Hemlängtan

Sitter och väntar på att Dan ska sluta spela och skypa med mig istället, saknar honom fruktansvärt mycket. Jag har hemlängtan, har drömt mardrömmar i två nätter, gråtit mig till sömns och vaknat flera gånger av att jag gråtit, man kan väl inte alltid vara på topp antar jag. Men jag ska härda ut, har varit med om värre saker än det här. Och jag har valt det här själv! Det som är läskigt är att våga lite på en person som kan vara galen i visa perioder, hur vet jag att jag inte är galen nu...

Man hinner tänka mycket när man är ensam och allt är tyst och inget speciellt händer, att tänka är ibland väldigt obehagligt.

Det finns små orosmoment, men så länge som jag fortfarande sover på nätterna så är det ingen fara. Jag kan bara inte bryta ihop igen, inte så snart!?



Livet är och blir vad man gör det till..