Flickan som föll

Så hände det igen. Ett besök på akuten. Förhoppningsvis mitt sista. Det har jag säkert sagt förut, flera gånger. Och jag vågar inte tro att jag menar det mer nu än någon annan gång. Det känns liksom som att jag förlorar mig själv och jag vet inte varför jag dricker, eller snusar, eller hinkar koffein. Mest för att jag inte står ut med verkligheten. Jag kan inte hantera den.

Jag har iallafall berättat för mamma hur det ligger till, att jag kan dricka en måndag klockan två, att jag snusar och att jag skäms för att allt faller samman. Att jag tycker synd om henne och Nicke för att de skulle få dras med just mig. Att jag känner att jag inte är värd dem.

Jag vill säga att det var sista gången, att jag ska vända på allt nu och verkligen ta tag i mig själv. Men hur ska ni kunna tro mig när inte ens jag själv gör det? Jag vill inte göra er besvikna och jag vill inte göra mig själv besviken mer. Så jag kanske inte ska säga något. Bara hoppas att botten är nådd och att jag vänder nu, i tysthet. Ensam. Inte för att ensam är stark utan för ensam är det bara jag som blir besviken.
Jag skäms, jag brukar inte göra det när det blir såhär men nu gör jag det. Jag skäms för att jag rasar ihop på allmänplats och är beroende av vänliga själar som bara är ute för att ha kul. Och jag skäms för att veta att folk har sett mig och vet att jag jobbar hos Mia så nu ska hon behöva skämmas för att ha mig där. Jag menar liksom inget illa men allt blir så fel!

Det tog pappa tills han var närmare 60 år innan han fick ordning på sitt liv och tillvaron, låt oss hoppas att jag lyckas rädda mig själv tidigare.