Ångest när den är som bäst

Idag har handlat om ångest. Större delen av dagen har jag bara velat skada mig själv fysiskt för att slippa känna det som finns i mitt huvud. Saker som man inte kan se eller ta på men som gör en illamående och får en att vrida sig i plågor.

Jag vet inte säkert varför jag fick ångest just idag men min största misstanke lutar åt tabletterna jag tog igår kväll. En natts sömn är inte värd det jag gått igenom idag. Men man måste pröva för att veta och nu vet jag, inga Imovane för mig! Av misstag blir man vis men inte rik...

Skulle ha varit Stockholm den här helgen, det gick åt helvete men då är det som det brukar. Jag ser ingen anledning till att åka dit när jag lider av sömnbrist, det hade inte blivit särskilt kul. En trött och grinig Emma på ett hotellrum, som inte orkar göra någonting. Sparar hellre de pengarna till en annan gång men med det sagt säger jag inte att jag njuter av min förståndighet och hemmavistelse. Är hemskt bitter... Men det går över.

Just nu vill jag mest rulla mig i glassplitter, inte för att det skulle göra saken bättre men det vore en sjuhelsikes avledningsmanöver. Nu gör jag ju naturligtvis inte det eftersom jag inte har någon lust med alla ärr det skulle resultera i och ångesten (ond cirkel) det skulle medföra att veta att man varit så.. (dum?) Men ångest har oftast ingen förståndighet, iallafall inte när den gått för långt, då vill man bara få bort den på något sätt. Gärna något som gör ont på utsidan och bedövar insidan. Problemet är ju bara att när man kommer på vad man gjort så börjar den om, fast lite värre. Ångest i sig är inte farligt, du dör inte av den, har jag i vart fall hört. Men det känns så...