... Och idag dog jag igen.

Aldrig hade jag mött rädslan, inte så som då. Spänningen i luften mellan oss gick att ta på och tiden stod still. Vad hade jag gjort för att du skulle sluta älska mig, vad hade jag gjort för att behöva dö?

Jag kommer aldrig glömma den där gevärspipan. Och jag kan fortfarande känna det jag kände då. Förvirringen. Paniken. Hjärtslagen. Skakningarna. Skriket som satt fast i halsen. Stelheten.

Hade jag rört mig skulle jag ha varit död. Tyst. Tomt. Ingenting. Jag minns att jag föreställde mig hur mitt blod skulle täcka väggen och soffan bakom mig, hur min kropp skulle falla till golvet och livet sakta skulle lämna mig. Så många gånger jag önskat att du hade kramat avtryckaren och gett mig frid.

Jag minns uttrycket i ditt ansikte när du frågade om jag var rädd, hur orden skar genom luften. Hur du hånade mig. Jag var vettskrämd. Men jag svarade nej och hoppades att allt bara var ett sjukt skämt. Varpå du sa att det borde jag vara. Ditt hånflin när du tog sikte på den dotter du borde beskyddat från allt ont.

Jag var nio och du var full. Du visade mig hur verkligheten egentligen såg ut. Jag förlorade min barndom och min framtid. Vad du förlorade kommer jag aldrig få veta. Jag vet inte ens om du minns det. Och nu är det försent. Jag är för alltid förstörd, förlorad och fylld av mörker.

En del av mig dog den dagen och idag dog jag igen. Allt det jag är tog sin början i askan av ett förlorat barn. Och jag kommer fortsätta dö tills mitt hjärta slutar slå. Min själ är trasig och jag har inget hopp om att den någonsin ska bli hel... Förvirrad och ensam i en mardröm som inte har något slut.