Konsten att sova

Jag har sovit hemskt dåligt i över en vecka nu, ett varningstecken på att helvetet kommer bryta ut? Det är så våldsamt irriterande att vara trött och inte kunna sova, allt är fel, något låter, kudden är för knölig/platt/hög, det är för varmt/kallt, osv. Man vrider sig själv ur led i sin jakt på en sovställning som ska funka.

För mig är ju som sagt sömnen A och O, utan den blir det kaos. I min värld funkar det som så att ju mindre jag sover desto "piggare" blir jag, tills jag inte kan sova alls. När det väl inträffar är det bara att ta fram skyddsutrustningen och hoppas på det bästa. Allt går fruktansvärt fort och just det jag fastnat i är det mest fantastiska man kan tänka sig och allt kommer bli underbart fantastiskt bra bara alla håller med. Vanligtvis brukar mina medmänniskor komma med nån försiktig invändning, vilket inte ses med alltför blida ögon från "Super-woman" Emma. Eftersom hon (jag) har tappat greppet och bara rasar fram i obehagligt högt tempo, med ögon som kan liknas vid brinnande tennisbollar och ett humör som får PMS-monster att framstå som mysiga kissekatter. Det är fruktansvärt obehagligt att reagera så starkt på saker som i vanliga fall inte skulle bekomma mig alls.. Man kan ju hoppas att jag börjar sova bättre alldeles snart så jag slipper genomleva ännu ett sådant äventyr, dyrt brukar det bli också.