Vem är jag om jag inte är sjuk?

Veckorna går verkligen fort och jag, ja va fan gör jag?! Ni förstår inte hur frustrerande det är att inte kunna styra över sitt eget liv, att bara se det försvinna. Vissa dagar är ju relativt bra, förlamningen släpper och jag gör saker. De dagarna är enda anledningen till att jag överhuvudtaget fortsätter. Alla de andra dagarna, som tyvärr är i majoritet, när jag bara ligger och önskar att allt kunde ta slut, när meningslösheten kväver mig, de förgör mig och gör mig till något jag inte är.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade fått någon diagnos, att jag aldrig fått några tabletter. Då hade allt bara gått vidare som det alltid har gjort, eller. Jag minns inte ens hur det var då. Troligtvis var det som nu men med ovissheten som åt upp mig och gnagde sönder. Trodde jag kanske att jag mirakulöst skulle bli bättre om jag fick en diagnos? Det var nog så. Man fattar inte riktigt vad man ber om. En diagnos innebär inte att man blir frisk, det innebär att man måste acceptera vissa saker om sig själv, som kanske aldrig kommer försvinna, eller som med tiden kan förvärras. Att man måste äta tabletter hela livet för att kunna tygla "sjukdomen", den sjukdom som hela tiden varit du. Plötsligt ska du inte vara du mer, för du är sjuk, men vem är jag då utan min sjukdom, när tabletterna gör mig till en gråzon, vem är jag då?

Mina bipolära drag, de är en del av mig, de gör mig till mig. Jag saknar den energin jag brukade ha, den livslusten jag kunde känna, att jag skulle kunna klara precis vad som helst för jag trodde på mig själv. För att ta bort mina dalar måste man också ta bort mina toppar. Kvar blir.. Något som ser ut som jag, som är lättare att kontrollera men som inte känns som jag. Det ska jag lära mig leva med, att inte vara jag mer.

Jag önskar att jag inte hade lidit så mycket av att vara jag.

Men jag är fortfarande jag på något vis, jag står fortfarande kvar med en fot i helvetet och en i himlen. Det är bara svårare att känna det när man kvävs av grå meningslöshet.