Augustimörker

Det är egentligen ganska logiskt, ju mer mörker desto klarare ser man ljuset, då är det inte så konstigt att man i fullt dagsljus inget ser. Det tar liksom ut sig.

Jag har alltid känt mig mer bekväm i mörker, känt någon slags dragning till det. Jag känner mig mer "rätt" där, bland alla skuggor. Jag blir alltid piggare ju mörkare det blir och just nu är det extra tydligt. Mina dagar är fruktansvärt jobbiga, självmordstankarna haglar över mig, ligger mest och stirrar ut i ingenting. Håglös, ångestfylld och trött, så bedrövligt trött. Jag får skämmas när jag är ute bland folk, orkar inte hålla fasaden uppe och framstår nog som hemskt osocial och säkert otrevlig. Är så rädd att nån ska fråga hur jag mår, vad jag gör osv. Allt det där man av ren artighet alltid frågar. Att svara att man mår hemskt och man större delen av sin vakna tid funderar på minst söliga sätt att avsluta sitt obefintliga liv på, det faller liksom inte i god jord. Så jag håller mig mest hemma, inlåst och nerbäddad. Det är bättre att omvärlden slipper se. Det är bättre att hålla tyst tills man har något trevligt att säga.

Om jag är ljus, då är jag beroende av mörker. Jag skulle inte kunna existera utan.