Självplågeri och galenskap

Jag vet inte varför jag gör det här mot mig själv, plågar mig.. Kanske är det för att jag längst in känner mig ensam eller så kanske det är sorg över att inte kunna känna, vilket leder till att jag är ensam? Eller så är det något helt annat.. För jag mår ganska bra just nu, det känns som att livet kanske är på väg i rätt riktning, börjar arbetsträna i morgon, börjat med teater, ska flytta. Men jag mår inge bra, inte egentligen. Jag är trött, i kroppen, i huvudet, i själen och jag vet inte varför. Hela tiden denna tyngd... Och det är troligtvis därför jag gör såhär. Vad är det som är fel? Kan det inte få vara rätt...

Jag hör ju att någon skriker men jag försöker stänga det ute. Vill inte höra, vill inte se, vill inte veta. Men det kommer ändå ske, för något är fel. En del av mig håller andan, blundar. Jag känner det i hela kroppen, i händerna och armarna, bröstkorgen, benen och huvudet. Som att något väntar, som att jag hoppat och står still i luften och väntar på nedslaget. 

Den där känslan i munnen när man biter ihop tänderna, spänningen, ilskan. Den är snart här. Det känns verkligen så. Skulle jag titta mig i spegeln nu, skulle jag se det,, Jag skulle se henne, jag känner det.  

Varför nu, när allt ska börja, när jag fått en chans att börja om, ska jag behöva tappa greppet och bli galen då? Igen?!