I miss you like crazy

Jag har förlorat så många, under ett enda år förlorade jag pappa, Faster Meta och Dan. Varför måste jag förlora dig med?! Gick du med dom eller försvann du nånstans mittemellan? Jag försöker minnas men jag kan inte, du smög ut under allt tumult och lämnade mig ensam här..

Livet skrämmer mig, det har det alltid gjort. Jag är rädd att jag ska vakna en morgon och inse att hela mitt liv va ett enda stort slöseri. Döden däremot, den lugnar mig. Jag kan bli en stjärna som slocknade för tidigt, ett hopp som gick under på vägen. Då skulle jag kunna ha blivit vad som helst, istället för att vara det jag är nu, ingenting. Framtiden finns inte, det där ljuset i tunneln, en fånig fantasi som inte är min att fantisera om. Jag har slutat drömma, slutat hoppats, för det finns inget där. Jag är en utav själarna i Styx, livlös svävar jag omkring i mörkret och kommer aldrig någonsin komma fram.

Kanske dömdes jag den där dagen för snart 19 år sedan, kanske var det meningen att jag skulle ha slocknat där och då. Ända sedan dess har döden sipprat in genom sprickorna i min själ. Inte konstigt att jag blev galen på vägen och förälskade mig i vad jag trott mig se.

Du har alltid varit där men nu, nu känner jag ingenting. Det vi har eller hade, va destruktivt men jag levde, vi levde och när du gick tog du livet med dig. För jag är tom och tyst! Det är så tyst att tystnaden gräver hål i mitt huvud.. Den gör mig bedövad.. Att du och jag var tillsammans var galenskap men att inte ha dig här gör mig galen. En enda lite mening, ett ord skulle göra mig glad. Bevisa bara att du finns här hos mig. Skrik mig döv, det spelar ingen roll, jag behöver dig.