Att leva med bipolär diagnos

Det är svårt att veta vem man är när man plötsligt får en etikett. Jag glömde liksom bort vem jag var när jag fick min diagnos. Nu försöker jag hitta tillbaka till mig själv, det som verkligen är jag. Ett arbete som aldrig tar slut. Ibland jävligt deprimerande och svårt, att acceptera att man ska leva med en sjukdom resten av livet är ganska tungt. Ibland ganska skönt, då man vet varför det blir som det blir och att det inte nödvändigtvis behöver bero på att man gjort något fel och man kan ha förståelse för och lära sig hantera på ett annat sätt.

Jag har lärt mig att jag inte fixar ett liv utan tabletter, då mina svängningar kan vara ganska rejäla och jag måste (eller snarare vill) ha ett skyddsnät. Att ligga däckad i depression i ett halv år åt gången är ingen hit och inte heller att vara på gränsen till manisk flera månader i sträck och inte vara medveten om vad man håller på med.

I mina hypomana/maniska perioder har jag gjort av med våldsamt mycket pengar, åkte till Florens för att studera, haft en "kärleksrelation" med en kille utan att fatta det, samtidigt som jag hade pojkvän. Jag har haft upp till fem jobb samtidigt och flängt runt som en yr höna i långa perioder. Blivit jävligt aggressiv och lättirriterad, men om man tänker på hur lite jag sovit i dessa perioder (2-3 timmar/natt ca. 3 månader åt gången) så är det inte så konstigt. Kört bil som.. Jag vet inte vad..

Mina depressioner ser olika ut, jag kan ibland ha blandningar av depression och "mani," det är fruktansvärt obehagligt. Då ligger självdestruktiviteten väldigt nära till hands eftersom jag ändå har energin till att göra verklighet av mina idéer. Sen har jag haft depressioner som har total däckat mig, då får man vara glad om man lyckas ta sig upp ur sängen. Då funkar inte livet, alls. Jag måste ha hjälp med nästan allt. Det går inte att tänka själv, det är tjära i huvudet som allt sitter fast och drunknar i.

Att veta att det är så här ens liv kommer te sig kan kännas lite överväldigande, frustrerande och ogreppbart. Hela livet är en lång tid! Men det är naturligtvis möjligt att leva ett normalt liv med rätt medicin och kunskap om sin sjukdom. Man måste bara vara medveten om sina egna begränsningar och acceptera när livet rämnar, att det bara är så, just då.

Mitt liv är ett äventyr, ibland rentutav en actionfilm.