Hon som väntade

Så jag var till psykologen idag och hon berättade att jag troligtvis har något som heter Dissociativ peronlighetsstörning. Alltså är jag varken bipolär eller schizoaffekt. Suck. Snart har jag haft allt.
Denna störning ska iallafall ha utlösts av att jag blivit utsatt för trauma. Och ska eventuellt gå att bota? Eventuellt..

Detta gjorde mig så oerhört sorgsen. Att det skulle gå att bota. Nu när jag förlorat hela min barndom och ungdom så säger hon att det kanske går att bota. Varför, när jag gått i terapi och träffat läkare i över 11 år, har de inte kunnat ta sig tiden att hitta det här som hon upptäckte på två träffar?! Varför har de inte låtit mig träffa en psykolog innan när jag bett om det så länge?

Har jag tur och om det är det här som är fel, så kanske jag är 35 när jag kan börja fungera. För först är det väntetider och sen är det terapi i 2-3 år som gäller, tydligen. Om det nu ens går att göra något åt.

Så idag dog jag för att föddas igen, med en ny diagnos. Nu ska jag se på verkligheten genom nya förvirrade ögon. Vem är jag nu, vad innebär det här?

Jag kommer aldrig hitta hem, ni har också förstått det va? Jag irrar runt i dimman, en förlorad själ i ett oändligt hav av dimma. Jag vet inte hur länge jag orkar fortsätta. Bara en dåre fortsätter hoppas när det är dömt att misslyckas.

Och nu ska jag vänta, igen. På min gravsten kommer det att stå; Hon som väntade.