Välkomnar mörkret

Annie blir alltid förfärad över hur mörkt det är här, tänder alla lampor.
Jag sitter ständigt i mörker, tomheten känns inte lika starkt om man inte ser den. Meningslösheten förtär inte min själ lika våldsamt när jag kryper ihop i mörkret och låtsas att jag inte finns. Närheten till mina döda känns närmare i mörkret. Jag stänger in mig själv i mitt sovrum och sover bort allt ljus, begraver mig själv i nån fånig dröm om hopp och framtid.

recap

Tror jag har sovit i flera dagar, bara legat här. Trevlig hobby.

Julen kom och nu kan man väl säga att den passerat, äntligen, jag gillar inte julen. Inte mina råttor heller, de slåss mer än någonsin och Sixten är alldeles för smal. Så jag antar att det är något som är fel. Kanon.
Är ingen bra djurhållare. Sover alldeles för mycket.

Juldagen, den stora hemvändardagen, kom med sina skyhöga förväntningar och slutade allt som oftast i besvikelse. Nångång kanske det blir rätt.

Jag pratar med pappa varenda kväll, ingen dialog precis men jag är å andra sidan ganska van vid envägskommunikation. Jag vill iallafall tro att han lyssnar. Ber om ursäkt för alla dumheter jag håller på med, hoppas att han inte är alltför besviken nu när han kan se vartenda felsteg jag tar. Säger att jag hoppas kunna göra honom stolt nån dag, att jag älskar honom och han får sova gott. Det är ju trots allt på kvällen vi pratar.

Efter att jag fick veta att mina sköldkörtel värden blivit förhöjda, dagen innan pappa gick bort, ansåg jag att det fick räcka med bedrövelse så jag avbröt min litium behandling. Så nu väntar jag med skräckblandad förtjusning på vad som kan tänkas hända.

Nästa stora grej är väl nyårsafton, årets största antiklimax.

'til death do us part

Jag kan inte känna någonting, bara tomhet.
Från att ha funnits till att inte finnas alls, det går inte att ta in.
Att aldrig få se dig igen, aldrig höra din röst, hur går det till?

Jag såg dig lida de sista dagarna, jag såg dig kvävas och jag såg rädslan i dina ögon, jag såg dig komma tillbaka och sen kvävas, om och om igen. Jag hörde smärtan i dina rop, såg den i ditt ansikte och i dina rörelser. Att veta att man ska dö när man inte vill det men inte kunna göra något åt det, är något jag inte kan föreställa mig. All den ångest och rädsla instängd utan att kunna förmedla. Herregud, den ensamheten du måste ha känt..

Du förändrades så fort, från att vara min pappa, stark, glad och full av liv. Och sen som att vända på en hand blev du så gammal, så svag och du försvann.

För din skull var det här det bästa som kunde hända, det fanns ingen återvändo och att se dig ligga och lida är inget jag önskat. Där du är nu finns ingen smärta och ingen rädsla och jag hoppas att du har återförenats med alla de du saknat, jag har iallafall bett dem om att ta hand om dig.

Sov gott nu pappa, så ses vi kanske igen
I mina minnen kommer du alltid leva vidare
Jag älskar dig  

Jag orkar inte

Jag är knockad. Totalt meningslös. Försökte skrika efter mamma så hon kunde hjälpa mig vakna, inuti hörde jag mig själv skrika, utanför hörde jag bara ett svagt väsande. Och vad hade det spelat för roll, hon är inte här.
Klädhögarna hopar sig, mitt hem ser ut som ett kaos och jag får panik, för jag orkar inte..
Något sliter i mig, mitt huvud brinner och hela tiden trycker någon ner mig i mörkt vatten.

Jag fortsätter brinna. Men av en anledning jag inte förstår så är jag förlamad.