Flanellskjortor med tobaksludd i fickorna

Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva känslan. Det är något diffust som rör sig utanför mitt medvetande, som en smekning, en vindpust eller en viskning så tyst att den knappt är märkbar. Men när jag väl uppfattat den är det som en mörk våg av tomhet som slukar hela mitt jag. En isande tystnad. Något som pressar luften ur mina lungor.

Smärtan i att veta att minnet av ditt ansikte kommer blekna och tillslut försvinna, sliter i varenda del av mig. Att minnet av din röst redan tynat bort.. Jag försöker verkligen minnas ditt skratt, ditt leende, hur du uttryckte dig men det finns inte kvar. Bara en känsla som säger att du funnits där en gång.

Det är som störningar i en tv-sändning, brus och flimmer, det går inte att fokusera. Jag vet inte om jag någonsin fullt ut kommer förstå att du inte finns här mer, ibland ber jag om att du ska komma hit. Jag tittar ut i mörkret och hoppas att kanske, kanske hör du mig och kommer hit, bara för en liten stund. Bara så jag kan få behålla minnet av dig, att åtminstone ha en levande bild av dig. Men du visar dig aldrig.

Jag kan inte prata om dig och känna samtidigt. Om jag öppnar den dörren, tornar oändligheten upp sig som ett stort svart hål. Och jag kan inte fylla upp tomrummet för att nå dig. Mellan oss vilar evigheten. Du är tillräckligt nära för att jag ska veta att du är där men för långt borta för att synas. Du är bara en viskning som jag aldrig mer kommer få se. Och den känslan kväver mig.

Jag brukade alltid tänka att du fanns där, bara ett samtal bort, så jag lyfte aldrig telefonen och ringde. Jag trodde aldrig att det skulle bli försent.

Men plötsligt en dag har oändligheten tagit deras plats och allt du kommer önska är att du ringt, en enda gång, barra för att få höra en röst du aldrig någonsin kommer få höra igen.

Pappa, 0702425173