yin-yang

Jag vill inte men jag faller och det gör ont. Det gör ont att jag mådde så bra och att det måste ta slut. 

Under en tid har jag känt hur mitt mående försämrats men trott att det bara varit tillfälligt, men det har tyvärr bara blivit sämre och sämre. Nu kämpar jag varje dag igen. Kämpar med att finna kraft att ta mig upp ur sängen, tvätta mig i ansiktet och borsta tänderna. Med att inte ringa och sjukanmäla mig de dagar jag ska jobba och att sminka på mig ett låtsasansikte.. Jag är konstant orkeslös. Ser ingen mening med någonting. Hopplöst.

Plötsligt har jag blivit så tjock och ful. Onyttig och fattig. Ni vet när man känner hur kläderna stramar åt och sitter obekvämt och man bara skulle vilja slita loss stora bitar av fett från magen? Inte? Men så känner jag. Ångesten skjuter upp i äckel-höga nivåer flera gånger i timmen bara för att kroppen känns så fel! För en månad sen var jag helt okej med hur jag såg ut, tränade lite och var ut och gick. Men inte nu. Nu får jag ångest för att jag växer minst en storlek om dagen (helt ologiskt) och för att jag inte "kan" sätta på mig träningskläder och åka och träna för då måste jag duscha och tvätta håret och torka mig och blåsa håret och sätta på mig kläder, igen. PANIK! Allt blir ångest och jag hatar det. Det går inte att resonera med ångest. 

Kryper ihop till en liten boll i sängen och blundar för att slippa "se" eländet. Ligger där hela dagen och får ångest om jag blir kissnödig och måste gå upp på toa. Glömmer bort att äta och borsta tänderna (kära värld) och Bazze kommer in och frågar om jag inte ska gå upp och jag svarar nej och han ser sorgsen ut och säger okej.. Om jag inte hade Skocity att gå till skulle jag bara ligga där varje dag och bara duscha en gång i veckan bara för att man måste och för att man börjar lukta som en väl lagrad ost :/  

Jag känner dock stor tacksamhet för att jag fått ett halvår då jag mått bra, då jag vaknat på morgonen och tänkt "åh va underbart, en ny dag!" När jag orkat laga mat och diska. Duscha. Le och skratta. Små saker med stort värde. Att jag sett framåt, vågat planera, trott på att jag har en framtid. Det är otroligt mycket värt och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fått känna sån lycka. För jag älskar verkligen livet och uppskattar det väldigt mycket. Så depressioner har sina ljusa sidor. Den tid man får när man inte har dem blir så mycket ljusare.