Att gå utanför bekvämlighets zonen

Teatern igår kväll va väldigt intressant, storartat att man frivilligt går dit och ställer sig framför ett gäng människor man inte pratat med förut när man har scenskräck och vid otaliga tillfällen förbannat alla framträdanden man tvingats göra.
Men det va kul, även om jag höll på att dö så fort jag skulle göra något. Vi gjorde något som hon (läraren) kallade för tre sekunders regeln. Vi skulle ställa oss bakom ett draperi, kika fram, titta vart vi skulle (i det här fallet fram till en stol som vi skulle sätta oss på) och vi fick bara gå om vi hade ögonkontakt med någon. Om det lät eller någon rörde på sig var man tvungen att stanna och titta mot ljudet eller rörelsen och om någon skrattade åt en skulle man säga tack. Det har aldrig någonsin varit så svårt att gå och sätta sig på en stol! Man tänker så det knakar för att komma ihåg alla moment och man glömmer typ bort att andas, samtidigt som man känner sig som ett fån. Jag kommer gå dit igen.