Kommer det någonsin bli rätt?

Jag träffade min läkare i tisdags, hon skulle skicka remisser så jag ska få göra en CT-röntgen, ett EEG och bli undersökt av sömnlabb. Hemskt spännande. Tänk att se sin hjärna på bild :P kan ju va bra att veta hur den ser ut, ifall den blir kidnappad eller förväxlad med nån annans.. EEG betyder tydligen att de sätter en massa elektroder på huvudet för att mäta aktiviteten, ser så att allt kopplar ordentligt. Tänk om det inte gör det!? Eller ja, det är väl ganska tydligt att det inte gör det iofs. Hur som helst ska det bli väldigt intressant.

Nu ska jag försöka rensa och plocka ner min lägenhet i lådor, så hoppas jag att jag får flytta så snart som möjligt. Börja om i en ny lägenhet, utan osaliga andar. En möjlighet att göra om och göra rätt.

Livet skrämmer mig, tröttar ut mig, hånar mig. Tänk om det här är allt? Då dör jag hellre. Jag kräver inte att ni ska förstå, jag hoppas till och med att ni inte gör det. Ingen ska behöva känna såhär, att livet är ett hinder. Oändligt och hopplöst.
Det finns så mycket jag skulle vilja lära mig, så mycket jag skulle vilja göra. Men något står i vägen. JAG står i vägen. Livet står inte i vägen, det vill inte spela en roll i min värld. Det håller sig på avstånd, retar mig, skrattar mig rakt upp i ansiktet. Och Döden, ja, han står och tittar på, vill inte ingripa.  Jag tror han tror mer på mig än vad jag gör. Han låter mig inte ge upp. Jag älskar Honom. Han är den enda tryggheten jag har. Om allt verkligen skiter sig så kommer Han finnas där för att sluta sina armar om mig.

Livet och Döden, de är ett par. Det ena skulle inte kunna existera utan det andra. Kanske är det kärlek i sen renast form? Jag vet bara att jag kom emellan.