Funderingar en onsdagskväll

Då sitter man här igen och kliar sig i huvudet. Av olika anledningar, dels för att jag har eksem och mest för att jag inte har något att göra.

Ångesten sen helgens bravader har inte helt klingat av men det är i vart fall bättre. Slår mig inte lika hårt i ansiktet när vågorna kommer rullande, längre. Alltid något. Jag får göra en rolig historia av det, som jag gör med alla mina mindre behagliga erfarenheter. Om jag kan få folk att skratta åt eländet så känns det inte fullt lika våldsamt längre. Asså jösses ni måste ju tror att jag varit med om något alldeles fruktansvärt hemskt! Det är inte handlingen utan känslan som gör att jag tycker det är så bedrövligt. Vidhåller att han inte gjorde något fel. Sen kan man ju diskutera hur vida det kan va kul att ha sex med en död sill eller inte. Men det får stå för honom.

Jag lovar (framförallt mig själv) er (så att ni ska slippa läsa om det) att detta aldrig ska ske igen.

Det här grämer mig och jag vill bara få det ur mig. Finns det fler människor som känner såhär? Att sex är ett ämne som är så tabubelagt att man låtsas att det inte finns? Att man ogillar det så mycket och finner hela grejen så obehaglig att man nästan mår fysiskt dåligt av att ens tänka på det..? Vad är det för fel på mig?! (Mer än att jag har en massa diagnoser då förstås.) Jag känner mig lite förstörd...