Hans klor sliter sönder hennes hud, hennes läppar kysser bort hans hunger. Han bränner och förtär, hon lugnar och mättar. Ständigt en balansgång mellan hopp och förtvivlan. Ett stadigt grepp om hennes hals, ett varsamt grepp om hans hjärta.
Inferno.
Hon bränner sönder hans hud med styrkan från sitt ljus, han brinner, förtärs, får inte nog! Han skriker, hon vinner, åtrår hans kyla. Hon drömmer om mörkret, om lugnet, natten. Orkar inte brinna mer. Vem är vem och vad är vad. Intrasslade i varandra tills de båda glömt vad som är rätt och fel. Om hon går fryser han ihjäl, om han går brinner hon upp. Bundna till varandra i evighet.    

Jaha

Ja då sitter man här igen, uttråkad och då har jag ändå försökt sysselsätta mig på alla möjliga vis. Har satt upp en tavellist i köket, bakat en kaka, hängt upp en anslagstavla, städat Stures bur, dammsugit och jag har ändå triljarder timmar kvar av den här dagen.. Har ju varit på praktik också, gick dit, gick till coop och köpte muffinsformar (ifall att,) ringde till mamma, va dit och åt mat och ja.. Nu sitter jag här.

Vaknade klockan 06.25 och trodde att jag hade försovit mig, så sen dess har jag varit vaken, det är ju i det närmsta fantastiskt!

Så vad ska jag göra nu? Förslag mottages med stor tacksamhet!

Och ute regnar det

Men alltså, JAG HAR SÅ TRÅKIGT!
Det är förvisso ganska trevligt eftersom det betyder att jag vill göra saker men det är ju inte särskilt kul ändå.. Dricker te för att sysselsätta mig.

Ja men annars då?
Jo jag kan inte hålla i pengar just nu, poff så är de borta! Grymt jobbigt.. Fick ett paket från bubbleroom idag. Som tur är så var skorna jag beställde för stora så jag där sparade jag drygt 1500, jeansen var för små och den rosa kjolen jag har suktat efter i en evighet var inte alls så trevlig som jag hade tänkt mig. Bra där! Tillbaks med allt bara.
Det finns så mycket kläder i min garderob att den sprängs snart. Kanske inte riktigt men inte jättelångt ifrån. Klänningar och långkjolar men väldigt dåligt med toppar/tröjor/linnen och byxor. Vet inte riktigt hur jag tänkt.

Nu börjar tet göra sitt, yr i huvudet, wiiie!

Om jag bara kunde ta tag i nån av alla mina drömmar men jag är rädd att om jag gör det och stöter på patrull så går de i kras. Jag vill sy klänningar, bli makeup artist, måla/rita magiska motiv, skriva underbara dikter. Men nej. Kanske ska försöka ta tag i min ekonomi till att börja med.

Diagnos; Schitzoaffekt

Det stör mig att jag i flera år gått omkring och trott att jag är bipolär när jag egentligen är något annat. Förvisso är schitzoaffekt en blandning eller ett mellanting mellan bipolär och schitzofren (det ska jag inte svära på men det är så jag har uppfattat beskrivningen.) Man har drag från båda diagnoserna helt enkelt.

Alla är hemskt rädda för mina röster, japp, de är väldigt läskiga. Att jag inte tycker det är så farligt och att jag faktiskt mår bättre än jag gjort på länge, det vill omvärlden inte riktigt se. De ska bort! Så nu har jag fått en tablett som heter zyprexa att ta till kvällen, mest för att få sova men också för att stabilisera mig. Jag däckade totalt av 5 mg som jag fick först, så nu provar jag 2,5 mg. Helt okej än så länge, tydligen kunde brösten börja växa, det vore ju fantastiskt!

Tiden går så våldsamt långsamt, vill gå och lägga mig men halv nio är lite tidigt... Vill hemskt gärna äta godis eller nått också men jag försöker låta bli, GAH!