Åt helvete med allt

Ja så gick det med det...
Jag pratade med en psykolog/psykiatriker i måndags och hon tyckte att det nog var bäst om jag åkte hem till min familj och hämntade ny kraft. Så här sitter jag nu, i ruggigt gråa Torsby och är ganska missnöjd med utgången på mitt studentprojekt. Men jag försöker intala mig själv att jag vågat prova och att det är huvudsaken. Nu vet jag att jag vågar iaf. Men det var alldeles för högt tempo och en utbildning är inte värd att offra sitt liv för.

Nu börjar vägen tillbaka, dock tog jag tag i det här såpass tidigt att det kanske inte tar en evighet att lösa den här gången.

Jag är;
*Arg och jag har verkligen inte accepterat att det här är mitt liv
*Uppgiven
*Trött, helt fruktansvärt trött
*Frustrerad
*och Meningslös

Den jag trodde skulle bli gladast över att se mig blev minst glad av alla, vilket har fått mig att ifrågasätta relationen i allmänhet. Går den åt helvete nu också?
Jag har redan börjat fundera på att åka härifrån igen, vad är meningen med att vara hemma när den man vill ska vara glad ser ut att önska att man inte vore här...

Det bästa med Torsby är;
*Familj och vänner
*Att det är tyst
*Inga irriterande paraplyförsäljare
*Att det luktar så gott

Jag saknar Frida...