Hej då

Inaktiverade min facebook förut, så försök inte nå mig där, det kommer inte funka.

I detsamma jag skulle trycka på inaktiverings-knappen, tänkte jag på just det, att vissa inte kommer kunna nå mig. Men efter några sekunders eftertanke så insåg jag att om folk verkligen vill nå mig så kommer de göra det, one way or another.

Anledningen eller anledningarna passar nog bättre, är att jag tröttnat.
På mig själv och mitt sätt att bli irriterad över vad folk skriver, tankarna om att jag inte vill läsa om vad nån äter till lunch, middag eller kvällsmat. Att jag inte vill veta människors åsikter, att jag tycker de gnäller över pytte problem som inte existerar. Men det är mitt problem, det är klart att människor skriver vad de känner, tycker och tänker och om jag då stör mig på det, då är det väl jag som är dum som fortsätter läsa?
På bekräftelsebehovet.
På hur nedtryckt man stundtals kan känna sig, för att ett inlägg, en bild inte fick den respons man ville ha eller man trodde att det skulle få. Tankarna på att man inte är tillräcklig, att man tror att man inte spelar roll, för att man inte fått tillräckligt många "likes."
Alla bilder, alla statusar, som får en att se ner på sig själv för att man inte är perfekt, som dem. Som man egentligen inte har en aning om vilka de är, hur deras verkliga liv ser ut men som man tror att man känner för att man är vänner på facebook. Det är så dumt. Man glömmer bort att man gör ett val varje gång man lägger upp något, man väljer att måla upp sig själv på ett visst vis, för att man kan. Vilket kan få en att framstå som världens bästa eller världens största idiot och ingen utav dem är nödvändigtvis sanna.

Jag vill vara social på riktigt, träffa riktiga människor, göra saker på riktigt, inte genom en dataskärm. Jag vill inte gömma mig och vara rädd för att folk inte ska kunna tycka om mig på riktigt. Jag vill att folk ska kunna se mig som den jag är, med alla brister och fel. Inte döma mig på förhand pga en bild, en kommentar... Jag är mer än alla fyllebilder som finns upplagda på mig, jag är mer än mina oftast deprimerade status-uppdateringar, som överlag är väldigt få, men ändå. Jag är mer än mina likes och kommentarer. Vi är så jävla mycket mer men det är så lätt att glömma bort när man sitter där och gör sig en bild av en person man aldrig träffat. Det blir bara lättare och lättare att döma sina medmänniskor när man inte behöver träffa dem öga mot öga.

Jag får troligtvis räkna med abstinens nu när jag inte längre kommer träffa alla dessa människor jag egentligen aldrig träffar. När jag inte längre får inbjudningarna till olika evenemang som tidigare bekräftat att jag finns men ändå inte.

"...efter ett tag insåg jag, när jag kollade på de andra som var inbjudna, att jag bara var en person i en "vänner-lista" och att man tryckt på skicka till alla."

Man blir en i mängden, nån som tror att den finns...