hur accepterar man nått sånt här

Skulle du acceptera att ditt liv rann mellan dina fingrar och det enda du kunde göra var att se på?

Det är så det känns, jag har legat i min säng sen i söndags kväll med undantag för två gånger när mamma tvingat mig äta. Nu har jag lyckats få ihop mig såpass mycket att jag sitter i soffan och skriver det här.
Det är ett fruktansvärt slöseri!

Ingen ser och det som inte syns, finns inte.
Hur förklara man något som inte finns?
Hur förklara man hur det känns att inte vilja gå upp ur sängen och hur förklara man den meningslöshet som äter upp en inifrån och ut?
Kan någon förklara för mig vad meningen med detta såkallade liv är?
För jag kan verkligen inte se den.
Jag lever för i morgon...
Hoppas att livsviljan plötsligt ska återvända, lika plötsligt som den försvann.
Att jag i morgon ska vakna och gå upp, äta, duscha, borsta tänderna, klä på mig, fungera...
Dessa saker som är så självklara, finns inte ens i min värld, i min värld badar allt i kolsvart, tung, kletig olja.
Jag är en fånge i mitt eget huvud och enda vägen ut är definitiv, slutgiltig...

Men vem är jag att bestämma över liv och död?