The freakshow's in town

Det är jobbigt nu, som sagt, oändligt. Vi är samlade allihop, grötigt och bedrövligt. Jag står med armarna hängande längsmed kroppen, tyst med stora ögon och ett vakuum som fyller mitt huvud till bristningsgränsen, orkar inte. Jag ser Henne, den ledsna sitta i ett hörn och vagga med tårar hängande på kinderna och ett knappt märkbart hummande genom stängda läppar. Och där är Hon, infernot, hon behöver ingen presentation.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte hur jag mår, vill fly, som så många gånger förr. Vi är här, tillsammans, finns det något mer skräckinjagande än det?

Hur många gånger kan man överleva ett inbördeskrig?