Snillet spekulerar

Jag vet inte vad ni tycker om mig, att jag är en jävla lipsill som bara klagar och att det finns dom som har det värre. I så fall kan jag förstå er.. Det finns dagar då jag är så trött på mig själv och allt mitt klagande att jag vill skrika rakt ut och be mig själv hålla käften. Tyvärr bor jag i mitt huvud så det är lite svårt, dock hjälper alkohol att stänga av en del men det är ju inge bra utväg. Kaffe förändrar också min världsbild men jag får ont i magen så det kan jag inte heller dricka för ofta. En gång i veckan ungefär, precis som med alkoholen men nu har jag lovat min läkare att försöka vara nykter i fyra veckor så jag ska väl hålla det har jag tänkt.

Förhoppningsvis har många av er aldrig behövt att må såhär dåligt, kanske inte ens hälften av det och då är jag lycklig för er skull. Då kan jag också förstå att det är lätt att döma mig och tycka att jag är patetisk eller så. Men ni har aldrig gått i mina skor, precis som jag aldrig gått i era och jag försöker verkligen vara en så bra människa som jag bara kan trotts att världen rämnar omkring mig. Det är det enda jag har, att folk åtminstone kan minnas mig som trevlig. Att jag iallafall försökt och att jag gett alla en chans. Ett leende, ett vänligt ord eller bara ett hej kan faktiskt göra någons dag, åtminstone väldigt stor skillnad.

För det finns de som har det värre än mig, mycket värre och det är fruktansvärt att tänka på. Därför försöker jag låta bli, inte av likgiltighet eller att jag inte bryr mig. utan snarare för att jag bryr mig för mycket. Att jag mår sämre och tycker synd om den hjälper inte någon.

Om det så bara är att jag plockar upp en vante som någon tappar eller stannar upp en minut extra och pratar med en ensam själ så får det mig att må lite bättre. Nästa gång kanske det är jag som står där eller behöver hjälp och då kanske, kanske någon gör det samma för mig. Jag är långt ifrån Guds bästa barn men jag gör så gott jag kan. Man kan inte begära så mycket mer..