En blandning av bitterhet och depression

Just nu vill jag lägga mig ner och... Ja va fan det nu är man vill.

Livet går vidare, jag ser det hos mina vänner, människor jag följer på instagram och facebook, hör fantastiska historier om hur folk går ner 40 kg, hur de blir fotbollsproffs och allt det de drömmer om. Jag är i en ålder där många skaffar barn, har studerat och fått en utbildning, ett jobb, en del har hus, intressen... Jag tycks inte få ta del av allt det där. Just nu gör det ont i mig när jag ser bilderna folk lägger upp där de gör saker, en sminkning, en promenad, ett träningspass, maträtt, biltur. För jag orkar inte! För att jag har den här förbannade skiten i min kropp som jag aldrig lyckas kontrollera.

Nu kan jag inte sova, jag har fått magkatarr, damen som gjorde cellprovet på mig igår tyckte inte det såg bra ut och skickar en remiss till gyn, en annan remiss är skickad till medicin för att mitt hjärta tydligen beter sig illa och nu känner jag hur depressionen kommer krypande med sina långa klibbiga, ångestdrypande fingrar. Jag vill strunta i allt det här, lägga ner.. För det är tydligen inte meningen, jag är ganska säker på att jag borde dött den där dagen när jag var nio, att livet inte är menat för mig. Om det vore det, skulle jag inte få ta del av det? Istället för att sitta här, dag ut och dag in.

Tro inte att jag inte försöker, började träna och det gick riktigt bra, tog ett litet "jobb" för att komma ut och det det kändes också bra men det är just det.. Så fort jag försöker och känner att jag är på väg upp på banan så dyker sådana här saker upp och allt slits ur mina händer. Man får ju inte vara för girig, man får inte ha hopp.


Jag kommer aldrig ta mig härifrån..