Beastly

För ovanlighetens skull ligger jag hemma och är sjuk, inte bara i huvudet alltså utan i kroppen, också. Det började i Lördag kväll när jag skulle ut och fira min födelsedag, typiskt! Så sedan dess har jag legat här och kollat på film. En utav dem är en modern version av Skönheten och Odjuret, min favorit från Disney. I huvudrollerna, Alex Pettyfer och Vanessa Hudgens. Klicka på bilden för att se trailern :) Det här är alltså inte någon typisk Emma-film, jag brukar ju för det mesta hålla mig till action, thrillers och kriminalare men det kan ju va trevligt med något annat ibland :) Håll till godo!

Se trailer HÄR :)

P.s Ny diagnos

Jag är nog inte bipolär längre, inte enligt mina senaste läkarintyg. Nu misstänks jag vara schizoaffektiv, ett ännu svårare ord med hemsk stavning. Innebörden? Inte riktigt säker. Men jag tror att det är en blandning mellan bipolär och schizofren, det bästa från två världar alltså. Wiiie! Fast det kommer väl inte som någon överraskning direkt, diagnostiserade mig själv med schizofreni för sisådär 10 år sen...

Skiter i mina tabletter i natt, kanske mår jag bättre om jag sover mindre, det låter ju inte som världens bästa idé men.. Jag kan alltid ta dem i morgon kväll om jag skulle må sämre.

D.s

Augustimörker

Det är egentligen ganska logiskt, ju mer mörker desto klarare ser man ljuset, då är det inte så konstigt att man i fullt dagsljus inget ser. Det tar liksom ut sig.

Jag har alltid känt mig mer bekväm i mörker, känt någon slags dragning till det. Jag känner mig mer "rätt" där, bland alla skuggor. Jag blir alltid piggare ju mörkare det blir och just nu är det extra tydligt. Mina dagar är fruktansvärt jobbiga, självmordstankarna haglar över mig, ligger mest och stirrar ut i ingenting. Håglös, ångestfylld och trött, så bedrövligt trött. Jag får skämmas när jag är ute bland folk, orkar inte hålla fasaden uppe och framstår nog som hemskt osocial och säkert otrevlig. Är så rädd att nån ska fråga hur jag mår, vad jag gör osv. Allt det där man av ren artighet alltid frågar. Att svara att man mår hemskt och man större delen av sin vakna tid funderar på minst söliga sätt att avsluta sitt obefintliga liv på, det faller liksom inte i god jord. Så jag håller mig mest hemma, inlåst och nerbäddad. Det är bättre att omvärlden slipper se. Det är bättre att hålla tyst tills man har något trevligt att säga.

Om jag är ljus, då är jag beroende av mörker. Jag skulle inte kunna existera utan.