på denna väg som inte finns

Jag är tom, så fruktansvärt tom, isolerad.
Vad tjänar det till att äta, varför hålla meningslösheten vid liv? Äter tillräckligt mycket för att dämpa den värsta känslan av hungern eftersom den gör ont, men den är verklig så jag behåller den. Dumt att äta för mycket. Dumt att ge energi till tankarna som hopas i mitt huvud. Bättre att vara hungrig. Sova. Sova är trevligt, sova är en annan verklighet, en verklighet som passar mig, en verklighet där Batman inte räddar mig när bovarna sticker ner mig med kniv, en verklighet där våldtäcksmännen jagar mig in i döden, men inte ens där får jag dö. Ibland är sömnen snäll, rofylld, trygg. Men oftast jagas jag av demonerna även där.

Jag drömmer om lyckan när jag är vaken, mardrömmar. Den finns inte, vad är det för något, ett privilegium som inte är ämnat för mig, kommer jag någonsin bli lycklig? På riktigt? Ni ser det ni tror att ni ser, men det är inte sant, så fruktansvärt långt ifrån sant. Jag är inte hon, eller kanske är jag hon men hon är inte mig. Jag vet inte, jag vet ingenting eller åtminstonde inte mycket. Förvirrande. Diffust. Rörigt. Jag borde vara tacksam för det jag har, jo jag vet precis att det är så du tänker. Att jag är otacksam för jag har så mycket. Men har jag verkligen det, är du säker på det, det är bara något du tror. För det saknas något oerhört viktigt, Jag saknas, vart fan är jag, finns jag, jag tror inte det. Precis som lyckan, ett privilegium, men inte för mig.

I mitt huvud rör sig skuggvarelser som tar varje chans de får att slå sönder mig, göra mig osäker, förvirrad, rädd. Jag kommer aldrig att få vara, de kan inte tillåta mig att finnas. Så meningslös. Så sorglig, patetisk, obrukbar. Ja va fan är lycka? Ibland tror jag att jag är lycklig, det brukar vara i ungefär en dag, kanske en vecka om jag har tur. Det är de där dagarna när jag vaknar och orkar duscha, orkar andas, på riktigt, när kroppen känns lätt och fylld med liv. Förstår ni hur fruktansvärt det känns när denna känsla tar slut, när jag nästa morgon inte ens orkar släpa mig upp ur sängen och klä på mig. Nä, det kan jag inte kräva att ni ska göra.

Jag har Dan, vackra, underbara Dan. Jag förstår inte varför. Hur kan han stå ut med mig, denna meningslösa varelse, så livlös, grå och patetisk. Vad ser han hos mig som inte finns, vad är det han tror att han ser. Han precis som mamma har sett mig i mina värsta stunder, när hypomanin skenar och deprissionerna slukar mig. Vad är det som får dig att stanna? Jag är så oerhört glad att jag har dig men det betyder inte att jag är värd dig. Min vackra Dan.

Allt snurrar samtidigt som jag sitter alldeles still, dimmorna hänger som tunga moln runt mitt huvud och världen, livet, ter sig ganska omöjligt. Jag kommer aldrig bli frisk, med hjälp av tabletter kan jag hålla mig normal i perioder men det finns ändå alltid risk för detta helveteshål, episoder. Detta liv som inte finns, men ändå har jag ingen rätt att avsluta det, beslutet att bli fri, har jag ingen rätt att ta, så jag måste (MÅSTE) fortsätta min vandring på denna väg som inte finns.