Det här med röster och knivar

Jaha ja, så gick det då äntligen åt helvete.
Under några veckors tid nu har jag haft en röst i huvudet som bett mig skära mig men jag har liksom lyckats hålla det i från mig och låtit bli. Tills idag, då jag blev arg. Våldsamt arg! Jag var tänkt att slå sönder badrumsspegeln istället eller möjligtvis kasta mobilen i golvet men av tidigare erfarenhet vet jag att sådana utbrott för med sig utgifter då man måste köpa nytt och då orkade jag inte hålla undan rösten mer.

Så nu sitter jag här och skäms med en arm som ser ut som en catfight eller åtminstone resultatet av en. Och jag vet också att nu måste jag förklara och försvara mig. Varför? och det är ju jättedumt att skada sig själv och nu blir det ju fula ärr osv.. Jo tack jag vet! Jag vet att det är jättedumt att spy för att man känner att man måste men det gör jag också. Hela jag är uppbyggd av jättedumma grejer som jag kämpar med varje dag och NEJ! Det är inte bara att låta bli. Då skulle jag naturligtvis göra det! Och nu är alltså RÖSTEN här och spökar igen och övertaget har den också!

Till berättelsen skall tilläggas att glasflaskor inte är så lätta att slå söder som det verkar, skapar mest bucklor i diskbänken och inte en tillstymmelse till spricka i flaskan. Kanske om man går ut och stoppar i en smällare men då får ju alla akta sig, man vill ju inte gärna få glassplitter på sig..