Om ändå, men nej...

Jag va ut igår, det va till och med värre än vanligt. Inte för att jag var för full utan bara den där känslan av total ensamhet. Där står man omringad av människor och känner sig ensammare än någonsin, en underbar känsla som jag verkligen kan rekommendera... :/

Mår så fruktansvärt dåligt, men jag orkar liksom ändå se respektabel ut, vilket påminner mig om Stjerneskolan. Då var jag så sjuk att jag trodde att jag var bästa kompis med döden och att han inte skulle låta något hända mig, skar mig själv eller jag plågade mig i största allmänhet med diverse mindre trevliga saker men jag orkade fortfarande se ut som jag mådde helt okej. Man blir relativt bra på att sätta upp fasader och låtsas inför omvärlden men när man är själv rämnar allt och man är värsta psykbrytet.

Hoppet har lämnat mig, livet känns så meningslös att jag inte vet vart jag ska ta vägen och ensamheten äter på min själ. Just nu önskar jag att jag kunde försvinna eller att allt bara kunde ta slut. Att börja om vore trevligt om det vore hållbart, men det är det ju aldrig. Då skulle jag inte sitta här nu, då skulle jag troligtvis varit kvar i Florens och designat olika kollektioner. Det spelar liksom ingen roll vad jag vill för det är inte hållbart, jag kommer alltid finna mig själv sitta här och önska att livet ville vara barmhärtigt och ta slut. Det är så det känns! Och då är ett liv så oändligt långt...