Min tid... Kanske aldrig kommer.

De frågar mig om jag tror att jag skulle klara att jobba 50%... Inombords skriker jag i panik att det inte kommer gå, jag är för trött men saken är den att jag egentligen vill klara det, herregud jag vill klara 100% eller åtminstone 80. Men jag har gått bakåt i utvecklingen de senaste åren. Jag har prövat 100 och 80, sanningen är den att jag inte fixar det. Inte om jag vill ha ett liv utanför jobbet. Eller ja, just nu får jag väl vara glad om jag fixar 4,5 timme i veckan. En sanning som ger bitter eftersmak. Jag som har haft fem jobb samtidigt, fixar inte ens ett. Jag som så gärna vill jobba och studera... Det är så svårt att acceptera!

15 år av mitt liv har jag mått dåligt, jag har gråtit varenda dag i flera års tid, skadat mig själv för att lätta på den ångest som tycks vilja äta upp mig inifrån, önskat att jag bara kunde få dö... Ska livet verkligen se ut så? Är det allt jag får? Vad har jag gjort för att förtjäna den smärta som sakta förgör mig? Är jag den ängel Gud förkastade till helvetet...

Det enda jag vet är att jag inte får leva ett liv så som alla andra och jag får heller inte dö, då skulle jag gjort det för många år sedan.
Varför ska jag tvingas vara här och tvingas se mitt liv rinna förbi? Vad är meningen med det? Jag vet inte.. Ibland känns allt bara så hopplöst. Som att det aldrig kommer bli bättre. Åt det håll det går nu så blir det bara sämre och sämre.